Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

sune, solen & havet

Vinden var starkt idag på vår promenad. Sune, solen & vinden gjorde mig sällskap ner till stranden och havet nu på morgonen. Det blir en stor frihetskänsla inom mig varje gång jag ser havet kika fram mellan träden och hela jag fylls på med en massa känslor varje gång jag sätter fötterna i den kritvita sanden nere på stranden.

Frihet… Lycka… Kärlek… Livet…

Jag har funderat i veckan. På om jag skulle boka en ny tid igen hos vårdcentralen, förlänga min sjukskrivning, fortsätta vara ”under lupp” hos FK och snart prata annan framtid med handläggaren. Eller om jag skulle fortsätta min egen resa och styra själv…

I en annan tid av mitt liv hade jag nog fortsatt ett tag till att vara halvt sjukskriven, välja någon slags ”trygghet” framför annat. Jag förstår fullt ut det valet. Men för mig så går det inte att backa. Jag är min egen nu. Jag har varit helt min egen i 5 år.

vad är det som ”styr” livet?

Pengar… kommer de flesta att tänka på blixtersnabbt. Ja, jag får hålla med. För vi är fostrade så. Pengar styr ditt liv och din vardag. Utan pengar… svårt och tufft att hänga med i livet. Vi behöver pengar för att betala räkningar, mat och allt annat som är viktigt.

Vi kan inte leva ett helt liv utan pengar. Men borde vi låta dem styra så intensivt och starkt? Så starkt att det kanske tar ut en massa annat? När mitt och ditt blir viktigast av allt… när GE inte längre finns, utan MITT och välfyllt bankkonto som ej får röras, styr.

Jag är en givmild person. Jag ger av både mig själv, min tid och ganska ofta delar jag med mig av sådant som kostar mig pengar. Om jag har mer än jag behöver själv (handen på hjärtat hur mycket behöver jag själv egentligen?) och jag tycker om känslan av att få göra någon annan glad, bara för att jag kan det. Med en liten gåva, men också ofta med en kram, ett snällt ord, en handling som ger mening åt någon annan. För det fyller på mitt eget inre rika liv. Jag blir ledsen när jag märker att någon tappat eller saknar förmågan att tänka större än sig själv.

jag går min egen väg

Min väg är min väg, den är nog inte lik någon annans och det gör mig inte ett dugg. Jag lägger ingen energi på vilka vägar andra människor tar och önskar att andra inte dömer mig heller. Det enda jag önskar är att bli sedd som den jag verkligen är, för jag har inga problem att visa det öppet. Fler borde vara sig själv och även våga visa det. Ibland är det svårt att vara Jill. Ibland tror andra att jag tror att jag är ”nåt”… eller ”vem tror hon att hon är egentligen”… eller ”så jävla duktig och präktig kan man inte va, hon döljer något”. Det enda jag helst döljer är min sorgsenhet över att någon annan anser sig ha rätten att sätta in mig i något fack och tro dåligt om mig… Jag har märkt att en del människor blir provocerade av mig. Jag vet att det speglar dem själva numera, men för några år visste jag inte det…

Jag är kärlek. Jag är en snäll människa. Jag är spontan. Jag är fylld med känslor från topp till tå. Jag är oftast glad. Jag är givmild. Jag är en ”ren” människa som bär ljuset. Jag är den som delar med mig av ljus och kärlek. Jag är den som sätter ❤ istället för en arg gubbe.

Jag tror att alla har det här inom sig. Sedan klär vi på oss en massa attityder och annat krafs längst vår livsväg. Som skydd och barriärer. För att vi tror att vi måste dölja vårt inre för andra.

Personlig utveckling kan göra mycket med en. Någon sa att när du börjar ta bort alla pålägg du skaffat dig under årens lopp så kan du se det som att du är en lök. Skal för skal tas bort och sedan står du där, med ditt innersta, sådan som du egentligen är. Stå stadigt och stolt ❤ för du är unik, du duger precis som du är!

beslutet om frihet

För mig krävdes det nästan en hel vecka denna gång för att ta beslutet om att min frihet är värt mer än att vara kvar i ett system. Så från och med måndag i nästa vecka jobbar jag så mycket jag vill och orkar. Jag planlägger arbetsdagarna utefter livet och inte tvärtom. Det kan verka provocerande att skriva så, jag förstår det. Det vanligaste är att vi planerar livet utefter arbete och en massa ”måstesysslor” vi bokat in i vår kalender. Kanske blir det någon stund över till det jag själv vill, eller inte.

Jag önskar dig en fin dag! / Jill

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Metaforsdags

När jag skriver tänker jag ofta att det ska vara applicerbart på ens egen tillvaro för den som läser. Jag vet att information är en svår sak, jag vet att det skrivna ordet kan tolkas på många olika sätt beroende på den egna sinnesstämningen och att ett ord lätt blir ”platt” eller svart/vitt. Så det är med stor utmaning jag mellan varven ger mig på en berättelse.

När man vill göra en personlig utvecklingsresa i någon riktning så finns där alltid en del saker att tänka på. Ibland måste man höra samma andemening från flera håll, vid flera tillfällen innan det till slut landar i en själv. ”Du vet aldrig när just det där sägs som du själv behöver höra.” Ibland känns det som att det är första gången du hör något och så får du den där häftiga WOW känslan, för du har fattat och kommit på något stort! Så häftig känsla!

vad är skillnaden?

Det är en stor skillnad på att VETA något, ha en kunskap om något – men att verkligen FÖRSTÅ vad det är du lärt dig. Förstå vad det innebär, hur det hänger ihop och funkar. Det är en enorm skillnad och det är också här vi faller igenom många gånger.

Jag ska ge er ett dagsfärskt exempel: På en föreläsning om hur man skulle förhålla sig till sina tankar så berättades det om att man inte bör ta viktiga beslut vare sig man är på källarplan i sitt mörka mående eller när man är uppe i Penthouse i värsta Happymoodet…. för det blir sällan så genomtänkt utan enbart känslostyrt. Detta kan vara en lite jobbig sak när man är känslomänniska och agerar utefter den kanske lite för mycket… men titta i ditt facit och se vad som var bra och mindre bra med dina beslut när de fattades på känslostämningen enbart.

Privat är jag mitt uppe i ett projekt kring min son som kräver en hel del av mig och övriga inblandade. Igår och nu på morgonen var det mycket känslor av frustration, irritation, ilska inom mig. Känslomänniskan ville få vräka ur sig en massa ”kraftord” och mindre intelligenta yttranden. Hmm hoppsan, ja jag erkänner 😉

Men så kom förnuftet in och bad om min uppmärksamhet en stund. Jag är en numera luttrad mamma. Jag har en gedigen erfarenhet i bagaget genom alla år jag arbetat i flera olika serviceyrken och yrkesroller. Att luta sig tillbaka på tidigare erfarenheter som varit bra är inte alls dumt faktiskt.

tala är silver – tiga är guld

I vissa fall skulle jag vilja hävda att just ovan rubrik är värd att tänka på! Känslan är silvret och förnuftet är guld. Vad tjänar jag på att vräka ur mig en massa silver och vilka konsekvenser får det efteråt? Jo kanske att guldet jag ville nå, blir till sand… snacka om metafor! 😀

Kanske man skulle kunna istället säga: ”Sålla snacket”

I vilket fall så poppade föreläsningen upp i mitt huvud nu för en stund sedan. Fatta inga beslut, agera inte utifrån din känslostämning just nu Jill! Du är i källarplan och där är ruggigt mörkt och du ser inte klart!

Jag fick ett mailsvar där det hävdades olyckliga missförstånd. Vad vet jag egentligen? Uppenbarligen hade den här personen vid flera tillfällen misslyckats med att lyssna på vad som sas, men varför kan ju bara den personen själv veta. Det jag antar behöver inte alls vara förknippat med verklighet. Här förstod jag att det jag själv sagt inte gått in och därför misstolkats av någon anledning. Känslan säger – oviljan, dålig attityd, nonchalans osv… men vad vet jag egentligen om varför? Kanske det kvittar? För nu blev det uppenbart och istället för att fräsa som en katt, lugnade jag mig, skrev ett nytt mail och blev uppringd. I samtalet höll jag en vänlig ton, var extremt tydlig och den här gången tror jag mig ha nått fram och att personen förstod vad jag ville ha sagt. (gör inte personen det, då vet jag inte om hoppet är ute….hahahaha)

kontentan

”Du vet aldrig vad du har sagt förrän du fått svar på det”. Den gillar jag. Det är också viktigt att förstå vad du vet. Jag visste och även förstod att det är bättre att ha en vänlig ton, ha överseende med missförstånd och konsekvensen är att jag nu inte behöver ha dåligt samvete över någon otrevlig ton eller hårda taskiga konversationer, utan jag kan fortsätta min dag på ett högst behagligt sätt.

Det här blev ett inlägg med personlig utveckling, men lär du dig något av det här så kommer du i en ännu bättre feelgoodstämning, det kan jag lova dig!

Ha en fortsatt fin dag! / Jill

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

I en uppånervändvärld

Det finns inga garantier för någonting alls. Insikten kan tolkas på många sätt. En dålig dag gör den ont, en bra dag kan allt kännas möjligt och ge en full fart framåt…

Själv fick jag en stund av stilla, nästan mållösa känslor nu på morgonkvisten. Något jag läste på facebook fick det att knytas i magen och idag känns saker extra mycket, vad det än är. Livet är stundtals så skört och svårt att förstå så man nästan känner en hopplöshet…för att i nästa stund få andra meningar och infallsvinklar. För så är livet också. Helt oförutsägbart och gastkramande sorgligt, inga ord kan eller behövs. Kanske bara en stilla stund för att titta inom sig själv. För hur än allt omkring en än är, så kan jag ”bara” påverka och göra något åt mitt eget. Men just idag, känns världen lite mera omskakad och uppånervänd…

sorg gör någonting med oss

En dag kommer vi att dö – men alla dagar fram till dess ska vi se till att leva medvetet här och nu. Livet är inte rättvist. Döden kan vara så himla orättvis! Ett barn, mitt, ditt barn… den sorgen går utanpå allt annat.

Vi vet inte när den kommer, vi vet bara att den kommer och aldrig mjukt och fint utan alltid känns den skoningslös, för den är så konkret. Döden kan vara en befrielse om smärtan och lidandet är outhärdligt, men den för ändå med sig reaktioner som förr eller senare kommer i kapp oss. Ofta i form av saknad. När allt lagt sig, när man ordnat med allt praktiskt och den där vardagen kommer igen, för den gör ju det förr eller senare.

Döden brukar föra med sig stora rädslor och vi vill se bort, inte möta varken andras ögon eller sorgen som kommer över oss. Fast till slut har vi oftast inte något val… Men frågan är, ska vi leva våra dagar med skräcken för att någon vi älskar ska dö ifrån oss? Eller ska vi leva med glädje och tacksamhet över att vi får leva tillsammans här och nu?

De här tankarna har jag tänkt massor på. Kanske just för att jag fick uppleva en otrolig sorg när jag var liten när min mamma dog och jag bara var 6 år? Tro mig, ingen hjälpte mig att hantera den och det gjorde att jag fick hitta egna vägar. Jag levde i många år med en slags dödsskräck. I vuxen ålder för att jag själv skulle dö ifrån min son för tidigt. Den tanken är fortfarande outhärdlig att tänka… hur ska han klara sig? Att sedan våga älska någon annan, förutom sitt barn där det är så självklart med villkorslös kärlek. Hur älskar man någon annan så? För tänk om jag mister? Då kanske det är bäst att ”bara älska lite”?

allt detta är mina egna tankar

Känslorna bara poppar upp nu idag, för att jag läste något så outhärdligt sorgligt nyss… men allt här i bloggen bygger på mina egna tankar som jag burit med mig. Jag bestämde mig för ett antal år sedan att våga vara medmänniska. Våga vara närvarande och lyssna om någon behöver ett lyssnande. Våga möta blicken, våga möta andras sorg och visa omtanke. För att det är viktigt. För att den som bär sorg ofta möter andra som tittar bort och behandlar en som en främling.

Döden är naturlig på ett sätt, men känns högst onaturlig på ett annat. Därför behöver vi skapa upp våra liv så som vi vill leva dem redan här och nu. Ibland känns det som att vi väntar på något annat först, innan vi kan ta steget och leva fullt ut.

Jag tror det är för att vi har svårt att vara i kontakt med våra känslor så de känns i kroppen. För även glädjen kan i nästa sekund föra med sig automattankar, inbyggda i vårt undermedvetna, om att inte bli för glad för att i nästa sekund kan vi mista allt… Hur kommer vi förbi detta?

Så idag, när döden är närvarande i mitt medvetande väljer jag titeln – Du skapar ditt eget liv…

För att påminna mig själv, för att påminna andra om att vi är skapare av vårt eget liv här och nu. Vi kan inte se bort från det, inte vänta på att leva sen, för vi är ju bara här och nu. När jag skriver de här meningarna så poppar ”klyscha” upp i huvudet. För det känns just idag framkrystat med tanke på det jag läste.

Kanske har det med åldern på mig att göra? För nu börjar krämpor och annat elände på riktigt sätta in i den åldern jag är i. Kanske för att jag levt mer än halva mitt liv OM jag har förmånen att få hänga med till normal dödsålder… Jag ser ödmjukt på livet. Samtidigt som jag blir ledsen när jag skriver nu, så vet och känner jag livet och jag tillåter mig att känna det. För min skull. För att jag vet att det är viktigt. För att jag vill leva ett sant och ärligt liv. För att jag har fått insikten att fast jag vill det, så är det inte alltid så himla självklart att göra så.

I många år, under mina tonår och en bit över 20 så såg jag inte det vackra i att leva. Jag förstod aldrig meningen och ärligt talat så kanske jag inte gör det nu heller. Men jag är här och jag ska göra mitt allra bästa för att vara en god medmänniska i alla de roller jag har som mamma, fru, dotter, vän och allmän person. För att livet är mestadels vackert om jag öppnar mina ögon. För att jag känner en stor tacksamhet över mitt liv, trots att jag ibland tycker att det är svårt att leva och vara närvarande. För att jag vågar skriva det som många känner inom sig, men aldrig vågar ta till ytan. Jag finns av en anledning, precis som du gör…

Därför, en av anledningarna, så skapades feelgoodbloggen – för att dela med mig av att nå mera sköna stunder i livet mitt i allt det som pågår. Livet är nu, endast nu och skapa det du vill från ditt hjärta, inte från ditt intellekt. Var sann och ärlig – var du. // Jill