Så plötsligt är vi mitt i sommaren. Den pågår nu och jag kliar mig i huvudet och tänker att va fort det gått, jag har nog inte riktigt hunnit med? Nån mer än jag som känner så? Det känns som att tiden liksom är på ett superintensivt spinningpass och det snurrar fort fort!
Jag har jobbat på och liksom bara betat av ett tag. Men jag har också funderat mycket. Stannat upp och känt mycket. Tänkt på jobb mycket. På att mitt jobb innehåller olika delar och att mycket av det jag gör, det är inget som andra vet om eller tänker på. En del av det jag gör får jag direkt inga pengar för, det är liksom ingen annan som betalar mig, men indirekt så kommer det ge pengar i annat sammanhang någonstans ”där framme i tiden”.
Jag har också spånat och filat på planer till hösten. Vad kommer hända då? Mycket är ännu i mitt huvud och inte för andra.
Personlig utveckling
Jag är själv inne i en fas där det händer spännande saker inom mig. Ett slags förändrings/uppgraderingsarbete som kom rätt i tid för mig. För det är väl så att när det känns rätt i tid och man intresserar sig för något, ja då är det helt enkelt rätt i tid. I en annan tid hade jag kanske aldrig uppmärksammat 🙂
Idag är jag på dag 20 i min utmaning med endast en dag till… det känns lite märkligt, men ändå bra. Livet är ett långt lärande och i ständig förändring. Jag tycker om att det är så, att få bjuda in nytt i livet och lämna sådant som varit och inte längre känns som något jag vill spara. Att göra en sån här personlig utvecklingsgrej är inte något man kan återberätta i detalj känner jag. Det handlar om så helt individuella behov av vad man själv behöver jobba med. Men en sak är säker, det är en fin och viktig investering i sig själv helt klart. Att ge sig tiden, en liten bit av sin dag, för att göra något gott för sig själv. Processerna är inte smärtfria alla gånger, men det hjälper en att skala bort onödigt och öppna upp för det som är viktigt. Att skriva ner, se det tydligt framför sig och inte bara mala i tankarna tycker jag är så bra för mig. Låta pennan flöda iväg på pappret utan att tänka på varje ord, utan bara skriva rakt från hjärtat direkt. Inte redigera sig. Titta och ta in det jag skrivit och känna in det, ställa sig frågan vad det betyder och ibland hur jag skulle kunna göra istället. Inte döma mig själv, utan bara vara snäll, ödmjuk och hitta nya och bättre tillvägagångssätt.
I allt jag lär mig, kan jag sedan hjälpa och stötta andra. En viktig punkt som återkommer under de här dagarna är att ett av mina starkaste ”mission” i mitt liv är just att få hjälpa andra. Att få finnas till, få vara en medmänniska, visa omtanke och vara närvarande. Det ger mig en känsla av själsfrid att få ge och i det också få en egen tillfredsställelse av att ha möjlighet att få göra skillnad för de som vill ha min hjälp. Att hjälpa ifrån hjärtat i allt jag gör. Det kan låta djupt och just nu känner jag mig nästan bottenlös, gränslös och villkorslös i alla känslor. Det kommer stilla sig, men jag bara är i det som är, här & nu. Fint på många sätt.
Semesterfeeling
Idag gör jag mitt sista arbetspass innan jag går på lite ledighet. Redan om en vecka jobbar jag en dag för de kunder som annars får för lång väntan, likaså veckan efter. Jag samlar ihop dem på en dag och ger allt den dagen för att sedan återigen gå i semesterlunk 🙂 Så har jag gjort varje år nu som egen företagare och det känns bara härligt och inte det minsta jobbigt. Det kan ha med min inställning att göra 😉
Imorgon kommer vänner på besök. Det var flera år sedan vi träffades och det ska bli härligt att få ses igen ett dygn innan de far vidare på sin semestertur. Sedan är det vår tur att besöka vänner som vi längtat efter. Det blir tid till att angöra soldränkta klippor, fiska makrill och umgås massor. Vi bor själva i ett litet fiskeläge med full aktivitet varje dag hela sommaren. 5 minuters promenad bort finns restauranger och barer med trubadurer och disco för de som vill. Helt underbart att bo som vi gör i ett litet paradis på jorden.
Har du kommit i semesterfeeling eller är det jobbe som gäller hela sommaren? Oavsett, så hoppas jag att du ändå tar dig tid att njuta av sommarens fina stunder.
Själv ser jag fram emot sköna, avkopplande dagar och ladda inför vad som komma skall… Allt gott till dig! / Jill
Du har nu stigit ombord på en ny slags resa och skapar upp din nya tidslinje. Din nya tidslinje tar dig bort från gamla invanda tankemönster som inte längre gynnar dig och framåt, vidare emot oändliga strömmar av nya infallsvinklar, överflöd, kärlek, lycka, god hälsa, pengar och välstånd! Du behöver inget säkerhetsbälte då ett fall fram/bak/åt sidan emellanåt endast berikar ditt liv och ger dig nya insikter!
Hade ingen aning riktigt om vad det var som skulle hända för 9 dagar sedan, men som vanligt: ”Shit va glad jag är att jag har ett öppet sinne och följer magkänslan!”
När tiden är inne och jag är mogen för det, är det meningen att jag ska hoppa på och lära mig mera. Vägen till ännu mera feelgood skulle jag nog välja att säga.
En facebookvän bjuder in mig till en grupp som handlar om att på en 21 dagar skapa mer överflöd, harmoni, glädje, insikter och en massa som jag tänker att man själv tolkar in i det som händer. Gruppen är nu full, men jag läste att man kan ställa sig på kö tills nästa. Gör det och känn in om det är rätt läge för dig 🙂 Olika processer har startats inom mig och jag är så himla glad att jag blev inbjuden! Det är en sluten grupp, men jag tror att om du klickar på länken så kan du välja ”Gå med i gruppen” och ställa dig i kö för nästa gång hon kör. https://www.facebook.com/groups/326810408212566/about/
omvälvande sommarprat
Idag blev jag äntligen färdig att lyssna på Stina Wolter som sommarpratat i P1. Går inte att återberätta, måste lyssnas på. Tårar rann, ansiktet skrynklade sig i smärta och känslor… Lyssna och va beredd på fritt flöde av tårar! https://sverigesradio.se/avsnitt/1319468
En låt som spelades berörde mig, eller snarare 2 st, lite extra.
Stark låt ❤
När du lyssnar på denna i programmet så förstår du… ❤
det går inte att backa ur
Vid vissa tillfällen i livet så inser man att uttrycket att det finns en anledning till att framrutan är mycket större än backspegeln… stämmer så väl och bör tas hänsyn till. Efter att ha skrapat av de sista lager av betungande känslor och händelser så är det dags att framför allt vara delaktig i nuet och sedan ha tillit till att livet vill mig väl och att det är framåt jag ska gå.
Dagarna med gruppen har påbörjat de här processerna som är viktiga för mig. Det kan jag bara själv känna och veta vad som är viktigt och betyder något. Men helt klart kan jag väl sammanfatta det med att ”sluta skjuta upp” har fått mer kraft för min egen del. Att landa ner i det känns lugnt, harmoniskt och precis som det ska vara.
Sedan unga år bestämde jag mig för att jag en gång i framtiden skulle bli en klok gammal gumma som satt helt nöjd i sin gungstol och log lyckligt med mitt skrynkliga ansikte… Mina ögon är varmt omtänksamma, själens spegel visar på ett rikt liv med mycket kärlek.
Så hittar jag en bild av mig själv som en annan person tagit för något år sedan… och tänker: Men där är ju jag! Jag är den gumm-kvinnan jag var ämnad att vara i en lite yngre version ännu, men man ser ju redan hur klok jag är! Jag sitter ännu inte i en gungstol, men dock en fin karmstol i slottsmiljö 🙂
Jag ser glad och harmonisk ut. Jag ser klok ut och utstrålar värme och kärlek. Jag tycker om mig själv! Jag är good enough precis så som jag är. Varför har jag förut tvekat på det?
Min målbild
Det är definitivt dags att sluta skjuta upp saker tills jag blir gammal. Det jag vill göra, det ska vara min drivkraft att göra det nu och inte vänta tills…. ja vad? Bättre tider? Bästa tiden är nu. Något annat kan jag ju faktiskt inget veta om.
Har du som jag, varit en person som lyssnar och känner in andras önskningar och viljor? Kanske så pass mycket att du hela tiden låter det gå före att lyssna på dig själv? Kanske så pass mycket att du gång efter annan står tillbaka och låter dina egna önskningar falla i glömska och något du får göra sen?
Någonstans längst vägen tappade vi balansen mellan att ge och få? Förr eller senare viskar/ropar/skriker vårt inre om att få uppmärksamhet på riktigt. Likt ett upproriskt barn växer viljor och en slags trots om att nu minsann är det min tur. För de omkring dig som fått sina önskningar uppfyllda runt dig och aldrig hört de ytterst svaga tecken på din och min önskning kanske får ge lite plats, lyssna eller gå sin väg på sin stig utan dig…
Jag reser mig upp från min fina karmstol. Nu ska jag lyssna och ta reda på vad jag vill. Det är det denna sommaren ska ge mig. Ha en fin midsommar! / Jill
Vad skapar ordet Framgångsrik för känslor hos dig? Är det ett positivt laddat ord eller skapar det en känsla av stress och kanske till och med misslyckande känslor? I ett samhälle som snurrar fort fort och där du ofta mäts i dina prestationer är det lätt att bli blind för ganska mycket viktiga saker.
Är det viktigt för dig att vara framgångsrik för att du ska må bra? Vad lägger du själv in i ordet framgångsrik? Hur tänker du på andra människor i din närhet? Är det viktigt för dig att umgås med framgångsrika människor och i så fall vad ska de vara framgångsrika inom och vad vill du själv vara framgångsrik inom?
Trött på prestationssamhället
Själv känner jag en enorm trötthet på både ordet framgångsrik och vad det får människor att känna. Det har börjat ta för stor plats. Det har börjat göra mig uttråkad och jag blir bara less på känslan den inger att du kan alltid göra lite mera, prestera mera, höja dig till nya nivåer….precis som att den och det du står för aldrig räknas, aldrig är gott nog.
Tänk om jag är nöjd med mig själv, allt det jag har presterat och skapat upp. Tänk om jag bara vill chilla och inte jaga ett annat slags liv? Tänk om jag ser mig omkring och känner en så jädrans stor ödmjukhet och tacksamhet för livet, precis så som det är?!
Nä, det är inga dåliga ursäkter. För jag står här, rakt upp och ner, och jag duger – precis så som jag är här och nu. Punkt! Det som kommer till mig, allt gott, är välkommet, men det gör mig varken mer värd eller viktig. Jag är redan allt, det har jag alltid varit.
att göra Framsteg
Däremot har jag fått syn på ordet framsteg på ett nytt sätt. Självklart kan vi alltid finslipa och göra om och göra mer rätt i livet. Vi har nog alla förbättringspunkter som är bra att jobba på.
Det finns mängder att rensa ut för att jag ska känna mig fri igen! Mängder av skrymslen och vråar som ska städas ut nu för att ge plats åt nya framsteg och händelser! Det känns skönt! Jag avslutar en del projekt som varit mina följeslagare i flera år nu, för att lämna plats åt annat som känns viktigt och som är mer det jag själv vill.
Kom ihåg: Det är lätt att svepas med i andras drömmar och önskningar, men glöm aldrig bort att känna och fråga dig själv vad du vill, vad du mår bra av. Gör du inte det, så lever du kanske någon annans liv, bidrar till andras drömmar, men tappar dig själv på vägen.
Idag kan vara en bra dag att göra framsteg i ditt eget liv, att börja skapa ett skönare feelgoodliv! Det kommer aldrig vara för sent, men eftersom livet rullar på så är det bra att börja med små steg nu emot en gott liv!
All kärlek och omtanke till Dig som läser mina rader. Njut av sommaren! / Jill
Förmodligen behöver jag tänka till ett antal gånger när jag skriver allt det här, far genom mitt huvud när jag skriver rubriken… eller, varför? Jag har redan tänkt till ganska mycket på vad jag själv vill stå och stå för och vad jag vill förmedla.
En fråga som jag vill ha ett ärligt svar på från dig som läser, men du behöver bara svara dig själv: ”Är det OK att vi tycker OLIKA och ändå kan komma överens om att det är OK?”
Fundera ett bra tag på den här frågan, för den kommer ge tonen för hur du sedan läser resten av mitt inlägg.
civilkurage
Det finns många människor idag som faktiskt inte vet vad det här ordet betyder och står för. Många är unga och anledningen att de inte vet är vuxnas fel! Japp, så är det! För om vi vuxna inte vare sig använder oss av civilkurage själva eller pratar om vikten av att använda sig av civilkurage, att göra sin åsikt hörd, att det är ok att tycka olika och ändå fortsätta leva tillsammans UTAN skitsnack bakom ryggen, tyst mobbingkultur mm – så är ju frågan hur våra barn och ungdomar ska kunna veta vad det är?
Ja, jag nämnde ju att det här är lite jobbigt kanske…eller bara helt självklart för dig 😉
Jag tänker inte peka finger, knäppa någon på näsan eller nåt sånt. Det löser sig själv så att säga.
Kopierat från wikipedia: Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Civilkurage
Att ha civilkrage i sin vardag innebär att stå upp för sig själv, för andra, utan att frukta/bry sig om vad andra ska tycka/reagera. Att ha modet att våga säga ifrån när man anser att någon blir illa behandlad, våga stå upp för någon annan, säga ifrån när någon blir felaktigt behandlad och våga stå emot grupptrycket. /Jills egen tolkning i vardagen Tillägg: Förstår ni vad lyckligt lottade vi som vågar visa civilkurage i vårt land är? Hur lite vi egentligen har att frukta? Med tanke på i de länder där det råder diktatur, mansdominerat samhälle med en stor tysthetskultur…
På svenska wikipedia och sökningar på SAOL, SO och SAOB hittar du inget svenskt ord för tysthetskultur. Men vi vet ändå vad det innebär numera, eller hur? Ganska tvärtemot civilkurage. Tysthetskultur tillämpas för att du av olika anledningar inte vågar säga din mening, inte vågar stå upp för dig själv eller andra och så vidare av en stor anledning: Rädsla!
konfliktlösning
Lösningen på en konflikt handlar mycket om att sudda ut rädslan helt. På allvar och med tydlighet tala om att inga hårda ord, inget skitsnack, ingen pajkastning tillåts. Konkreta, sakliga samtal om något som har blivit fel. De flesta konflikter går att lösa och rätta till. Men då vi i vår vardag i generationer tillbaka har tillämpat tysthetskultur även i detta land (trots att du inte hittar svenska ordet för det) så är det väl kanske inte så enkelt som att sätta sig ner och snacka? Eller? För här hittar vi också orden prestige, offerkofta mfl som genast ställer till det och sen kan vi lägga till ”Drama kings & queens” som gärna drar på och lägger ut orden i ett starkt flöde för att liksom tysta alla med sina starka ord.
”Lägg locket på”, så gör vi! Eller fryser vi med tystnad ut den som vågar stå upp för andra och hojta till när något gått galet. Men eftersom de flesta av oss är konflikträdda (för vad?) så läggs locket på, man pratar hellre sin mening bakom ryggen när personen lämnat rummet, vissa sitter tysta (=tyst medhåll för den som snackar skit – det vet du väl?) och vissa är ja-sägare och håller med den som talar av RÄDSLA för att själv bli föremål när man lämnar rummet… ALLA vet hur det funkar och nej, det här är inget kvinnligt beteende alls! Handen på hjärtat mannen, visst har du varit med om detta i ett högst manligt sammanhang också?
Så nästa fråga till dig själv: ”Varför är du konflikträdd och vad tror du ska hända?
samvete
För att knyta ihop säcken lite och komma fram till det här med din egen feelgoodkänsla… så behöver du tänka till lite på hur du vill vara som människa och om du vill på riktigt vara en medmänniska?
Den som gör någon annan illa bör känna dåligt samvete. Nu vet vi att inte alla gör det. Alla är inte ens ”där” i sin egen personliga medvetenhet eller självkännedom att de förstår att de med sitt sätt att bemöta andra gör dem illa.
Men för oss andra… när mår du som mest gott? Vad gnager i dig? Hur ska du nå harmoni i ditt eget mående?
Ibland liksom ramlar vi in i konflikter i olika sammanhang, för där det finns människor, riskerar det alltid att finnas delade meningar om hur man ska göra, ta sig vidare mm. I många fall leder det till konflikter mellan två eller flera personer och du kanske bara råkade sitta där just då och ramlade in i något högst obekvämt?
Om du inte har något alls med det att göra, så kan du alltid resa dig upp och gå. Ge en ursäkt med att du behöver lämna nu för andra åtaganden. Men i många grupper så är du en av kugghjulen och din åsikt kan vara av stort värde. Exempelvis i en arbetsgrupp, en förening osv.
Det ger inget gott samvete eller gott mående att inte våga vara medmänniska och våga visa civilkurage om så skulle behövas. Snarare får du ont i magen och det dåliga samvetet gnager i dig för du såg ju att den som blev utsatt inte alls mådde bra och blev ledsen…
Jag skriver det här för att det ”pyr” omkring lite här och där. För att det är så många som går och mår dåligt och inte är i feelgoodkänslan pga just det här. Så himla onödigt eller hur!?
Sträck ut din hand! Har du gjort en tabbe så be om ursäkt ärligt menat och så gå vidare med en goare känsla inombords. Vi är inte perfekta, vi har alla fel och brister och en massa bra egenskaper som vi bör lyfta fram hos oss själv och hos andra i vårt umgänge. En utsträckt hand kostar ingenting, men vinsterna blir garanterat värda det!
Ta inte livet på för stort allvar! Det är meningen att vi ska ha mest KUL! / Jill
Mamman gör samma som hon alltid gör, varje dag. Hon sätter på sitt kaffe själv, fixar frukosten och tänder lite ljus. För just denna morgon är lite ruggig med regn och grå himmel. Men denna dag innebär att kolla av datorn med mejl och annat viktigt, just idag ska sonens sista skolveckor planeras in i kalendern för att försöka hålla reda på allt och så måste denna mamman se till att få mer info om sonens sommarjobb med tider och annat. Eftersom det krävs förberedning mentalt här hemma, allt måste klaffa med tider, personer runt omkring osv… annars kan det inte bli något sommarjobb för sonen faktiskt. Denna mamman är noga med att det inte är lull lull och ett löst löfte om att ”det ordnar sig”, denna mamman måste veta HUR det ordnar sig. Ja, så ser just den här dagen ut, ungefär samma som en vanlig dag.
Just denna morgon är sonen inte hemma, han är hos sin pappa, men kommer hem om en liten stund. För nu vet vi att näbbgäddorna är inne och leker kring bryggor och stenar i hamnen! Så det blir att klä på sig regnkläder och dra ner till hamnen idag om det inte blir för ruggigt väder. Då stannar vi inne och letar upp en mysig film, sonen går in på sitt rum och lyssnar på musik och spelar gitarr. För mig är det här det bästa faktiskt.
Kaffe och ostmacka duger gott åt denna mamma 🙂
Jag tänker att jag är lyckligt lottad som fått äran att bli mamma. Jag är mamma varje dag och vi brukar skippa det här med Mors dag firandet för det mesta. Dels för att sonen inte kan hålla reda på den här dagen, dels för att han inte kan sticka iväg och köpa en blomma eller present och mycket för att jag nog ibland tycker att de här dagarna blir så himla uttjatade… men jag erkänner att jag blir glad för blommor och högst på min lista står en egen kaffemugg med texten: Världens bästa mamma! Men jag vet i mitt hjärta att jag är det för min son ❤
Idag ska jag gå ut och plocka in några kvistar på mitt fina syrenträd. Älskar syrener!
till alla mina fina FX-mammor!
Önskar alla en fin söndag! Speciellt mina fina FX-mammor som jag känner och alla de jag inte känner 😉 Fyll din dag med tacksamhet, kärlek och ljus! Kram Jill
Under de senaste åren har jag hört ovanstående mening många många gånger. Det är helt sant, att vad vi än väljer så får det en konsekvens av valet vi gjort. Jag har bestämt mig för att välja att ha fokus på glädjeämnena i livet. Detta fokus hjälper mig när jag dippar ner i mörka dalar, detta fokus drar mig ur den djupa dalen och eftersom jag övat i många år nu, så tar dippen ganska snart slut och ersätts av känslor av tacksamhet och glädje.
Jag vet att det här kan vara en smula provocerande. För allt består verkligen inte bara av glädjeämnen, en snygg yta och rosa fluffmoln! Nej, verkligen inte! Fy faaan va trist livet är ibland! också… MEN jag har ett val om jag vill ha fokus på allt det ”jävla trista” eller om jag ska stanna upp och tänka på de små eller stora glädjeämnen som också finns. Det är enbart mitt eget val och beroende på vad jag väljer mår jag antingen skit eller kanske riktigt bra!
nu ”faller snön”!
Ja vad helt galet det känns när vägkanterna och stigarna fylls med snö, eller det som vi nu alla vet är från aspen, trädet aspen! 🙂 Sociala medier fylls av detta galna ”snöande” och vi förfäras lite… min första tanke var att va lugn i allt och så tänkte jag på att träd blir ju ganska gamla och vem vet om det ”snöade” från asparna för nåt hundratals år sedan? Vem vet helt säkert att inte aspar gör såhär för att liksom satsa på en ny skogsera? Kanske naturen bara känner att nu får det va nog, nu måste vi ha in mer grönska och jorden behöver syre?
Inte vet jag… tänker jag, håller andan lite när det yr omkring och får kill i näsan på hundpromenaderna. Sen kommer genast mina automattankar på vart glädjen håller hus mitt i ”snöstormen”? 🙂 Så här kommer några bilder som gjorde kvällens promenad helt jätteglad!
En vacker äng med blåeld längst vägkanten dök upp! Jaja lite ”snö” hade fastnat i den, men ändå…så vackert!
En vallmoknopp och många helt outslagna stod och vajade vid ett stengärde.
Å så en som hann först och var i full blom! Visst är de vackra och visst blir man glad?
Kan man stanna upp, se och upptäcka det ”lilla” stora i naturen och runt omkring så är man rik på så många sätt! Jag tänker att oavsett om jag nu ska oroa mig och gå bananas på den där aspsnön eller inte, så kan jag just i detta nu inte göra nåt åt det. Men jag kan välja att glädjas åt det som går att glädjas åt och det gör mig gladare och då finns det ju faktiskt hopp om något fint och bra också, eller hur? Det har regnat massor, jordarna återfuktas, naturen grönskar som bara den, rapsfälten är magiskt knallgula, träden blommar (och massa pollen som ställer till ett elände, jag vet…) och det är underbart att gå in i skogen nu och ta del av grönskan och den friska doften från daggvåta gröna blad! Jag bara älskar det och förundras över hur bra man mår när man ser, känner och njuter av allt det här.
Jag är inte ytlig för att jag väljer att ha fokus på glädje! Jag är bara så himla lycklig över att jag har stannat upp, tänkt till och förstår att mitt val ger mig goda konsekvenser. Tankar på att inte ta livet för allvarligt dyker upp. Det är så himla massa allvarligt, saker som måste tas om hand om, som man inte kan skoja bort…. men vi människor är ju också mästare på att förstora upp och oroa oss för allt möjligt som vi spekulerar i att det kanske eventuellt skulle kunna hända! Jag är också sån mellan varven och det är det här som jag sett som en av mina förändrings och förbättringspunkter som var bland det viktigaste att börja bearbeta och göra något åt. Det är ett ständigt pågående arbete, man faller dit mellan varven och så får man borsta av sig och ”på det igen” på nåt sätt.
Så idag ser jag blommorna trots ”snön” 🙂 Ha en fortsatt fin kväll! / Jill
Jag kan inte säga det nog många gånger för det är alltid någon mer som behöver höra det om och om igen ❤ Jag säger det ofta till mig själv, för att jag behöver höra det från mig själv med jämna mellanrum, för att det är så svårt att va snäll emot sig själv, men lätt att vara det emot andra… knas är vad det är, men lika förbaskat helt sant.
Med åldern kommer visdomen, så har jag alltid tänkt mig tanken på att bli äldre. Men ibland undrar jag om det verkligen har med åldern att göra? För kanske har det med en massa andra värden i livet att göra, det där med att sluta fred med sig själv. Kanske kommer det inte automatiskt med åldern? Nä, jag är nog rätt säker på att det inte gör det, i alla fall inte automatiskt. Vi behöver jobba med oss själva, vi behöver utvecklas vidare, hela livet.
självkänslan är a & o
Många människor låter livet bara gå utan att tänka, utan att hitta kraften att lyfta sig själv. Lite som att man resignerat för det faktum att det var såhär det blev för mig så jag får gilla läget… men nej! vill jag ropa! Så behöver det verkligen inte alls vara.
För ett tag sedan, på ett event jag var på, mötte jag en kvinna på 70+ som öppnade sitt hjärta för mig. Hela jag fylldes med en sådan värme och omtanke för henne. Hon tillhör den generationen kvinnor som nog aldrig fått ha någon prio på sin egen personliga utveckling och att finna sin egen styrka så som vi faktiskt kan och bör göra enligt mig. Hon tillhör den generationen som om de övergavs av en otrogen man, förblev ensamma för att de inte såg sitt eget värde och istället levde vidare för sina barn och barnbarn. Inget fel att finnas för sin familj, men det egna värdet som kvinna kom helt i skymundan trots att längtan efter kärlek, kramar, omtanke och någon att hålla i handen och bli omfamnad av fanns där hela tiden… Men i medelåldern tycker vi inte längre om oss själva, vi gillar inte spegelbilden av ett ansikte med rynkor och en kropp som blivit rundare (och mjukare för sjutton!) och vi börjar sörja vår förlorade skönhet och ungdom eftersom mannens nya fru är 15-20 år yngre… och där ligger man i lä så att säga. Frågan är varför vi låter det påverka oss som kvinnor så himla mycket? Varför inte istället säga grattis till sig själv som slapp fortsätta leva med en man som uppenbarligen inte såg ett värde i en som person? Grattis till en ny chans i livet! Nej jag vet, riktigt så enkelt är det ju inte…
snedvridna skönhetsideal
Fast vi vet svaren egentligen. Skönhetsidealen har tagit för stor plats. Tydligen är inte kvinnor, i vilken ålder vi än är,så snälla emot varandra heller alla gånger utan börjar döma utifrån ytan de ser, utan att veta eller bry sig om personen inuti… Blä! Blir mest ledsen, sedan arg och sedan kommer en massa jävlar anamma inom mig! Det här kan vi bara själva ändra på, hur vi ser på oss själva, på andra kvinnor och personligheterna.
Vi är verkligen INTE stöpta i samma form alla kvinnor, MEN vi DUGER precis som vi är!
stötta varann istället för att förgöra varann!
Hur är det möjligt att en kvinna på 70+ sitter framför mig och är så innerligt ledsen över sig själv? Ju mer ledsen hon blivit desto större skada har hennes kropp tagit med värk, svullna leder, övervikt och krämpor som förlamar henne att leva och njuta av sitt liv? Jag vill bara krama henne, stryka henne över kinden och säga att allt kommer bli bra. Men jag vet, att hennes resa börjar med henne själv och hon måste hitta denna styrka inom sig på olika sätt. Fast det är så svårt…
Det är enkelt för mig att säga att vi alla kan börja med att var snälla emot varandra. Säga något snällt som lyfter istället för att säga något taskigt. Men tydligen så är även kvinnor över 70 också ganska taskiga emot varandra. Det kan varken jag eller du göra något åt. Min känsla är ändå att jag hoppas att de flesta är snälla.
Alltid, i alla lägen, tror jag på att det ändå trots allt måste börja med en själv. Var snäll emot dig själv, tänk snälla tankar om dig själv, se på dig själv med ömhet i blicken när du möter din spegelbild, säg snälla saker till dig själv, skratta åt knasigheter du gör och säg högt hur mycket du älskar den där crazy ladyn du är där innerst inne, bara för att du är du! ❤
Så viktigt, viktigast av allt och en början för att komma vidare i att stärka och älska sig själv.
Hur vill du själv ha det i ditt liv?
Om du fick välja fritt, hur skulle ditt liv vara just nu? Begränsa inte dina tankar utan ös på med underbara saker du vill att ditt liv ska innehålla och hur allt ska vara/kännas.
Gör en lista! Lång lista på allt du kan komma på som kan berika ditt liv!
Vad på listan är ”gratis”? Ställ dig frågan på vad det skulle krävas för att få in de här önskningarna i ditt liv? Kanske är det så att du egentligen redan har en massa av det du skrivit på din lista, men eftersom en massa yttre saker pockar på din uppmärksamhet har du kanske sett förbi allt underbart med dig själv, trots att mycket redan finns? För vad är viktigast i just ditt liv?
mina egna insikter
När jag blev sjuk förra hösten började mina tankar flöda mer fritt. Jag gillar inte ursäkten med att inte ha tid, för vi har alla lika mycket tid, bara olika förmågor att prioritera viktiga saker i livet och istället för att bejaka livets äventyr så hamnar vi in i en cirkel av fjantiga ”jag har inte tid” svar hela tiden… men att ta sig tiden, det är det som är grejjen. Ta sig tiden att stanna upp och känna/tänka efter. Jag tror att vi inte vågar. Jag tror att vi alla är ganska rädda för förändringarna det kan innebära.
Igår fyllde jag 49 år. Tänk att jag har hunnit bli 49! Så mycket innehåll jag har haft i mitt liv hit in tills och jag hoppas och tror på att jag ska få leva länge till. Ett av mina största personliga mål är att ta mig tillbaka till ett friskt och starkt liv igen på alla plan. Det har varit för många år med en massa belastningar som blivit som nedmonteringar av min egen hälsa. Åren och en del händelser har tagit hårt på mig. Jag är inne i en mental sorteringsfas där det benas ut vad som ska rensas, renas och vad som ska finnas kvar och fortsätta jobba vidare med. Det gäller för de flesta delar utav mitt liv.
Skifte i tankarna…
Summering: Förlita dig inte enbart på andra för att finna din egen inre ro och harmoni. Sträck dig i din fulla längd, se på dig själv med snäll blick och var stolt över dig själv och ditt liv precis så som det är. Skönheten sitter i själen och våga släppa fram den för att stråla även på utsidan. Hitta Din egen styrka, för den finns där inom dig.
YOU ARE GOOD ENOUGH!
Tycker denna bild och text är så talande! (Hittar de flesta av mina lånade bilder på Pinterest. )
Ålder är bara en siffra… Så många ordspråk och ibland blir man bara blaha på dem allihop 🙂 Men när jag tänker till lite kring vissa av dem hittar jag för det mesta en vettig genomtänkt tanke i dem. Vi är de vi är oavsett ålder. De som lär av livet, stannar upp och reflekterar över läxor och erfarenheter livet ger blir ju oftast lite klokare för varje gång. Men vi är samma person. Jag är tacksam över varje gång jag fyller år, på riktigt, för det innebär att jag får fortsätta leva. De här tankarna kommer nog mer i takt med ju äldre man blir och man märker av sjukdomar och för tidiga dödsfall runt om. Jag känner mig ödmjuk och tacksam ❤
Nu önskar jag dig som läser en fin dag! Själv ska jag tillbringa några dagar med en av mina bästa vänner som är på besök hos mig.
Så länge jag lever kommer insikterna att fortsätta komma till mig. Är helt säker på att man aldrig blir färdig med att utvecklas, utan ständigt kan komma fram till nya lärdomar och uppgradera sig själv. Livet ger nya viktiga kunskaper och input med allt vi ser, hör och alla vi möter. Därför är det så himla spännande med alla nya möten med personer jag ännu inte lärt känna! Jag kommer inte ”klicka” med alla jag möter, men jag känner när det finns något där att följa ingivelsen av mera kontakt 🙂
Under årens lopp möter vi nog alla massor av människor. En del relationer blir korta, en del långvariga och några få känner man att man vill ha kvar hela livet.
En del relationer är mer smärtsamma än andra…skriver jag med viss tvekan. Relationerna jag syftar på är inte främst kärleksrelationer med en partner, utan på vänskapligt plan. Även i vuxen ålder lär man ju känna nya personer lite av och till i olika sammanhang.
En del av alla mötena resulterar i en ny bekantskap som kan leda vidare till samarbetspartners, kollegor och i en del fall också utvecklas till vänskap.
Ibland blir det nödvändigt
Vissa personer kommer in i ens liv mer märkbart, fyller igen hål av saknad, men vänskapen kan ändå vara en kortare period. Ja ni fattar va? Tror alla har varit med om detta.
Man klickar, hittar massor av samtalsämnen, samförstånd och nyfikenhet på vem den andra är. Man berättar, delar med sig av sitt privata liv, byter erfarenheter, känner en vänskap som börjar växa fram. Det är roligt, det är intensivt och man känner sig så glad över att ha hittat en person som man tycker om och känner ett förtroende för!
Sen kan ändå tiden, olika jobb, intressen och annat göra att man sakta glider isär helt naturligt. Man känner trots det att man är glad för tiden och att få ha lärt känna varann och man vet någonstans att det bara är att skicka iväg ett sms om en fika och så kan man träffas lite när tiden finns och det är ändå härligt och kul när man väl träffas. Eller hur?
Men… det finns även vänskaper som inte riktigt går den vägen. ”Något” går snett, inte säkert man fattar vad det är, plötsligt avslut på mer eller mindre trevliga sätt. Vad ska man göra? När någon väljer att avsluta en vänskap, kanske ibland med en upprördhet som man själv inte förstår? Kanske ett eller flera hårda ord som man kanske inte heller alltid förstår? Eller bara en total tystnad som ”svar” på ens telefonsamtal och sms med frågor om vad och varför? De flesta har en eller flera gånger råkat ut för det här.
Jag tror inte det finns några enkla svar. Jag tror att ilska i envägsriktning sällan handlar om att mottagaren har något med den att göra. Jag tror att envägsilska handlar om en spegling av sig själv, av sitt mående som ibland när man stängt av sig själv projiceras på någon utomstående i oförstånd och affekt. När envägsilskan lagt sig, när man fått utlopp och ”skitit ut sig” så blir man rädd för konsekvensen och gör som strutsen, sätter huvudet i hålet och gömmer sig för just konsekvensen av sitt handlande. Är man konflikträdd så är vänskapen över… vågar man sträcka ut handen och reda upp i röran som uppstod så är det något fint och stort att våga.
Men ibland så mår man kanske så dåligt så det känns nödvändigt för en själv att avsluta en relation. Oavsett vad det egentligen handlar om och kanske har det innerst inne inte med den andra personen att göra? Men där och då…fanns i affektkänslorna inget annat än att stänga ute bums! Det är också ”enklare” att bara stänga av, stänga ute och blunda hårt.
Jag tror att trots att man blundar hårt, länge och stänger av – så kommer det ikapp en förr eller senare.
Men en del, de kommer aldrig bli medvetna om att deras envägsilska sårade någon annan. De är avstängda, har ingen spegel att möta sin blick i och går vidare som om det inte betydde så mycket. Kanske gjorde det inte det heller för dem? Det kan bara den personen själv svara på.
Kvar står någon med sårat hjärta såklart… Har du varit med om det någon gång? Att antingen vara den som projicera egenilska emot någon annan eller vara den som står ensam och sårad kvar?
ok, vad kan jag göra åt det?
För den som står ensam och sårad kvar handlar det om att över tid bearbeta och gå vidare. Det är inte alltid så lätt att bara strunta i. Vänskapen kan ha haft stor betydelse och varit viktig för en. Vänskapen kan ha burit många förtroende och minnen från lång tid med gemensamma upplevelser som påverkat en. Eller så hade man stora förhoppningar på att den skulle leda vidare till något fint och långvarigt…
Det krävs två (minst) för att hålla liv i vilken relation det än må gälla.
För den som projicerat egenilska på någon annan finns väl bara en väg för att få sinnesro och det är att sträcka ut handen och be om förlåtelse, förståelse och läkning. Då behöver man vara modig och givetvis själv fundera på om vänskapen är värd ett förlåt för att knyta band igen, eller om den inte betydde något. Men… även om den inte betydde något för den som lät ilskan flöda så får man fråga sig vad den orsakade hos mottagaren och om man är stor nog att be om ursäkt för att underlätta för den andra att gå vidare. Eller? Nu skriver jag ju inte om uppenbara svek, lögner och hemska handlingar inkluderande.
Vi är alla olika känsliga. En del går vidare med sina liv utan att fundera och ha självinsikt och så förblir det kanske alltid eller tills något riktigt jobbigt drabbar dem själva eller att åldern gör dem tillräckligt klocka och insiktsfulla… 😉 Alla bär ansvar för sina egna handlingar oavsett om vi är insiktsfulla nog att förstå det eller inte.
förlåt andra för din egen skull
Det är så lätt att fastna i sin sorg av förlorad vänskap. Hur länge det tar beror på hur kraftig ilska som projicerades emot en eller hur viktig vänskapen var för en.
Något som också är intressant är att när en vänskap avbryts pga konflikt riktad emot en utan att man förstår varför så kommer också tiden till att titta lite på de vänskapsband som varit. Man kan bli paff när man plötsligt ser sin vän med andra ögon. När personen ramlar av sin pedestal de suttit på, kronan hamnar på sned eller vad man vill kalla det. Ridån går ner och uppvaknandet sker. Så plötsligt ser man händelser i sin vänskap som faktiskt inte varit så bra för en, som genom många år faktiskt innerst inne har sårat en, man har känt sig överkörd, sviken, alltid nr 2 där man glömts bort för andra de inte kan säga nej till, för de VET att det är ok att svika dig, för de vet att du förstår…
Givetvis är det här också en del av mina egna personliga erfarenheter, för som sagt jag tror att alla någon gång under sitt liv får uppleva att antingen vara den med egenilskan eller vara den som står ensam kvar som ett frågetecken.
Efter att själv ha letat fel på mig själv, rannsakat och sårat mig själv genom att tänka dumma tankar om min skuld som jag säkert har utan att jag kommer fram till det själv… så ritade jag igår en teckning bara sådär utan att veta vad som flög i mig?! För jag fattade inte varför jag plötsligt satt och ritade? Jag är ju inte ”sån”… Men min själ har fått nog av att skuldbeläggas. Mitt inre arbetar med stora förändringsprocesser nu och det är några viktiga beslut som ska tas, som måste tas. Avslut för att ge plats åt nytt som pockar på, men inte får platsen det behöver… så jag gjorde en ”Hejdå teckning” ❤ Till alla er som valde bort mig. All kärlek till er!
Jag förlåter mig själv för att jag lät er såra mig! Jag förlåter mig själv för att jag dränerats på energi, glädje och allt annat som gick förlorat. Jag har rannsakat mig själv många gånger. Jag är fri från och med nu! Tack för allt det har lärt mig. Jag går vidare nu!
Min ”Hejdå ledsamheter – välkommen allt härligt nytt – teckning”!
Kan jag inspirera dig med att själv bearbeta sorg, saknad & förlust? Kan det hjälpa att veta att du är långt ifrån ensam om dina upplevelser? Kan det hjälpa dig om du är mitt uppe i något just nu att veta, att det kommer bli bättre, lättare, skönare att leva vidare igen om ett tag? Kan det hjälpa dig att jag bjuder på mina förluster? Då är det värt det!
Kan mina rader få dig som är den som projicerat egenilska på någon annan, som du innerst inne känner inte förtjänade det, nu när det lugnat sig inom dig själv med dina bekymmer, att förstå? Vi är inte mer än människor. Vi gör fel ibland, vi sårar ibland, men vi gör nog ändå oftast rätt. Du får ställa dig frågan om du vill leva med det som hänt utan åtgärd eller om du vill släppa din egen sorg och sträcka ut din hand? Jag är rätt säker på att de flesta människor tar emot ett ärligt menat förlåt och känner en tacksamhet över det. Det kanske inte betyder att ni ska fortsätta er vänskap där den avslutades. Ni kommer kanske aldrig mera umgås, men känslan av att släppa ångesten av att veta att man inte med avsikt sårade någon annan pga sina egna bekymmer kan vara högst befriande! Och för den som bär på sorgen, kan ni hjälpa den som har svårt att komma vidare och en stor lättnad kan infinna sig i dennas själ igen. Kan jag inspirera till detta – då är det definitivt värt det!
