I en gungstol ska jag sitta

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

bilden på min näthinna

Sedan unga år bestämde jag mig för att jag en gång i framtiden skulle bli en klok gammal gumma som satt helt nöjd i sin gungstol och log lyckligt med mitt skrynkliga ansikte… Mina ögon är varmt omtänksamma, själens spegel visar på ett rikt liv med mycket kärlek.

Så hittar jag en bild av mig själv som en annan person tagit för något år sedan… och tänker: Men där är ju jag! Jag är den gumm-kvinnan jag var ämnad att vara i en lite yngre version ännu, men man ser ju redan hur klok jag är! Jag sitter ännu inte i en gungstol, men dock en fin karmstol i slottsmiljö 🙂

Jag ser glad och harmonisk ut. Jag ser klok ut och utstrålar värme och kärlek. Jag tycker om mig själv! Jag är good enough precis så som jag är. Varför har jag förut tvekat på det?

Min målbild

Det är definitivt dags att sluta skjuta upp saker tills jag blir gammal. Det jag vill göra, det ska vara min drivkraft att göra det nu och inte vänta tills…. ja vad? Bättre tider? Bästa tiden är nu. Något annat kan jag ju faktiskt inget veta om.

Har du som jag, varit en person som lyssnar och känner in andras önskningar och viljor? Kanske så pass mycket att du hela tiden låter det gå före att lyssna på dig själv? Kanske så pass mycket att du gång efter annan står tillbaka och låter dina egna önskningar falla i glömska och något du får göra sen?

Någonstans längst vägen tappade vi balansen mellan att ge och få? Förr eller senare viskar/ropar/skriker vårt inre om att få uppmärksamhet på riktigt. Likt ett upproriskt barn växer viljor och en slags trots om att nu minsann är det min tur. För de omkring dig som fått sina önskningar uppfyllda runt dig och aldrig hört de ytterst svaga tecken på din och min önskning kanske får ge lite plats, lyssna eller gå sin väg på sin stig utan dig…

Jag reser mig upp från min fina karmstol. Nu ska jag lyssna och ta reda på vad jag vill. Det är det denna sommaren ska ge mig. Ha en fin midsommar! / Jill

Annonser

Framgångsrik eller göra framsteg

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

vad är skillnaden?

Vad skapar ordet Framgångsrik för känslor hos dig? Är det ett positivt laddat ord eller skapar det en känsla av stress och kanske till och med misslyckande känslor? I ett samhälle som snurrar fort fort och där du ofta mäts i dina prestationer är det lätt att bli blind för ganska mycket viktiga saker.

Är det viktigt för dig att vara framgångsrik för att du ska må bra? Vad lägger du själv in i ordet framgångsrik? Hur tänker du på andra människor i din närhet? Är det viktigt för dig att umgås med framgångsrika människor och i så fall vad ska de vara framgångsrika inom och vad vill du själv vara framgångsrik inom?

Trött på prestationssamhället

Själv känner jag en enorm trötthet på både ordet framgångsrik och vad det får människor att känna. Det har börjat ta för stor plats. Det har börjat göra mig uttråkad och jag blir bara less på känslan den inger att du kan alltid göra lite mera, prestera mera, höja dig till nya nivåer….precis som att den och det du står för aldrig räknas, aldrig är gott nog.

Tänk om jag är nöjd med mig själv, allt det jag har presterat och skapat upp. Tänk om jag bara vill chilla och inte jaga ett annat slags liv? Tänk om jag ser mig omkring och känner en så jädrans stor ödmjukhet och tacksamhet för livet, precis så som det är?!

Nä, det är inga dåliga ursäkter. För jag står här, rakt upp och ner, och jag duger – precis så som jag är här och nu. Punkt! Det som kommer till mig, allt gott, är välkommet, men det gör mig varken mer värd eller viktig. Jag är redan allt, det har jag alltid varit.

att göra Framsteg

Däremot har jag fått syn på ordet framsteg på ett nytt sätt. Självklart kan vi alltid finslipa och göra om och göra mer rätt i livet. Vi har nog alla förbättringspunkter som är bra att jobba på.

Tidigare idag skrev jag ett annat inlägg på min företagsblogg: http://www.jila4goodlife.se/var-narvarande-i-ditt-eget-liv

Det finns mängder att rensa ut för att jag ska känna mig fri igen! Mängder av skrymslen och vråar som ska städas ut nu för att ge plats åt nya framsteg och händelser! Det känns skönt! Jag avslutar en del projekt som varit mina följeslagare i flera år nu, för att lämna plats åt annat som känns viktigt och som är mer det jag själv vill.

Kom ihåg: Det är lätt att svepas med i andras drömmar och önskningar, men glöm aldrig bort att känna och fråga dig själv vad du vill, vad du mår bra av. Gör du inte det, så lever du kanske någon annans liv, bidrar till andras drömmar, men tappar dig själv på vägen.

Idag kan vara en bra dag att göra framsteg i ditt eget liv, att börja skapa ett skönare feelgoodliv! Det kommer aldrig vara för sent, men eftersom livet rullar på så är det bra att börja med små steg nu emot en gott liv!

All kärlek och omtanke till Dig som läser mina rader. Njut av sommaren! / Jill

Rätten att få ta plats och ryta tillbaka!

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

välj dina strider noga…

Det rådet kan vara bra att tänka på för alla. Men OM någon trampar på dig, kränker din mänskliga rättighet, vad ska du då göra? Kanske att fler borde ryta till och sätta ner foten för att kräva respekt för den de är?!

Ikväll handlar mitt inlägg om oss i vår familj. En familj, som likt ganska många andra, lever med ett så kallat dolt handikapp. Vid första anblicken syns varken utvecklingsstörningen eller autismen. Den som är kunnig och erfaren kan se ganska direkt, för andra som bara ser på lite avstånd blir det aldrig uppenbart.

Ett dolt handikapp kan vara så mycket. Det är omöjligt att räkna upp allt, men om jag ska säga något: Att vara stomiopererad är ett ganska meckigt handikapp som inte alls syns utanpå, men likväl kan kräva en stor förståelse i vissa fall där biverkningarna kan vara jobbiga. Ett annat kan vara om någon är döv. Det syns verkligen inte så länge de inte använder sig av tecken… och sen finns de ju alla de där neuropsykiatriska handikappen med adhd, autismspektrum, utvecklingsstörning mm. Just i ”den” världen lever vi.

sällsynta diagnoser

Vi är medlemmar där, i sällsynta diagnoser, jag och min son. För det är just det vi har. För ganska precis 10 år sedan fick vi redan på att min son hade en sällsynt kromosomförändring kallad Fragile X. Min son är fullmuterad, vilket innebär olika symptomdrag. Han är inte sjuk, men bär på denna gen. Jag är sk premutant, bärare och också den som helt ovetandes förde genen vidare till min son. Det var tungt att få reda på när man är 39 år och ens barn 9 år och jag har jobbat på att inte skuldbelägga mig, utan istället haft fokus på att lära mig vad det innebär, så gott jag har förmått.

Det har varit en lång och stundtals smärtsam livsresa, som började med olika bekymmer i 3 års åldern, förutom en massa olika infektioner, sömnstörningar och utvecklingsförseningar redan innan som vi inte alls förstod vad det kunde bero på. Vid 4,5 års ålder fick han sina första diagnoser. Men mitt inlägg ska egentligen handla om något annat som berör oss.

Påväg till Kiss konsert på Sweden rock 2013!
Sebban är 13 år och så taggad!

”Far åt helvete gubbjävel!”

Vi har förberett och lagt tillrätta i ca 6 månader sedan vi fick reda på att Kiss skulle komma till Sweden rock festival 2019! 3-dagars biljetter inhandlades omedelbart när de släpptes och det var så magiskt att få berätta för honom att han skulle få se/lyssna en gång till på sina stora favoriter ❤ Sedan de släppte nya touren så har han kollat otaliga gånger på Youtubeklipp och han kan varenda grej de gör, vilken turordning det är på låtarna, moves, kläder, spruta eld, blod som väller fram från Gene Simons mun och precis NÄR det sker!

Vi har förberett. Vi har lagt tillrätta. Vi ansökte om dubbel ledsagning för mig och mannen för det behövs vara 2 st med tanke på toabesök, hämta vatten, köpa mat, bereda vägen mm mm och hålla honom lugn genom folkhav på väg till handikapprampen.

I fredags var det dags! Att bereda väg och hålla honom lugn och så fredad som möjligt genom ett folkhav på över 30 000 festivaldeltagare med varierande promillehalt… är svårt, men tillslut såg vi rampen. Ett litet missöde på vägen, men det klarades upp genom att den stora hårdrockarmannen var VÄNLIG & GLAD, som så gott som alla är på den festivalen. Mamman gick först, mannen gick sist och jag kände hur spänningarna kröp i min kropp och andades ut när vi var framme vid handikapprampen. Nu ordnar sig allt tänkte jag… Väl uppe på rampen höll det på att ta en väg i helt fel riktning som kunde slutat fullständig kaos och i ilfart hem.

En illa berusad man kom hotfullt emot oss, började gapa och skrika att vi skulle sticka där ifrån och drog tag i mig, tror jag det var. Vi hade ingen rättighet att vara där! Han fru satt minsann i rullstol och hon fick va där, men ”Ni ska bara bort härfrån era jävla idioter!”

Allt bara brast. Min man höll honom tillbaka och sa några väl valda ord. Han fortsatte skrika och säga de mest kränkande och fula ord han kunde hitta i sin alkoholförkrymta hjärna. Jag försökte lugna min son och påkalla rampvärdarnas uppmärksamhet och lyckades hitta en som visade oss en liten ruta där vi fick ställa oss. Min son blev alldeles chockad och sedan arg. Riktigt arg och kränkt och förmodligen rädd mitt i allt… Han är över 1,85 lång och en bit över 100 kg och stark som en oxe… Han vände sig om emot mannen och vi var kanske 2-3 meter ifrån, sen hytte han med näven, spände ögonen i galningen (för de som vet så undviker fragile x-are så gott som alltid ögonkontakt med okända) och sen röt han med sin basröst ”Dra åt helvete gubbjävel! Jag har rätt att vara här!” Han höll kvar blicken, stod stadigt och vek inte undan. ”Gubbjäveln” lugnade sig lite, han kanske till och med nyktrade till lite? Min man tog över denna verbala situation och fick till sist tyst på hans kränkningar. En stund senare lämnade han rampen och sedan såg vi inte honom mer på hela kvällen.

det kunde slutat i total förtvivlan

I så gott som alla fall så skulle det här ha mynnat ut i katastrof, gråt och förtvivlan, rädsla och så hade vi fått köra hem så fort vi bara kunde. I ett folkhav på över 30 000 pers och långt till utgången hade det här kunnat bli jättejobbigt! (Något för arrangörerna att tänka på att inte ha för få utgångar samt att göra som tidigare år, ha tillgång att gå backstage för en lugnare passage. Hade nog passat alla med rullstolar och andra handikapp bättre också.) Vi missade att ha koll på det här med den långa vägen bland så mycket folk och tog för givet att de, likt tidigare år, skulle ha en smidig passage.

Min son lyckades lugna sig och byta fokus. Hans stora längtan efter att få se hans allra största idoler, som han dagligen lyssnar och kollar på i totalt flera timmar, vann över rädsla och förtvivlan! Tack gode gud!

Konserten var helt magiskt bra! Min son var helt magisk! Först kollade han på hela konserten med Disturbed, sedan vände vi oss och kollade på Kiss. Totalt ca 4,5 timme befann vi oss på hc rampen och vi njöt. Mitt hjärta fylldes av en sådan kärlek och glädje. Det är kanske svårt att förstå fullt ut vad allt det här innebär. Men det är stort, det kan jag säga.

ett liv rikt på innehåll

Livskvalité! Inte förvaring och dämpa livets glädjeämnen. Så mycket är möjligt om man bara vågar utmana i små steg, vågar se att det går även om man måste göra lite annorlunda. Med stora förberedelser, tålamod och mod går så mycket mera än vad man kanske vågar tro.

Jag skriver och pratar ofta om att hålla fokus på det goda, det positiva och sådant som vi mår bra av. Men jag ville berätta det här. För min son har rätt att få finnas till, ta plats och vara delaktig han också. Ärligt talat så tycker jag att gubbjäveln förtjänade att få rejält mothugg och karma gav igen direkt på nåt sätt… annars är jag inte alls för att vi ska bråka. Men ibland tror jag faktiskt att man får lov att be någon verbalt att dra åt helvete!

Tack alla ni som orkade läsa mitt långa inlägg! Nu fortsätter vi sudda ut mer och mer i kanterna av den här lille ”gubbjäveln” och påminna om allt det häftiga med Kiss. /Jill

Hejdå ångestens fula tryne!

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

förlamande

Skulle jag sammanfatta vad panikångest är med ett ord så blir det i vårt fall ”Förlamande”. Precis allt fryser som till is. Det går inte att tänka en redig tanke, inte genomföra något som vanligt och det rutinmässiga livet vi lever sätts på paus för att ersättas med kaos.

Min son har en extrem rädsla för åska. Det är en förlamande rädsla som suddar ut förnuft och vi går in i en gemensam kaosbubbla där allt fokus hamnar på prat om åska, moln, regn osv. Väderapparna måste tittas på hela tiden. Illamåendet kommer av rädslan och hjärtat skenar och logik finns inte att hitta någonstans.

Nu har vi precis gått igenom några dygn och lugnet har lagt sig igen. Lugnet gör att man slappnar av och då kommer den där förlamande tröttheten över en. Mitt i allt detta ska skola och jobb och allt annat skötas ändå på något vis. Vissa stunder förstår jag inte hur jag själv orkar? Igår när jag la mig på kvällen så gjorde precis varenda del av min kropp ont (kanske 2 nätter halvt dubbelvikt i en 2-sits soffa också spelar roll?). Inatt har jag drömt hemska ångestfyllda drömmar som gjort att jag har gråtit och krampat. Vaknar med fortsatt värk i kroppen av all anspänning och tungt huvud. Det kommer lätta under dagen, för så brukar det alltid vara. Med den vetskapen jag har numera efter alla år, är det ändå på något vis skönt att veta att det vänder och kommer kännas bättre snart igen.

skillnaden som gör skillnad

Det finns ett bra ordspråk som jag försöker tänka på ofta. Jag skulle lätt kunna fortsätta välja att ha fokus på allt det jobbiga och gå ner mig helt, men jag gör inte det längre på samma sätt. Jag tillåter alla slags känslor komma över mig. Jag kan gråta och känna en enorm sorg över alltings jävligheter en stund eftersom jag förstår att det inte är sunt att sopa under mattan eller låtsas att allt är jättebra. Att låtsas att allt är jättebra kan vara en överlevnadsstrategi, där jag har också varit, men den är ohållbar i längden. Förr eller senare brister den bubblan. Så för att tillåta sig att känna och komma i feelgoodläge igen så skiftar jag fokus i mina tankar, ser allt det som är bra under dagen också. För tro mig, den som söker den finner. Det gäller att öppna sinne och ögon för det ”bara”.

Min skylt i hallen. Kanske en hint till gäster om att ta det som det är? 😉

Så skillnaden som gör skillnad är när du kommer dit hän att du kan vända ditt fokus och förstå att det hjälper dig att orka de svåra stunderna i ditt liv. När du samtidigt kan känna en tacksamhet för det du har i ditt liv, det liv du varit medskapare i. Då går det att ta sig igenom de svåra stunderna, vi alla får genomgå, med en viss styrka mitt i allt när man accepterar och tillåter alla känslor att få vara medspelare i ens liv. Men dock rikta fokus på allt det som hela tiden finns och är fint i livet. ”This too shall pass” eller hur de uttrycker sig i engelskan.

Igår var en utmanande dag på så många olika sätt. Ändå kan jag säga att när jag la mig, så kände jag förutom min värkande kropp, en stor förhoppning och varm glädje inombords. Det finns hopp för denna sommarens utmaningar! Jag tror på öppenhet, på att sträcka ut en hand och be om förståelse och ganska ofta får man ödmjukt tillbaka respekt. Men de tankarna somnade jag som en klubbad oxe!

Nu ser vi fram emot Sweden rock festival och att lyssna på en massa goa hårdrocksband med bl.a Disturbed och framförallt Kiss på fredag! Min sons stora idoler! Coolt att vi bara bor en liten bit bort från världens bästa festival!

Vi går nu in i rockbubblan och hörs en annan dag! / Jill