Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
Så länge jag lever kommer insikterna att fortsätta komma till mig. Är helt säker på att man aldrig blir färdig med att utvecklas, utan ständigt kan komma fram till nya lärdomar och uppgradera sig själv. Livet ger nya viktiga kunskaper och input med allt vi ser, hör och alla vi möter. Därför är det så himla spännande med alla nya möten med personer jag ännu inte lärt känna! Jag kommer inte ”klicka” med alla jag möter, men jag känner när det finns något där att följa ingivelsen av mera kontakt 🙂
Under årens lopp möter vi nog alla massor av människor. En del relationer blir korta, en del långvariga och några få känner man att man vill ha kvar hela livet.
En del relationer är mer smärtsamma än andra…skriver jag med viss tvekan. Relationerna jag syftar på är inte främst kärleksrelationer med en partner, utan på vänskapligt plan. Även i vuxen ålder lär man ju känna nya personer lite av och till i olika sammanhang.
En del av alla mötena resulterar i en ny bekantskap som kan leda vidare till samarbetspartners, kollegor och i en del fall också utvecklas till vänskap.
Ibland blir det nödvändigt
Vissa personer kommer in i ens liv mer märkbart, fyller igen hål av saknad, men vänskapen kan ändå vara en kortare period. Ja ni fattar va? Tror alla har varit med om detta.
Man klickar, hittar massor av samtalsämnen, samförstånd och nyfikenhet på vem den andra är. Man berättar, delar med sig av sitt privata liv, byter erfarenheter, känner en vänskap som börjar växa fram. Det är roligt, det är intensivt och man känner sig så glad över att ha hittat en person som man tycker om och känner ett förtroende för!
Sen kan ändå tiden, olika jobb, intressen och annat göra att man sakta glider isär helt naturligt. Man känner trots det att man är glad för tiden och att få ha lärt känna varann och man vet någonstans att det bara är att skicka iväg ett sms om en fika och så kan man träffas lite när tiden finns och det är ändå härligt och kul när man väl träffas. Eller hur?
Men… det finns även vänskaper som inte riktigt går den vägen. ”Något” går snett, inte säkert man fattar vad det är, plötsligt avslut på mer eller mindre trevliga sätt. Vad ska man göra? När någon väljer att avsluta en vänskap, kanske ibland med en upprördhet som man själv inte förstår? Kanske ett eller flera hårda ord som man kanske inte heller alltid förstår? Eller bara en total tystnad som ”svar” på ens telefonsamtal och sms med frågor om vad och varför? De flesta har en eller flera gånger råkat ut för det här.
Jag tror inte det finns några enkla svar. Jag tror att ilska i envägsriktning sällan handlar om att mottagaren har något med den att göra. Jag tror att envägsilska handlar om en spegling av sig själv, av sitt mående som ibland när man stängt av sig själv projiceras på någon utomstående i oförstånd och affekt. När envägsilskan lagt sig, när man fått utlopp och ”skitit ut sig” så blir man rädd för konsekvensen och gör som strutsen, sätter huvudet i hålet och gömmer sig för just konsekvensen av sitt handlande. Är man konflikträdd så är vänskapen över… vågar man sträcka ut handen och reda upp i röran som uppstod så är det något fint och stort att våga.
Men ibland så mår man kanske så dåligt så det känns nödvändigt för en själv att avsluta en relation. Oavsett vad det egentligen handlar om och kanske har det innerst inne inte med den andra personen att göra? Men där och då…fanns i affektkänslorna inget annat än att stänga ute bums! Det är också ”enklare” att bara stänga av, stänga ute och blunda hårt.
Jag tror att trots att man blundar hårt, länge och stänger av – så kommer det ikapp en förr eller senare.
Men en del, de kommer aldrig bli medvetna om att deras envägsilska sårade någon annan. De är avstängda, har ingen spegel att möta sin blick i och går vidare som om det inte betydde så mycket. Kanske gjorde det inte det heller för dem? Det kan bara den personen själv svara på.
Kvar står någon med sårat hjärta såklart… Har du varit med om det någon gång? Att antingen vara den som projicera egenilska emot någon annan eller vara den som står ensam och sårad kvar?
ok, vad kan jag göra åt det?
För den som står ensam och sårad kvar handlar det om att över tid bearbeta och gå vidare. Det är inte alltid så lätt att bara strunta i. Vänskapen kan ha haft stor betydelse och varit viktig för en. Vänskapen kan ha burit många förtroende och minnen från lång tid med gemensamma upplevelser som påverkat en. Eller så hade man stora förhoppningar på att den skulle leda vidare till något fint och långvarigt…
Det krävs två (minst) för att hålla liv i vilken relation det än må gälla.
För den som projicerat egenilska på någon annan finns väl bara en väg för att få sinnesro och det är att sträcka ut handen och be om förlåtelse, förståelse och läkning. Då behöver man vara modig och givetvis själv fundera på om vänskapen är värd ett förlåt för att knyta band igen, eller om den inte betydde något. Men… även om den inte betydde något för den som lät ilskan flöda så får man fråga sig vad den orsakade hos mottagaren och om man är stor nog att be om ursäkt för att underlätta för den andra att gå vidare. Eller? Nu skriver jag ju inte om uppenbara svek, lögner och hemska handlingar inkluderande.
Vi är alla olika känsliga. En del går vidare med sina liv utan att fundera och ha självinsikt och så förblir det kanske alltid eller tills något riktigt jobbigt drabbar dem själva eller att åldern gör dem tillräckligt klocka och insiktsfulla… 😉 Alla bär ansvar för sina egna handlingar oavsett om vi är insiktsfulla nog att förstå det eller inte.
förlåt andra för din egen skull
Det är så lätt att fastna i sin sorg av förlorad vänskap. Hur länge det tar beror på hur kraftig ilska som projicerades emot en eller hur viktig vänskapen var för en.
Något som också är intressant är att när en vänskap avbryts pga konflikt riktad emot en utan att man förstår varför så kommer också tiden till att titta lite på de vänskapsband som varit. Man kan bli paff när man plötsligt ser sin vän med andra ögon. När personen ramlar av sin pedestal de suttit på, kronan hamnar på sned eller vad man vill kalla det. Ridån går ner och uppvaknandet sker. Så plötsligt ser man händelser i sin vänskap som faktiskt inte varit så bra för en, som genom många år faktiskt innerst inne har sårat en, man har känt sig överkörd, sviken, alltid nr 2 där man glömts bort för andra de inte kan säga nej till, för de VET att det är ok att svika dig, för de vet att du förstår…
Givetvis är det här också en del av mina egna personliga erfarenheter, för som sagt jag tror att alla någon gång under sitt liv får uppleva att antingen vara den med egenilskan eller vara den som står ensam kvar som ett frågetecken.
Efter att själv ha letat fel på mig själv, rannsakat och sårat mig själv genom att tänka dumma tankar om min skuld som jag säkert har utan att jag kommer fram till det själv… så ritade jag igår en teckning bara sådär utan att veta vad som flög i mig?! För jag fattade inte varför jag plötsligt satt och ritade? Jag är ju inte ”sån”… Men min själ har fått nog av att skuldbeläggas. Mitt inre arbetar med stora förändringsprocesser nu och det är några viktiga beslut som ska tas, som måste tas. Avslut för att ge plats åt nytt som pockar på, men inte får platsen det behöver… så jag gjorde en ”Hejdå teckning” ❤ Till alla er som valde bort mig. All kärlek till er!
Jag förlåter mig själv för att jag lät er såra mig! Jag förlåter mig själv för att jag dränerats på energi, glädje och allt annat som gick förlorat. Jag har rannsakat mig själv många gånger. Jag är fri från och med nu! Tack för allt det har lärt mig. Jag går vidare nu!
Kan jag inspirera dig med att själv bearbeta sorg, saknad & förlust? Kan det hjälpa att veta att du är långt ifrån ensam om dina upplevelser? Kan det hjälpa dig om du är mitt uppe i något just nu att veta, att det kommer bli bättre, lättare, skönare att leva vidare igen om ett tag? Kan det hjälpa dig att jag bjuder på mina förluster? Då är det värt det!
Kan mina rader få dig som är den som projicerat egenilska på någon annan, som du innerst inne känner inte förtjänade det, nu när det lugnat sig inom dig själv med dina bekymmer, att förstå? Vi är inte mer än människor. Vi gör fel ibland, vi sårar ibland, men vi gör nog ändå oftast rätt. Du får ställa dig frågan om du vill leva med det som hänt utan åtgärd eller om du vill släppa din egen sorg och sträcka ut din hand? Jag är rätt säker på att de flesta människor tar emot ett ärligt menat förlåt och känner en tacksamhet över det. Det kanske inte betyder att ni ska fortsätta er vänskap där den avslutades. Ni kommer kanske aldrig mera umgås, men känslan av att släppa ångesten av att veta att man inte med avsikt sårade någon annan pga sina egna bekymmer kan vara högst befriande! Och för den som bär på sorgen, kan ni hjälpa den som har svårt att komma vidare och en stor lättnad kan infinna sig i dennas själ igen. Kan jag inspirera till detta – då är det definitivt värt det!
Kärlek – Omtanke – Respekt
Jill Lagerqvist
Feelgoodbloggen 