Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
Vad kan jag bistå med?
När jag ser tillbaka på min egen personliga utvecklingsresa känner jag ett stort lugn infinna sig. Jag har stött på så mycket olika utmaningar som gett mig olika lärdomar. Jag har mött människor som påverkat mig på olika sätt. I allt som varit är slutsatsen jag kommer fram till att det viktigaste i allt detta är vad jag själv har gjort med det.
Jag har alltid val i hur jag ska ta emot, hur jag ska hantera och vad jag väljer att lära mig av alla de lärdomar som kommer i min väg. Jag kan välja att skaka av mig och inte lära mig särskilt mycket. Jag kan stilla mig en stund, ta in vad som hänt och se på saken ur olika synvinklar för att sedan välja vad jag ska göra med det.
Att vara en liten människa här på vår jord är inte alltid så enkelt, eller så kan man göra det enkelt och bara skaka av och fortsätta som vanligt. Det beror sig på vad man vill med sitt liv. Risken med att bara skaka av sig och inte ta lärdom är att läxan kommer tillbaka i annan form och då lite skarpare eftersom man inte förstod värdet förra gången. Av mina egna erfarenheter har jag själv fått just detta till mig några gånger innan jag tagit på allvar.
Jag ser, jag förstår, jag iakttar, jag tar in, jag vrider och vänder, jag gör sedan val – och alla val jag och du gör får någon slags konsekvens. Det jag behöver förstå är att jag verkar för mitt eget liv främst och vad andra sedan får ta del av och vill ta del av skiftar lika mycket som det skiftar i vad man uppfattar i allt som sker. Vår egen personliga upplevelse är det enda jag och du själva är ansvariga för. Jag för min och du för din. Ingen annan ska ta sig rätten av att säga hur just du ska göra, leva, uppfatta saker eller känna – ingen ❤ Egentligen ganska självklart.
Det vi behöver öva på mycket mer medvetet än vi gör är helt enkelt att känna/vara i kärlek, respektera oss själva och andra för precis de vi är, ge en mycket större omtanke kring likheter och olikheter som i bästa fall ger oss ett så mycket rikare liv på många vis.
Hur är det möjligt?
Jag har sista tiden fått upp denna frågan i mina tankar: ”Hur är det möjligt?” ringer det i mitt huvud. För mig syftar denna frågan i något egentligen enkelt och självklart, men som har blivit något helt annat.
Hur är det möjligt att regeringar över hela världen är så svaga att de går ifrån alla grundvärderingar, grundlagar, etik och moral? Hur kan de som är folkvalda sätta sig över folket och tillåta att censur råder och yttrandefriheten är så kapad?
Hur är det möjligt? För det känns som en av de där framtidsfilmerna vi sett om söderbombade mörka öde städer, robotar som härjar och grupperingar som dödar för att överleva och allt står tomt och öde… på ett vis. På ett annat lever jag och min familj i vårt lilla trygga fiskeläge med sol, hav, skog och friheten runt om oss. Så surrealistiskt på många vis.
Kvinnorna används som spelbrickor
Hur är det möjligt? Jag studerar bilderna av våra kvinnliga frontfigurer som satts fram likt spelpjäser i regeringen och på Folkhälsomyndigheten. Som om de vore marionetter. Frågan vi borde ställa oss är varför helt plötsligt kvinnorna fått frontroller?
Kvinnor som gör som männen alltid gjort, men som nu satts i frontlinjen för ett psykologiskt spel med befolkningen. För mig är de här kvinnorna inte kvinnor, utan enbart marionetter som spelar en roll. Ansiktena är stela och sammanbitna, osympatiska och kyliga. Det finns liksom ingen lugn varm kvinnlig utstrålning, ingen empati och inget hjärta med. Vi har sett det förut, det här med att placera en kvinna i en ledarposition för att det ska se bra ut, men de måste vara dubbelt så duktiga och skarpa som en man, för att accepteras – därmed agerar de som män utan de mer viktiga grundegenskaperna vi oftast förknippar med kvinnor. De där mjukare värdena som är så viktiga och som hade behövts nu, mer än någonsin. Kvinnor som vill göra karriär, ta sig någonstans och bara får det om de spelar det ”manliga spelet på den manliga spelhalvan”.
Ja det är fortfarande skillnad mellan män och kvinnor utifrån vårt gamla synsätt. Både manliga värden och kvinnliga värden behövs i en balanserad värld. Men vi har levt i obalans i hela vårt liv, där vi är inne på mannens spelhalva hela tiden för att vi inte vet något annat. För att vi inte tror att det finns något annat alternativ. Men fler män vill också ha förändringar och vill inte längre bara spela på den manliga spelplanen. Fler män vill bjuda in och skapa balans. Det märks också tydligt nu i allt som är, i alla fall i den verklighet som jag lever i mesta delen av tiden nu. Många män är trötta på att spela machomän, på den hårda jargongen och de sunkiga sättet att se på folk och gradera i en slags olika värden baserat på skills vi inte ens vill veta, på grund av en riktigt taskig människosyn som nu appliceras ut på diverse smarta sätt och folk känner en stor maktlöshet och början på apati. För vem är väl jag att tycka något? Man ser ju hur det går för de som tycker… de blir bortvalda, utfrysta och idiotförklarade. Det vill inte jag bli! Men så fort vi vågar säga vårt, så är det en risk vi tar oavsett ämne. Det går helt enkelt inte att vara alla till lags.
Förändringens vindar
Jag beundrar folk som orkar stå upp på barrikaderna hela tiden nu. Det är en tid av förändring och all förändring tar tid. Men den är på gång. Vi som är högkänsliga, vi känner den så tydligt. Men alla kommer inte märka av den. Det kommer fortsätta vara människor som vill leva i det gamla invanda, så som de alltid gjort och de gillar att få samma resultat som de alltid fått, umgås med samma folk som de alltid har gjort och spela sina roller där, helt ok om de samtidigt respekterar andras val. Alla val vi gör får konsekvenser. Så en uppdelning kommer bli naturlig, men på ett annat sätt än kanske vissa människor förstår. Vi kommer välja vårt sätt att leva på mer och mer. Det viktigaste blir att vi får lov att leva våra liv sås om vi vill. Kanske blir det så att vi lever mer i våra egna Communitys, vad vet jag men tror det blir så.
Sista veckorna har jag dragit mig tillbaka. För att skapa perspektiv och för att lyssna mer inåt än vanligt. För att bara ta in det jag vill och sortera bort resten.
Upprättelsen kommer dröja eller så kommer den aldrig
Igår, ännu ett historiskt datum då alla restriktioner skulle tas bort. Samtidigt läser jag hur företag och myndigheter fortsätter med sina egna lagar som numera verkar tillåtas i allt större utsträckning. ”Lagen om” där företagen inte längre köper en tjänst av sina anställda som de betalar för, utan där de ”äger” sina anställda och är fria att stifta egna lagar. Lagar där de tvingar folk att blotta sina medicinska val gällande en enda sak – vaccinerad eller inte mot covid, där de separerar dem därefter med att kräva skyddsutrustning för de som valt att avstå vaccinerna med motiveringen att de måste skydda dem. Hur är det möjligt? Ja kanske för att fackförbundens ombudsmän/kvinnor också tycker att det är helt rätt och det här går så djupt? Vad tror du? Vi kommer inte få något upprättelse så länge den stora massan är duperade.
Många av oss längtar efter att tyst få säga: ”Vad var det jag sa?” bara av den orsaken att man blivit illa åtgången av omgivningen. Inte för att vara besserwisser, utan för att man är sårad ända in i själen. En utsträckt hand, ett förlåt – det hade räckt långt. Men vi kommer inte få någon upprättelse så länge den stora massan är duperade.
Mång av oss hoppas att ni andra inte far så illa som det befaras… för där vill vi inte ha upprättelse, där vill vi att det kommer en slags reset-injektion eller något annat som återställer. För vi vill inte förlora nära och kära, vänner och kollegor. Vi ville bara uppmana till försiktighet av omtanke som inte blev förstådd eller lyssnad på. Men vi kommer inte få gehör för det heller så länge den stora massan är duperade.
Jag har valt en annan väg än den stora massan
Av anledningarna ovan har jag valt en annan väg. Jag försöker inte längre få någon att lyssna som inte vill. Jag är färdig med den biten och accepterar det mer och mer. Jag vet att jag har försökt och gjort det jag haft förmågan till med mod och civilkurage som följeslagare i kärlekens namn ❤
Jag går inåt mer och mer. Jag lyssnar på dem jag känner agerar i kärlek och omtanke. Jag riktar mitt fokus på det lilla, för det är det stora för mig.
Jag ser. Jag hör. Jag förstår.
Jag väljer min väg så som jag för det mesta alltid gjort. Jag ser framför mig hur livet kommer förändras och nytt komma in i mitt liv.
Jag är fri och jag är självständig. Det kan aldrig någon ändra på vad som än sker.
Känner du dig fri?
Ställ dig själv frågan om Du är fri. Ställ dig frågan om hur det är möjligt att regeringar över hela världen väljer att frihetsberöva folket (händer i flera länder/världsdelar ex.vis Australien), hur kan en regering i ett land tvinga folket till att injicera in främmande ämnen i kroppen mot deras vilja (beslut taget i Österrike nu) och hur kan det ha blivit lagligt att bötfälla människor för att de lämnar sitt hus och går ut på promenad och bestämma att de inte får handla mat mer än på vissa tider på dygnet osv… hur är det möjligt att en folkvald regering låter makten ta över invånarnas liv och ändå kalla sig för en demokrati? Hur är det möjligt?
Hur är det möjligt att det våra förfäder stred om för oss för 100 år sedan fallit i glömska? Tror ni demokrati är en rättighet? Den borde vara, men vi lever inte i en demokratisk värld längre. Vi lever i en värld där våra regeringar inte längre bestämmer själva, inte vågar/har kraften att stå upp emot den där mörka svinrika eliten som nu håller på att skapa upp en hel värld i diktatur och vi, vi står här som dumma fån och bara låter det ske helt öppet.
Dum dummare dummast!
Håll ljuset! Namaste / Jill
Feelgoodbloggen 