Själens krigare

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Fortsätta tveka eller flyga högt?

”Buren är öppen Jill! Varför tvekar du? Varför vågar du inte tro på dig själv?”

Kvinnokraften var enormt stark igår kväll då vi samlades vid Havängs vackra plats, på en av kullarna, för en nymåneceremoni med trumning. Min utmaning, min väg till att våga öppna upp mig mer och mer… för att det kallar på mig på ett sätt som inte går att förklara. Det måste kännas själv, inom en, det där ”kallet” efter något större än en själv, något som ger energi och en viktig pusselbit som faller på plats.

Att vistas i naturen med havet som utsikt och de urgamla träden som susar och viskar till en… det blir en slags urkraft som känns i varenda liten vrå i kroppen och fjärilarna kittlar inombords, mest i magen och i bröstet är min egen känsla och förklaring.

Jag är nybörjare på att trumma, men för varje gång så känns det ännu mera kraftfullt och igår kväll kände jag något nytt. Jag kände varje vibration på ett särskilt sätt och det fick mig att sträcka på mig, stå stadigt med barfotafötterna i sanden som blandat sig med mjuk mossa och en viss fuktighet.

”Jag trummar för mod, styrka & kraft! Jag trummar för att kalla samman, beskydda och inspirera andra att känna tro och tillit! Jag är en själens krigare, på viktigt uppdrag att skapa och vara i kärlek. Jag står där rakryggad och jag är som ett spjut, fast förankrad i marken och har tilliten till livet”

Jag vände mig emot männen i boden bredvid en bit bort, de som är kopplade till militären och försvarsmakten. Jag såg dem stå och titta åt vårt håll. Jag sände budskapet om att det finns andra vägar att ta också, det finns inte bara ett sätt. Vi står här och trummar för världsfred, för att läkning på olika sätt ska ta vid och för att återhämta vår fulla kraft, vara ett med naturen, djuren, historien och all kunskap vi har inom oss.

Kraftfull kväll

När vi avslutade vår ceremoni kom den första blixten på himlen och det gjorde kvällens avslut till något extra bara det. Vi stod i en cirkel och höll varandras händer, tackade och lämnade platsen i samma skönhet som den var i när vi kom dit. Vi körde hemåt när mörkret föll och jag har aldrig tidigare sett så mycket blixtar på himmelen! De avlöste varandra utan uppehåll så det var starka energier i omlopp på himlavalvet denna natt…

Våga!

Jag, en vanlig människa… vad har jag att komma med? Vad ska mina kunskaper räcka till? Varför skulle det jag gör vara viktigt?

De där tvivlen som faller över en, som får en att förminska sig själv. Det finns alltid de som kan mer, är klokare, mer erfarna, har studerat mer, vet mer och har mer kunskaper än jag själv – men det är mina egna tvivel som stoppar mig. För den som är allt ovan, skulle aldrig döma eller säga att jag inte är tillräcklig eller försöka skriva mig på näsan för min okunnighet. De står där med öppen famn och säger Välkommen! Vi är alla olika och alla har sin egen resa och ingen är mer viktig än någon annan, för du är jag och jag är du – vi hör alla samman.

Så jag tänker våga. Det tar sin tid att våga, men någonstans ska jag ju börja… Jag känner en stor tacksamhet, en stor ödmjukhet och lycka över att få vara på de platser där jag är medskapare till något oerhört viktigt, magiskt och starkt just nu. Jag blåser varsamt bort tvivel, osäkerhet på vad andra ska tycka om det jag gör och känner att det i allt som sker – växer fram en välkommen styrka, en urkraft sprungen ur mitt eget mod inför att våga vara allt jag är. Våga plocka fram gömda delar och välkomna dem.

Vildvittran har vaknat och är här för att stanna! /Jill