Vågor, vind och himmel så blå

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Inget är för evigt

Världen verkar lite knäppare än vanligt. Det är svårt att sålla nu. För vi matas in absurdum, så pass att vi delas upp i olika åsikter och ställningstagande och tonen liksom hårdnar lite allt som oftast… För mig är det här en strategi som känns igen från ledningar på vissa arbetsplatser jag varit anställd i förut. Det är inte bra att ha en enig personal, för då blir den stark och då får den en viss makt att påverka och blir inte lika lätt att styra. Men sånt pratas det förstås inte högt om, för det ska vi ”vanliga” arbetare inte förstå. Förr i tiden var fackförbunden starka och samlade för att ge en röst och driva på den anställdas rättigheter, idag är det mycket skämskudde och man talar om att fackförbunden spelat ut sin roll. De starka blir vinnarna, de som kan tala för sig själva. De svaga blir förlorarna och får finna sig i sämre villkor, sämre löner, otrygga anställningsvillkor osv. Men det är egentligen en historia för sig själv, bara det att liknelsen med det som sker världen över är ganska stor, fast det ska vi förstås inte förstå. Att vi mer och mer ska styras i en riktning som mer och mer inte alls känns särskilt sund eller positiv faktiskt. Om man tänker lite längre alltså. Men vi ska helst inte ta oss denna tid att fundera fram sånt här, för vi ska matas och ledas in med styrda informationsflöden.

Jag vill hoppa upp o ner, ropa högt och ruska om! Vakna! Nu!

Väck era hjärnor. Gör en reset. Detoxa både tankar och känslor, starta om er själva.

Lägg er ner en stund i stillhet med lite lugn musik som är instrumental så inga ord påverkar…. Släpp taget om allt. Låt dina innersta tankar komma till dig, stanna upp och känn efter vad du känner inför dem.

Det är en ny tid nu som är på ingång. Förändringarnas vindar blåser upp. Inget varar för evigt.

Fri att bestämma själv!

Det värsta tänkbara som skulle kunna hända just nu, känns som att det handlar om att förlora vår frihet. Det skriker inom mig att det här är så viktigt! Vi i landet Sverige har levt i frihet så länge så vi har blivit bekväma, tar det för givet och ja, det känns som att det är så det ska vara. En given sak för oss är att få tänka, känna, yttra sig fritt utan att dömas. Men ändå så känns det i hela mitt väsen att det är andra agendor även för oss. För vi är så blåögda, vi tror att det bästa för oss är givet, vi tror att om det inte var bra så hade det inte varit tillåtet. ”Då hade vi fått höra det ju!” Men… många försöker göra sina röster hörda, försöker tala om att vi kanske mer nu än på mycket länge behöver måna om just friheten vi har här. För den kanske inte kan tas för given för evigt. Fan, att ens behöva skriva dessa rader… men fingrarna bara skriver på känslan nu, utan att jag lägger värderingar på precis allt. Känslan är att vi behöver vakna. Det här är ett så kallat ”Wake up call”… Hmmm?

Jag tänker fortsätta gå på känslan. Inte slås ner av andras åsikter, utan faktiskt så är det helt ok att jag också får lov att yttra mig och ge min synvinkel. Lilla jag i den stora alltet. Just idag får jag det och då tar jag den möjligheten att skriva. Jag får små bekräftelser på att en del läser och tycker att det jag skriver är intressant, viktigt, väcker tankar. Kanske inte att man alltid tycker lika dant, men det är inte heller mitt mål att alla måste tycka som jag. Kan jag få igång människor till att vakna upp, börja tänka själv och känna framför allt, då har jag på flera sätt nått det jag vill. Anledningen till varför jag skriver och vågar vara modig att skriva. För det är ju ingen självklarhet att våga yttra sig. Ganska många är rädda för att bli dömda av andras åsikter. Men jag har ju fyllt 50, kommit över de mesta hangupsen och skriver vad jag vill – så det så! Hahaha 😀 Dessutom är jag ganska kass på grammatik, men struntar i språkpoliser och skriver som jag pratar och utan krångligheter. Alltså, tycker jag det själv i alla fall. Men en del tycker nog att jag är den krångligaste de stött på 😉

Kontentan

Slutsummeringen på det här är att inget varar för evigt, inte ens de som vill styra och ställa. De med ”dolda agendor”? För i alla fall jag känner en stor tillit att det finns en större ”plan” än så, som styr över maktgalna pengastinna människor. Var och en av oss kommer få möta på det vi behöver, förr eller senare. Jag tror också på det goda, på ljuset och jag vet att mörker behövs för att ljuset ska bli tydligare och göra att vi kan välja lite enklare. Jag tror också på att det finns starka, trygga människor som kommer så stadigt för oss alla när det blåser upp till orkan, för det kommer det nog göra.

Men det är också säkert att vågorna stillnar med jämna mellanrum, vindarna avtar med jämna mellanrum och den blå himmelen som vi ser den blir emellanåt grå/svart och fylld med moln som täcker solen, men allt finns fortfarande för oss. Vinden tar ny fart, blåser in med förändringar, vågorna brusar upp och molnen skingras så vi återigen ser den vackra blå färgen på himmelen och solen värmer på nytt.

Jag får genast upp en filmsnutt från Lejonkungen när pappa Mofasa förklarar för Simba om jordens kretslopp. Se den så förstår ni, den är ganska slående ❤

Jag börjar bli klar med några av mina val framåt

Egentligen vet vi inte så mycket framåt, men vi har alla ett val av hur vi vill vara med och påverka vår egen framtid. Det är lätt att känna sig maktlös, liten på jorden. Men tänk så här att du, just lilla du, har precis samma värde och rätt till att säga vad du tycker, leva efter dina värderingar och påverka ditt eget liv, som vilken annan människa som helst oavsett titel eller annat. Börja där du står och går, i det lilla ja visst, men du lever i din verklighet och låt den bli så som du själv vill i allt det du kan påverka.

Goda, positiva tankar och levnadssätt sprids lika mycket som ringar på vattnet – så tänk dig ett friskt sommarregn, peta till med tåspetsen i vattenpölen, tänk hur du vill ha det och se vilka små vågor du själv kan skapa!

Ha en njutbar söndag! /Jill

Speglingar

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Valet och ansvaret är alltid Ditt

Har du tänkt på att hur du väljer att ta in andras åsikter och hur du väljer att tolka och bemöta alltid är ditt eget ansvar?

Hur vi mår just i stunden speglar hur vi tolkar omvärlden och även ens egna känslor, åsikter och input/output.

Hur vi mår just i stunden när vi väljer att skriva något offentligt, ut i sociala medier, lägger an en ton i det vi vill förmedla. Men sedan är det ju med all förmodan så att de som läser är i alla möjliga slags tillfälliga föränderliga sinnesstämningar.

Beroende på den egna sinnesstämningen tar vi in budskapet olika. Jag tycker att det är så viktigt att tänka på att den som valt att skriva något ut i etern där andra ska läsa först och främst ska bemötas med respekt för sin text. Att vi som läser kan visa respekt för modet först att våga skriva något över huvud taget, modet att våga blotta sin åsikt och därmed sina känslor inför något. Ansvaret för mig som läser, är att förstå och visa hänsyn för innehållet och texten är självklar och lika så bör det vara en självklarhet att förstå att den skrevs i en viss stämning, känsla och kanske till och med en slags behövd visad omtanke och empati för. För annars skulle den förmodligen inte skrivas alls…. så tänker jag. För jag har tänkt på det efter att jag ibland har ”roat” mig lite med att läsa andras kommentarer på olika inlägg i sociala medier. Inte alltid så roande läsning…

Någon kan skriva något i ett lyckorus då man känner sig ”hög på livet” och bara vill skrika rätt ut hur härligt det är! Du själv kanske sitter och är lite deppig för något och är för tillfället ganska ”låg på livet” själv. Eller är det så att någon är ledsen, olycklig, rådvill och en smula självutlämnande i sin text för att ingen finns i närheten som kan ge en tröstande kram, en klapp på kinden eller bara en varm blick.

Vad vet jag om orsaken bakom? Men jag vet att jag bör och ska göra ett respektfullt val. Är jag själv i lite lägre livstoner så kanske jag bara ska ge ett leende där bakom skärmen och stänga ner helt enkelt utan att göra någon sur kommentar, eller ”skriva någon på näsan” för att jag själv retar mig eller kanske till och med tycker att någon är ”too much” i någon riktning?

Någon delar en lycklig stund i sitt eget NU och är så glad – det kan tolkas av andra som riktigt provocerande och att denna bara försöker visa upp en fake fasad. För ni vet minsann att det inte alltid är så jävla rosa bland molnen! Detta talar ni gärna sins emellan er – ni bittra!

Någon annan delar en ledsam sak som de kanske just då känner en stor hopplöshet inför – det kan tolkas som att personen alltid gnäller, tycker synd om sig själv och verkar tycka att de alltid ska va värst. För ni vet minsann att det mest är gnäll och det faktiskt finns de som har det värre! Detta talar ni gärna sins emellan er – ni bittra!

Gör ni så då – ni bittra! Men håll det inom er lilla krets!

2 val

Varför helt enkelt inte välja att scrolla om det stör er egen tillfälliga sinnesstämning? Istället för att lägga energi på att reta er eller skriva något som sårar den som modigt nog delar något mer personligt?

Eller ge det en chans och kanske visa en hänsyn och skriva något fint som ni vet att den som modigt nog delar något mer personligt kan få bli glad av, stärkt av och kanske få en att känna att det var skönt/roligt/inte så farligt att våga dela med sig?

Tysta spanare och tyckare bakom ryggen

De flesta är och förblir tysta offentligt i sina egna kanaler och nätverk, men pratar gärna med andra irl om andras modigt delade inlägg. De tysta spanarna tänker då oftast inte på att det modet som den som delar något besitter är ungefär lika med egna rädslor för vad andra eventuellt ska säga som stoppar dem själva. ”It takes one to know one”.

Förhoppningsvis så bryr sig inte de modiga delarna alls om de där tysta profilerna som pratar och har åsikter i andra forum. Men kanske tystnar den modiga, för det tog rätt mycket kraft och pekpinnarna, de svidande sarkastiska kommentarerna blev för mycket till slut?

Så vad tänker jag, Jill själv om allt?

Tja, vad ska jag säga? De flesta som skriver något i kommentarerna på mina inlägg från blogg och facebook är snälla, omtänksamma, fina, varma och med stor empati. Väldigt sällan kommer de där dolda ”skriva på näsan” åsikterna till mig. Det var ett tag sedan jag helt släppte dumheterna eller brydde mig om vad folk eventuellt säger bakom ryggen irl. För jag har lärt mig att tänka att det andra eventuellt tycker om mig är deras egna speglingar av sig själva, sin egen tillfälliga sinnesstämning som spelar roll för en åsikt där och då. Den har ingenting med mig att göra! Andras åsikter = deras ansvar!

Det är inte så att jag för den delen är gjord av teflon eller struntar i vad andra tycker eller tycker att det inte skulle vara ok att tycka annorlunda än mig! Absolut inte! Men hela tiden har jag och du valet själva i hur vi bemöter andra vare sig det är i sociala medier eller i verkliga livet.

Det krävs inte kliniska studier eller en massa forskning för att förstå att alla våra olika sinnesstämningar kommer och går och kan emellanåt skrifta många gånger om dagen. Vilken sedan avgör i alla interaktioner med andra människor.

Ganska många följare

Vi i vår familj har blivit som en liten enhet i vissa sammanhang. Vi vet om att vi har en del följare som är ärligt omtänksamma och intresserade, de hör av sig via PM ibland och när vi stöter på dem i verkligheten så kommer de fram, vill bara säga hej och berätta att de följer oss och vissa tycker att vi inspirerar, ger hopp, visar på verkligheten på ett sätt som tilltalar dem, ger dem en inblick och en del som lever som vi får mod och pepp att själva våga stå upp, utmana och ta sig ut på strapatser de annars inte hade vågat. En brokig familj i ”Diagnoslandet” – det ibland osynliga landet där många frågetecken behöver redas ut antar jag?

Detta, kära läsare av just det här inlägget, är det som gör att jag trots allt vågar vara modig, vågar dela en liten tårtbit av vårt liv. Det ÄR ingen dans på rosor och emellanåt går jag/vi helt i däck, är dränerade, fulla av oro och sorg. Oftast delar jag väldigt lite om det, utan mer om hoppet och om hur vi gör och löser saker och ting. För som vanligt så strävar vi, ser fram emot och har som ambition att leva ett Feelgoodliv på vårt sätt, det som är rätt för oss. Det kan en bara själv veta, vad som känns rätt och det är som vanligt olika för de flesta.

Det finns en vidare plan eller en slags röd fnurrig tråd

Jag har börjat nysta i den tråden lite. Jisesses vad fnurror den har! Men det är precis som att vissa saker löser upp sig nu, vissa saker börjar bli redo nu. Frågan är om jag är tillräckligt redo att följa min ingivelse nu? Jag vet inte säkert än… men om jag börjar bli redo, skulle just du vilja hänga på då? Skulle just du vilja följa med på en väg med röda kärlekstrådar (hmm ja så tänker jag just nu i min tillfälliga sinnesstämning) men det kan ju hända att trådarna blandar ihop sig och innehåller mera, eller jo det kommer bli alla möjliga slags färgtrådar framöver, precis som vanligt. Kanske är Feelgoodtråden en kameleont? Jo, jag är rätt säker på att den är det! Va kul! Va spännande!

Så kom ihåg en sak: Din egen tolkning av någon annans modighet beror på Din tillfälliga sinnesstämning och det är Ditt eget ansvar att ansvara för hur Du vill bemöta andra om Du känner för att bemöta någon ❤ Ok?

Ska jag? Vågar jag? Är jag redo? Är Ni redo? Vill Ni hänga med? /Jill

Landa mjukt

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Jag ber mina sinnen stilla sig

Fast jag oftast är medveten och tar pauser, har distans osv så känner jag i hela mig att jag behöver stilla mig inombords nu. V 29 är min enda hela riktiga semestervecka denna sommar. Sedan kommer jag att jobba 1-2 dagar/vecka som det ser ut just nu.

Även för mig har det ju såklart varit en massa omställningar och förändringar under hela våren och in på sommaren. Avbokningarna har kommit med jämna mellanrum och skapat upp en del oro och stress trots att jag försöker ha tillit att allt ska ordna sig. Jag har varit mycket uppe i huvudet allt för länge och stängt av känslorna för att reda ut och klara av. Säkert samma för många. Så jag tror att ledigheten är nödvändig för att stanna upp, landa förhoppningsvis mjukt och stilla sitt inre. Stundtals är jag duktig på det och stundtals verkar det vara en omöjlighet att följa min egen kunskap och välvilja om andra när det gäller mig själv.

Sen kommer plötsligt den där raden jag/du behöver läsa

Ett budskap, en ingivelse, en känsla som pockar på. När jag stillar mig så kommer de. Igår läste jag ett litet stycke som kändes menat att jag skulle se, läsa och ta in. Jag ska lägga mig och vila straxt och låta det sjunka in ordentligt. Ta en paus, tillåta mig att ta en paus på riktigt. ”Ska bara tömma tvättmaskinen och sätta igång torktumlaren först” hör jag en röst inom mig säga 😉

Budskapet var något i stil med: ”När du känner dig osäker i någonting i ditt liv – så ta inte beslut på en sak, för att i nästa stund ändra dig och ta ett annat. Det blir mest förvirrande för dig själv, sänder ut röriga signaler omkring dig och universum kan inte leverera. När du känner en osäkerhet som inte känns mogen för ett beslut, vila hellre, ta paus ifrån tankarna kring det och bara vila, stilla dig och skingra tankarna kring det. När du känner dig redo så kommer svaren till dig om du är uppmärksam på dem. Vila….”

Redo för landstigning, en mjuk sådan

Jag klappar mig på axeln, säger ”Bra jobbat Jill! Du får ta en paus, precis som alla andra.” För det är just det jag inte tillåter mig. Den som smäller högst med piskan på min rygg är jag själv och jag vet ju att det är dumt.

Så… om livet tillfälligt ger dig citroner – gör ett friskt citronvatten och drick det i stora klunkar för att skölja bort allt det som inte tillhör mig.

Klar för landning, fäll ut stödhjulen, ta några djupa andetag och där har jag landat!

På återhörande! Kram Jill

Semester 2020

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Ledighetsfeeling

Det är något visst när den närmar sig, den där ledigheten. Den där känslan av att känna sig fri. Fri att göra vad jag vill! Fri att sova längre än vanligt, fri att va vaken längre än vanligt, fri att göra vad jag vill utan att prestera. Så känner i alla fall jag.

Min hund Sune pockar på uppmärksamhet redan vid klockan sex senast varje morgon…men jag drar honom intill mig som en nallebjörn, han smackar förnöjt och låter sig kelas med liggandes i en lätt krökt vinkel på rygg, så att jag kan klia honom på bröstet, pussa och snusa lite på honom och så somnar vi om. Mitt mission denna sommarsemestern är att få honom att ha tålamod en liiiten stund till 😉 Snart är det dax, för min ledighetsvecka. Bara 2 behandlingar idag, lagom chill fredag och sen ledig hela vecka 29! Goda vänner på ingång redan imorgon! Life is good ❤

Egna jordgubbar!

Plocka jordgubbar i mitt eget land

Jag ler nöjt när jag får syn på att några jordgubbar mognat till sig i mitt lilla egna land och jag kan plocka en handfull att ha i skålen till frukost. Skörden är liten då jag än en gång fick börja om med nytt land denna sommaren. Ett test om vår lilla bushund kunde låta bli att gräva. Det kunde han inte och redan första dagen rafsade han upp flera plantor! 🙂 men jag tryckte ner dem och en del tog fart och ger mig stor lycka trots allt.

I mitt förra inlägg undrade jag vad ett gott liv är? Ett gott liv kan vara så mycket i det lilla. Det glömmer vi ofta och jag får själv påminna mig om de små stunderna som faktiskt är guld värda. Livet pågår hela tiden.

Ett gott liv just i denna stunden är att solen strålar, vinden har stillnat lite, egna jordgubbar plockade och de smakade himmelskt gott! Sonen sover, Sune sover (ja igen, så fort han kissat och väckt matte så somnar han igen), morgonen börjar som för det mesta lugnt, flera timmar innan första kunden dyker upp. Snart tar jag efterlängtad ledig vecka och ser fram emot goda vänners ankomst imorgon! Detta är gott nog för mig.

Slow Down – Sakta ner tempot

Det finns absolut ingen mening att stressa runt i vanliga fall och ännu mindre denna sommar. Ändå verkar folk göra det i jakten på att rädda sommaren med en massa input, kanske till och med mer än vanligt? Eller så upplever vi det så eftersom fler är hemma i vårt eget land och firar sin semester…? Det kvittar mig. Ta det lugnt för din egen del. Sakta ner och njut av dagarna som de kommer och fyll på lite sådär ”lagom” 😉

Ha en fortsatt fin sommar alla som råkar läsa! Själv blir det hel vecka ledigt v.29, sen 3 veckor då jag jobbar endast 1-2 dagar/vecka. Kram Jill

Vad är ett gott liv?

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Hur viktar man vad som är värt något?

Knasigt känslomässigt nu och ord som bara bråkar och vill ut nu! Har samlat på hög, inte tagit mig tid, för mycket annat… det finns så mycket jag vill ta upp och vända ut och in på. Jag undrar saker, vill veta, vad tycker ni, vad tycker jag? bla bla bla

Just nu är jag inne i en process där vi ska ansöka om stöd för sonen inför hösten. Att ha ett barn med funktionsnedsättning är väldigt utmanande nästan jämnt, men också fyllt av starka kärlekskänslor och en jäkligt stor portion jävlar anamma och kämparglöd. Jag tackar alla mina år med erfarenheter av kundbemötande, sälj, kommunikation, samarbeten, konflikthantering (eller alla gånger jag hamnat i konflikt och ändå överlevt kanske?).

Om ni visste vad vi går igenom, vad vi tvingas utstå och blotta våra liv, prata om våra barn som om de vore ”ärenden” och kämpa så hjärtat blöder för att få ett slags likavärde. Ni skulle inte tro oss kanske, för vem kan tro att det ska va så svårt? Jag har skrivit i många år, i olika former, på olika plattformar och …. ibland har det hjälpt mig och andra att få en gnutta hopp och så har vi orkat lite till med just känslan av att vi inte är ensamma, att det kan gå ändå. Vi ger inte upp! För vad är alternativet? Vi är starka för att vi måste och inte för att vi bara är det. För att alternativet är att lägga oss och nästan dö, att inte finnas för våra barn och det är ju inte något alternativ… men så är känslan. Just nu ömsom krälar jag, ömsom är på ett jävla sjuhelsikes stirdshumör. Jag står för det! Nu äntligen tänker jag släppa lös det!

Jag tänker synliggöra av fler anledningar!

Just nu, i detta nu, så är känslan av att berätta om den resa vi står inför. För att en myndighetsperson återigen sa åt mig ”att någon får ju bereda vägen…så att det sedan kan bli bra för de som kommer efteråt”. Vet ni hur många gånger jag fått ta den rollen? Skit också, en gång till! Ska jag orka? Kanske, om jag får stöd på något sätt. Hur vet jag inte just nu när jag skriver, men det löser sig! För det har det gjort mer eller mindre alla andra gånger jag fått axla rollen. De flesta gångerna har inte så många en aning om vad jag har gjort. Inga medaljer eller hejarop eller applåder. Bara en lite tryggare, mer ordnad sits för sonen, vilket är det allra viktigaste. Jag är inte ute efter medaljer denna gången heller, men jag kommer nog behöva lite heja heja på vägen.

Nu ska jag jobba med mitt ordinarie jobb. Det här är ju bara det jag gör på fritiden… kämpar för att sonen ska få ha rätten till ett liv utefter sina förutsättningar. För ni ska INTE tro att det är en självklarhet. Tyvärr inte… men jag vet, det finns inget nyhetsvärde i att försöka lyfta en personkrets som min sons, så läs hellre om kändisarnas arvode de kammar hem med våra skattepengar just nu. Googla på det, för det är tydligen en verklighet just nu. Klart att inte min son kan få ett liv med kvalité, när artister och kändisar kan lyfta skattepengarna i sina företagsbolag nu….

Ja, jag är förbannad på en hel del saker nu!

För exakt VAD är ett människovärde värt? En kille på 20, med Fragile-x, utan möjligheter som de utan diagnos… vad är hans och andra människor med diagnoser liv värda? Inte mycket i vårt sjuka systemland med dolda orättvisor. Visst fan har vi pengarna och de ekonomiska musklerna egentligen, men det är ju till för de som redan har ett gott liv!

Nu kallar jobbet! /Jill

The world is a beautiful beautiful place…

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Om att svepas med i vibbar… (- läs nu bara om du orkar och känner dig stark)

Så lätt det är…och så vanskligt det kan vara… att utan förvarning plötsligt svepas med i något som gör att man känner en slags förlamning av oro och rädsla. Gastkramande panikkänslor som griper tag i en så man nästan inte orkar, så man nästan bara vill bryta ihop, ramla ihop i en hög och bara gråta hejdlöst…

Det hände mig i veckan. Det var som en käftsmäll med ofrånkomliga känslosmärtor. Den som varit med om mycket personligt upplevda trauma, de förstår. Men egentligen kvittar det. Jag fick bestämma mig för att rädda mig själv nu i veckan och ta mig upp igen. En av mina få trauma som jag inte kan förmå mig att ta tag i. Jag börjar gråta nu när jag bara nämner det. För jag kan inte gå in på det ens, bara skriva kort.

Jag trodde att jag hade skyddat mig. Jag trodde att jag visste bättre. Jag har undvikit, valt med omsorg, scrollat, viftat bort. Men likt en struts som försöker gömma sig så kom då den där grejjen som får mig att förstå att hur jobbigt det än är, så behöver jag ta mig igenom, bearbeta och läka en av de värsta sakerna jag varit med om… Jag kommer be en nära vän om hjälp till en början, sen får vi se vad som händer.

Jag har valt att lägga blänket på bilderna för att avskärma lite.

Min son, mitt älskade allt. Den värsta tiden någonsin, av alla utmaningar, det var den då jag trodde att du skulle dö ifrån mig ❤ Du var knappt 5 1/2 år. Minnena från denna tiden har jag gömt inom mig. Jag ville att de skulle försvinna! Det som har hänt är inte längre någon verklighet och du överlevde! Det är ju det allra viktigaste!

Ännu en arg sjuksköterska tar sig ton på allvar!

Så kom den där i texten i flödet, såna som jag undviker, från en arg frustrerad specialist sjuksköterska, som fått nog av alla idioterna och kände att hon behövde skriva ett långt och ingående inlägg som hon riktade till alla som var dumma i huvudet, det gällde bara dem, skrev hon…. Men sen förklarar hon ingående om hur jävligt det kan vara om viruset drabbar på allra värsta sätt om man hamnar på hennes avdelning, som om det bara drabbar de som är ”dumma i huvudet” och inte följer rekommendationerna eller? Vi andra upplever inte följande hemskheter då om vi ändå blir smittade och jättesjuka? Inlägget är fyllt av rader där hon ingående redovisar hur man känner och upplever, hur jävla illa det är och hur man lider fast man är intuberad, fast man är sövd, hur mycket man ändå upplever och PANG, jävla PANG så kom flodvågen över mig. Jag hann inte gömma huvudet i sanden, jag hann inte scrolla och blunda. Kanske är det då dags, kanske jag inte själv fick välja, för att det är nu det är dessa tider när jag ska släppa och få bort de sista hemska upplevelserna? Det kan man också läsa mycket om nu – skiftet, uppgraderingen…

Ärren påminner om vad som hänt

På din hals finns ärr som alltid kommer synas. Två snitt rätt över halsen, där dränagen satt. De har bleknat, men kommer alltid att synas, kommer alltid påminna mig. Du minns inte. Tack o lov!

Du kommer alltid vara viktigast så länge jag lever – min älskade son! För dig har jag bestigit berg, ramlat ner i djupa dalar och tagit mig upp igen, sargad och sårad, trött och förtvivlad – men allt för dig – alltid! ❤ Jag visste att det skulle bli ett äventyr, men jag förstod inte allt ❤

Vi har en bok från den tiden som personalen satte ihop. För att bearbeta. För att hjälpa dig att förstå, men vi tittade i den några gånger, sen förmådde jag mig inte mera. Boken finns någonstans, med bilder och notiser om vad som hände, framsteg, baksteg, kämpande, lilla hjärtat så du kämpade. Jag kan plocka fram minnesbilderna ändå, när narkosen släppte lite och det enda du sa svagt var ”Mamma” och så tittade du efter mig och slog med armen där alla nålar med bandage satt ❤ Sen sprutade de in mera så du försvann bort.. läkaren som tyckte vi borde tala med prästen, jag som skrek och bönade om att de skulle göra något, om samtalen som snabbt ordnades, om ambulansfärden som förde dig ner till Lund, om oss – mamman och pappan som inte fick åka med dig, vi fick inte plats att hålla din hand, vi fick åka i egen bil efter ambulansen, alla milen dit… proffsen på barnintensiven som efter 6 dygn gav dig näring som du inte hade fått på hela tiden av rädsla för att du skulle kräkas och kvävas… om tacksamheten mitt i allt att jag skrek och fick panik och krävde hjälp. Så kunde du försiktigt väckas efter 6 eller 7 dygn, sakta kom du tillbaka och färden hem i ambulansen när jag fick åka med och du sa tusen gånger samma mening: ”Jag vill åka hem” men vi fick bo vidare i flera veckor till på barnavdelningen. De värsta 1,5 månaden i mitt liv. Jag har inga minnen av att jag åt, att jag duschade och bytte jag ens underkläder mer än ett par gånger? När borstade jag tänderna? Det jag tog med mig var att ja, man går in och ur narkosen när man sövs en längre tid, men man minns väldigt lite eller inget alls i efterhand, intuberingen är som den är, man känner sig lite sårig och öm i halsen efteråt, men det läker. Jag tar också med mig att de allra flesta var underbara emot oss och de som inte var det, de minns jag inte längre, för de betydde noll för oss. Det var en otroligt hemsk tid. Det började med en misstänkt halsinfektion, som inte var det och en böld kom på halsen och tryckte på både de små luftrören och täppte till samt skadade hans sköldkörtel. Det fanns både stafylokocker och streptokocker i blodet och de trodde att det var en infektion i lymfsystemet som obehandlad spred sig ner i gångarna och blev en ansamling vid ”gälbenen” vid halsen och inte tog sig vidare, på gott och ont antar jag med den kunskap jag har numera… summa summarum, bara tacksamhet att de tillslut fick bort alla bakterier! All rädsla lång tid efter om det skulle komma tillbaka, om han kunde andas ordentligt osv…

Bilderna ni ser… när han vaknat och får äta en Piggelin för att lindra i den såriga halsen ❤ En trött mamma med fett hår och oborstade tänder och ett trött leende bredvid en smått tillfrisknande underbar son, morfar och moster som hälsar på när vi slapp karantänen och han fick ta emot besök, pappa som kom med ett Happy meal när han äntligen fick äta och det enda han ville ha var en hamburgare och coca cola ❤

Allt sköljer över mig. Det här är inte mitt beslut. Det kommer i vågarna av pandemin och folks okänslighet över vad de skriver, vad de delar och påtvingar alla att inte alltid kunna se bort ifrån. Det är inget personligt, det är frustrationen över folks dumhet att inte skydda sig – ”det var inte jag, det var någon annans fel, någon annan ansvar, det var därför jag gav mig rätten att skriva så hemskt som möjligt, för det är inte mitt fel att alla andra är idioter”. Fuck! Så många fler än jag som ofrivilligt hamnar in i hemska minnen av upplevda trauman och svåra stunder, som drabbas av rädslor nu och mår riktigt dåligt psykiskt. För att vi blir pumpade med hemskheter precis överallt 😦 Ibland är det svårt att värja sig fast man försöker, fast man egentligen är stark och klarar massor. Ångesten som drabbat mig flera gånger denna veckan över om min son ska bli smittad och bli så sjuk att vi hamnar där igen, om känslan av att inte få vara vid hans sida. Den är fan omöjlig att tänka på! Blir jag smittad så… bara är det så, men sonen ❤ usch!

Så ni fick ett val, jag skrev det i inlägget när jag delade… så har ni läst min blogg nu, så fick ni ett val. För jag blev tvungen. Orden ville ut. Gråten vill ut. Ångesten kryper i mig. Förlåt!… ❤

För allt jag vill är att vi ska se hur vackert livet är vänner och läsare!

Faktiskt. Livet, världen, allt runt omkring oss är så vackert. Livet är skört. Det är ok att vara skör ibland och stark som fan ibland. För så är livet.

Jag är trött på att stå tillbaka. Att be om ursäkt. För att jag är den jag är. För att jag vill ge så många som möjligt valet att välja att se det fina främst. Så jag vill fortsätta skriva och be er alla om att tänka på vad ni delar. Vad vill ni med att dela hemskheter? Vad vill ni att andra människor ska känna när de ser dig? Vill du att de möter dig på gatan och ser dig i ögonen och ler, säger hej och framför allt att de blir glada av att se dig? Eller vill du att de vänder bort blicken, plötsligt byter sida på gatan och vrålglor in i ett skyltfönster eller ner i mobilen för att undvika att möta dig? För att du får dem att känna sig obekväma? Jag säger det igen: Vi har alla ett val i hur vi vill agera, hur vi vill få andra att känna och jag är helt säker på att mitt val kommer fortsätta vara att stå upp för det goda och fina i livet. Att ge hopp, tro, glädje, peppa och pusha, visa det vackra, göra saker tillgängligt för många och jag kommer fortsätta hävda att det är upp till mig och dig att se till att visa hänsyn, följa rekommendationer och vara rädda om varandra.

Jag vet samtidigt att allt inte är rosa små fluffiga moln eller en dans på rosor. Alla har sin historia, sina traumat, bråk, konflikter, mått av obehag mer eller mindre. Men vetskapen om det här är just varför vi bör se till att lyfta det fina i livet. Jag får små bekräftelser på att människor blir glada, känner en glädje av att läsa det jag skriver och så mycket jag bara förmår vill jag fortsätta just så – för vår skull ❤ Min & Din ❤

Spela låten och lyssna i hörlurar, slut ögonen och känn hur vacker t allt kan vara!

Livet handlar om att njuta mycket, skratta, le och omge sig mer massor av kärlek. Sprid kärlek – inte elände!

Ljus & kärlek önskar jag er alla! Kram Jill

Eldsjälar

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Det brinner bland eldsjälarna!

I många vrår börjar det osa bränt. Eldsjälarna börjar tvärnita, bromsbeläggen glöder och en del av er som haft låsta bromsar vet att det luktar lite bränt… Även de människor i samhället som ger mer än de tar börjar bli trötta nu. Men frågan är inte lätt, när jag frågar varför de börjar bli trötta? Den finns många olika sidor, inte bara två som på ett mynt.

Vilka är eldsjälarna? De som brinner för att på något sätt göra skillnad, i större sammanhang javisst, men även de som ur ett större perspektiv gör skillnad helt lokalt, på sin egen lilla nisch. De är trötta nu! De ser mycket som rasar nu, sådant som de byggt upp och kämpat med hur mycket som helst. Poff, så är allt annorlunda! En del är kreativa och hittar nya lösningar, men för en del så är det inte möjligt.

Det finns många som byggt upp hela sitt liv kring en förening av något slag, som nu helt eller nästan bommat igen. För dessa människor blir livet ledsamt och ensamt nu. Vem tänker på vad de gör nu?

Alla små entreprenörer som ägnat hela sitt liv åt att bygga upp en verksamhet, en livsdröm, en gemenskap och hjälpt/servat människor helt självklart. För dem finns inte mycket stöd nu. Har de anställda kan de få lov att permittera, men själva processen med det verkar inte vara så lätt. För många små egenföretagare finns ingen vettig hjälp alls. De stora företagen ok, men för de små enskilda firmorna är det noll om man inte vill försätta sig en chansartad skuld som ska återbetalas. Det är många små företagare som redan i många år levt på gränsen till existensminimum och nu… är det svårt. Vem frågar dem om varför de ens startade sitt lilla företag? Kanske finns det en högst personlig historia bakom, som gjorde att det var en lösning för att inte ligga samhället till last? Ska de skylla sig själva nu då? Vem lyssnar på dem nu när alla ”bara tänker på sig själva”?

Eldsjälarna, ett utdöende släkte eller orkar vi komma igen?

Rytande maskbeklädda människor tar ton, plats och allt syre!

Nä, nu skojar jag mitt i allt i hopa lite grann 😉 men med ett lite krasst konstaterande betraktelser på morgonkvisten så kom den rubriken flygande till mig. – ”Det var inte jag!”

Vissa höjer sina röster och ryter och vi får se såna som ”aldrig annars berättar något på IG/FB” säga sina meningar och då, då är det allvar! Jag tänker främst faktiskt på alla de sjuksköterskor och undersköterskor som gör enorma prestationer just nu iförda svettigt varma otäcka skyddsmunderingar… De är trötta och många av dem får uppleva tragik och hemskheter som de normalt sett kanske inte får se i den omfattningen. Men samtidigt är en del av livet inom vården just detta att ta hand om sjuka, så det är inget nytt i sig. Men nu får de en möjlighet att göra sina röster hörda, för världens ögon är så mycket mera riktade åt deras håll än det brukar. Jag antar att de inte är medietränade heller, utan bara kör på rakt från sina hjärtan ❤

Folkens egna mediekanaler, där vi rapporterar från verkliga livet… de största är Facebook och Instagram. Där är det så att säga full rulle med diverse olika flöden med berättelser ur livet. Nu är det många som jobbar inom vården som berättar ledsamma och tragiska historier vilka alla skär i hjärtat. Nu på morgonen läste jag ännu ett delat inlägg som förmodligen har några tusen delningar nu, många har sett det och sköterskan är ursinnig/urlakad/trött ända in i själen och står där med en gasmask eller nåt och denna gången lyfts även lönen och relaterade problem kring att ha blivit sjuk på jobbet upp och denna miserabla sjuklön som pricken över i och sen… det faktum att hon inte får träffa sin familj. Usch och fy fasen alltså! Alltså att hon inte får träffa sin familj :/

Sjuk av jobbet? Det är inget nytt fenomen (tyvärr) utan något som funnits nu några årtionden eller så.

Ändå känner jag allra mest… stilla er, zooma ut, titta er omkring och andas djupa andetag… Använd din energi du har till dig själv och din familj just nu. Ok?

Nu är tiden för att lyfta på många stenar och visa misären…?

De sista 20 åren, ja det är nog faktiskt så länge nu eller ännu längre sen, så har människor trillat i högar, fullständigt rasat ihop då livet blivit för mycket. Samhället vi lever i som blev mer och mer osunt i form av för mycket i alla delar av ens liv, samt den saknade känslan av empati, att någon bryr sig om den som faller och varför den faller. Jag tror de flesta branscher är involverade i denna karusell med sin del av livskakan. Resten har vi själva varit med och fyllt ut degen med, faktiskt.

Vården är en del av denna smuliga kaka som just nu är ännu mer utsatta och till allas beskådan. Det är bra att de passar på att visa på brister och lämna önskemål när det ändå är fokus på dem. Men snälla ni, försök att förstå att ni inte är ensamma och skrik inte ut att ni, bara ni, är de enda som gäller här och nu! För det är inte så. Det får bara andra, som redan befunnit sig i dåligt mående länge, att inte orka bry sig, inte orka ta till sig för de blir eller är redan matta av sin egen skit.

När man skriker ut sin förtvivlan och samtidigt kallar den stora massan människor runtomkring för mer eller mindre idioter, så får man sällan eller aldrig gehör på riktigt. Alla de som i sin goa tro dansat, applåderat för er och försökt ge er hopp, uppskattning och energi att orka – alla de känner sig dumma nu som ens försökte eftersom de nu hängs ut som idioter som tror att det hjälper er…

Ja, kanske får du en energikick av att just ditt inlägg blev delat tusen gånger, men gör ditt inlägg någon skillnad? Människor delar i rädsla och förfäran, ändrar åsikt och delar för att de inte vill verka som någon av de idioter som just nu hängs ut av arg och kränkt vårdpersonal! Inlägg som görs för att tala om för andra att de verkligen är idioter och det som allra mest kommer fastna är att de stackare som får Covid-19 antingen själva är en av idioterna som inte var tillräckligt försiktiga och egentligen får skylla sig själva, eller mött en idiot som på allvar smittat dem för att de sket i att skydda sig… men vad? Vad gynnar det här för några?

Du som skriker ut att ”alla är idioter” som befinner sig utomhus, brydde du dig för exempel om när rapporterna om misären kring LSS uppmärksammades en liten stund, när en o annan handikappad drunknade, blev slagen, fasthållen, inlåst och rapporterna kom om missförhållande för vårt lands mest utsatta individer? Eller när arbetsvillkoren och fackförbundens kraft förlorade genomslag för människors rättigheter till anständiga arbetsvillkor inom vissa branscher har minskat? Brydde du dig? Tog du dig tid att sätta dig in i andras livsöden innan pandemin? Handen på hjärtat alla nu? Brydde ni er? Nä, för det orkade vi inte då och inte heller än, men kanske snart eller sen?

Eller…Nu är tiden att sträcka ut armarna och öka gemenskapen?

Vi sitter i samma båt eller i alla fall lika dana båtar. Ingen går obemärkt förbi denna pandemi. Ingen klarar sig från att på något sätt drabbas. Alla har sin historia att berätta om hur de berörs själva, eller familj, eller vänner, eller bekanta eller favoritaffären som stänger, eller frisören som inte kan ta emot kunder och håret ser för jävligt ut, eller någon annan… ja vem som faktiskt.

På ytan verkar det ju inte så allvarligt, men kanske om du skrapat lite på ytan, så fick du veta något alldeles särskilt ledsamt och jobbigt eller en smått makalöst historia. Om du tog dig den tiden vill säga… bara för att inse att du inte är ensam eller på något sätt unik i denna situation. Samtidigt som du är en alldeles unik och egen person och varelse såklart ❤

Men ta några djupa andetag och lägg en tanke eller två på människor runt omkring dig… bara för att bredda ditt perspektiv och känna, att du inte är ensam på gott och ont.

Förlamande rädsla!

Många upplever stora utmaningar nu. En del har helt gått in i rädsla som fyller dem med panikångest, isolerar dem från omvärlden, gör att de inte vågar gå ut. En del går inte ut för att myndigheterna säger att man inte får (vem sa att du inte fick gå ut utanför dörren i vårt land? – ingen!) en del kan inte ens säga ”hej” när de möter någon med 10 m avstånd för att de är så förlamade av skräck av att smittas att de tror att ett hej på avstånd smittar, jo det är sant! En del självmedicinerar med ångestdämpande de beställt på nätet för de vågar inte gå till doktorn av rädsla för att smittas. En del ökar själva dosen på sin medicin nu fall i fall… en del ökar alkoholkonsumtionen för att döva ångesten. En del av de papperslösa som bor i vårt land, ”skamfläcken” vi inte talar högt om – ja, de dör utan någon som helst uppmärksamhet, för de ”finns” inte. De som gömmer sig och bor trångt ihop med andra. De flyr, smittade eller inte, när sjukvårdspersonalen ska komma… all den där skiten vi inte vill höra talas om och inte se 😦

Livet det pågår utanför de smittade sjukhussalarna

Är det tid nu för att sträcka ut händerna emot andra? Är det tid att sluta tänka på sig själva och istället kavla upp ärmarna och hjälpa varandra oavsett? Stötta varandra med det vi faktiskt kan? Alltså, vi lever inte i någon krigszon, men det här är väl någon slags påminnelse om ett utsatt läge kanske? Men om vi öppnar ögonen, har vi då sett allt fint som också sker runtomkring oss just i detta nuet?

I det lilla, personliga livet har människor fått mer tid att på riktigt umgås i familjen, man pratar mer med sina nära och kära, man skickar bilder, man gråter en skvätt av saknad när man facetimar med någon på avstånd… man hinner gräva i trädgården, måla staketet, läsa böckerna man aldrig av sig tid för, balkonger prunkar och inreds mysigt överallt nu vilket är så fint att se! Fler får upptäcka sin egen omgivning med det käcka namnet ”Hemester” som är en spinnoff på planen ”Swemester” som delvis kom av sig när vi ”bara” får köra max 2 timmars resa hemifrån. Wow, va fint vi har det!

I de lite större sammanhangen pågår kreativa lösningar med att dela musik, upplevelser mm via cyberspace (som jag fortfarande kallar det) och många underbara lösningar gör att människor kommer närmre varann trots avstånd. Är det inte smått fantastiskt?

Det pågår också en del i kulisserna av avslöjande om maktmissbruk, orättvisor mm och många helt vanliga människor vaknar upp och höjer sina röster. De protesterar högt och kräver förändringar! Dolda agendor avslöjas, om den lilla grupp som tjänar stort, på att hålla ”vanliga” människor i fållorna.

Människor samlar ihop sig, trots panedmin, och vågar stå upp för saker. För när världen liksom stannar upp med mycket av miljöförstörelsen, så kan det vanliga folket plötsligt se blå himmel, se haven och kanalerna klarna, luften går att andas och ja, ni vet alla dessa härliga grejjerna.

Kanske är det så att vi alla är eldsjälar på ett eller annat sätt när allt ställs på sin spets? Kanske borde vi gasa och släppa bromsen?

Använd er fria rätt att fortsätta rapportera om det braiga!

Flera som spelat in egna klipp och lagt ut så Youtube tas bort. Men fortsätt lägga in, sprida de bra budskapen och även avslöjanden som det försöker läggas locket på. För det finns stora sighter som faktiskt just nu får filmerna och lägger upp på sina sidor, där det inte är lika lätt att plocka bort och dölja. Våga var en av dem som vill väl genom att kämpa för oss alla! Det låter ju knäppt att lilla jag sitter och skriver det här för vem är väl jag? Jag är en del av en större tillhörighet – människosläktet – och många av oss vill sprida allra mest ljus, kärlek, hopp och tillit nu. Vi blir fler och fler. Vi vill inte vara förlamade av rädsla och skrämselpropaganda! Vi vill LEVA här och nu! Vi vill fira livet, inte sättas på paus!

Nä, jag och du är inte dumma i huvudet! Vi är inga idioter! Vi är fria människor med en tanke om kärlek – omtanke – respekt för livet, för människorna runt omkring oss, för djuren, för naturen och allt vi har i denna värld. Den tillhör oss alla! Kram Jill

Stoppa tiden!

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Om jag inte kan uppskatta vackerheten runtom mig nu, vad ska då till?

Morgonstunden startar lugnt som nästan alltid. Sonen åker iväg med taxin till sin skola. Mina ögon svider av trötthet… jag ser morgondiset lätta och solen kikar fram utanför köksfönstret. Det blir andra koppen kaffe ute på min solbänk idag! En snabb blick i spegeln på väg ut genom hallen och jag tänker några ofördelaktiga tankar om mig själv och om mitt utseende… trött, sliten, blek, mosig, rynkig, svullen… men ingen brukar se mig ändå när jag sitter där ute…

Jag sätter koppen på lilla bordet med den gamla duken med brodyr på, solen kikar fram och värmer mig, luften är frisk och jag tar några djupa andetag. Så lyssnar jag och hör fågelkvitter, så ser jag mig omkring och hela jag fylls av…känslor. Stora starka känslor som gör att ögonen svider till av tårar i ögonvrån och hjärtat bultar. Jag hör mig själv tyst viska: ”tack, tack, tack! för allt! för allt det fina, braiga som jag har precis här och nu.”

Kanske är det meningen att vi alla ska stanna till nu en stund och både känna och tänka efter? Ja, jo det är det och jag har redan skrivit om det tidigare. Men det pockar på igen och igen och igen. Det här är en process, en långsam process och den kommer fortsätta en lång tid framöver. Det är min tro och förhoppning. När vi gått igenom de prövningar som är här nu så kommer vi inte vilja tillbaka till det som var… Men det kommer att ta tid. Jag, som ändå både känner mig mer samlad och lugn än genomsnittet, känner mellan varven hur rastlösheten pockar på och det börjar krypa i mig. Hur står det då inte till med många andra?

När jag sitter där ute på bänken och är mer närvarande än vanligt så kommer tanken: ”Om jag inte kan uppskatta vackerheten runtom mig, vad ska då till?”

Lev nu – dö sen!

De orden, de får en mening i allra högsta grad just nu, för mig och jag hoppas på nåt sätt förmedla till dig som läser också.

Det är så många olika tankar just i detta nu. Det är så förvirrande. Så vad göra?

Stilla dig, är vad jag svarar. Jag kan ge inspiration att hitta sina egna uppskattningar. Det är vad jag hoppas på. Jag vill inte förmedla ”Gör si eller så, så kommer du känna detta” för vem är jag att peka ut vägen? Den är olika för alla, även om flera hittar samma stigar att gå på. Det där med friheten, att välja på känslan. Den övar jag själv på varje dag, när jag kommer ihåg den. Hellre då att jag råder till det, att upptäcka vad just du vill själv!

  • Vad vill jag?
  • Vad känner jag för?
  • Hur vill jag göra, vad kan jag göra, när kan jag göra det?

Kanske inspirera till att släppa taget om prestationstänket? funderar jag vidare där ute på min solbänk.

Det innebär inte att låta tiden bara gå utan någon mening

Det är viktigt på nåt sätt. Att inte slösa med tiden vi har här på jorden. Men i samma andetag kommer också den där känslan av att det snurrar så himla fort, känslan av att bara få hoppa av och bara vara ett tag. För i ”bara vara” läget kommer oftast de finaste idéerna och tankarna. När de sedan får en skön magkänsla, då vet jag att de är rätt för mig. Då får jag energi och vill bara göra hela tiden!

Följ flödet av glädje, av lustfullheten av att vilja göra något för att det får mig att må bra. För en del triggas genast tankarna på att det låter ju romantiskt, men man måste faktiskt jobba, slita och dra sitt lass till stacken! Självklart! svarar jag. Men jag hoppas att ditt liv består av en meningsfull och ”rik” fritid eller vad jag skulle vilka säga ett rikt liv. För mitt liv får inte bara bestå av att det går ut på att jobba och att mitt liv utanför jobbet ska vara inmutat som en slags aktivitet – ”fritidsaktivitet”. Svårt att förklara känner jag… men jag lever alla 24 h/dygn och det äger jag. Jag vill äga mitt liv och sedan består en del av mitt liv av att jobba och för den delen när jag är andra till tjänst så tar jag betalt för de tjänsterna, i övrigt så är mitt liv mitt – all tid 🙂 När jag jobbar, så har jag sett till att det inte bara känns slitigt och ansträngande utan också något som känns bra i magen. Det är jag stolt över, för det har jag, med hjälp och stöttning av familjen, fixat helt själv! Det är en utmaning, ännu mer i den tid vi lever i nu, men känslan av att ha möjligheten gör att jag kommer ta mig genom. Tillit att allt kommer ornda sig till det bästa!

Så om jag tar om min fråga en gång till: ”Om jag inte kan uppskatta vackerheten runtom mig, vad ska då till?”

Ett djupt andetag. Svaret är: Då Jill är livet just nu inte värt så mycket. Var stolt, var glad, känn tacksamhet och fyll mig med sköna känslor av att det jag ser just nu framför och runtomkring, det är allt. Jag har redan allt och det jag har , det har jag skapat. Jag behöver inget mera nu, allt som kommer till mig är bonus, är livets fina gåvor.

Släpp prestationen. Släpp kraven. Ha tillit Jill – du ÄR redan allt du behöver vara! Tack!

Ha en fin dag allaKram Jill

Vuxenansvaret gör mig hel från den trasiga unge jag en gång var…

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Visst präglas vi av vår barndom och uppväxt

Igår hade jag en ”argdag” på riktigt. Den genomsyrade min dag och faktiskt så tillät jag den att få göra så en del av min tid. Jag har inte gått all in med att läsa allt, jag är inte insatt till 100% i allt gällande Paolo Robertos handlingar, men det jag läste var tillräckligt. Jag tror inte att jag behöver göra någon större redovisning och lägga kraften där. De flesta vet mer än de kanske skulle valt själva att veta.

Jag är uppriktigt förbannad på honom utan att känna honom. Han är utåt sett en stöddig typ i många lägen som har saker så jävla klart för sig hela tiden. Han är en besserwisser som retat upp många. Han är brutalt ärlig och ger sig rätten att tycka och tänka helt gränslöst om det mesta. Mannen har inga skrupler i att döma andra. Han har valt att vara offentlig och han har varit i ”finrummen” och vänt och säkert är han, samtidigt som han jobbat hårt för att visa upp sin stenhårda image, en mjukis nån stans där inne. Helt säkert en go gubbe i många avseenden, därav alla ”likes” och kramar även i det som nu skett. För att folk, vänner och bekanta, andra kändisar han umgås med, har svårt att ta in det som hänt. Att något kan va så dubbelt… men det kommer sjunka in hos dem också och mer än en person kommer ånga sina gilla och bry sig om klick för honom. En del kommer ha vett att skämmas också (hoppas jag)

För faktum kvarstår, går inte att göra ogjort. Han har köpt sex av en riktigt utsatt och förmodligen ung kidnappad tjej vars liv är totalt fördärvat av allt hon tvingas utstå. Hon säljs som en sexslav till många män…varje dag, varje vecka, varje år tills hon dumpas nånstans som förbrukad och totalt paj. Tror nog att det inte är självvalt. Tror nog att hon tillhör de unga tjejer som luras och kidnappas och tvingas till äckligt, smutsigt sexutnyttjande varje dag, så många timmar som möjligt och det är inte hon som får behålla de där 1500 kr för att Paolo ska få sin tillfredsställelse och för att han gör detta enbart för att han har haft en jävligt jobbig barndom och uppväxt… Sjävklart mår inte torsken Roberto bra, men ärligt!

Lägg av!

Männen som skyller på sin taskiga barndom och uppväxt. Lägg av! Vilket skitsnack!

Självklart präglas vi av vår barndom och uppväxt! Men det är fanken inte samma sak som att jag och du kan ge oss själva rätten att var orsak till någon annan människas lidanden! Punkt för fan på den! Ja, jag svär, spottar och fräser för jag är mer än förbannad, jag är så ända in i helvete trött på dessa patetiska, ynkliga män! För det är män! Som håller igång sexhandeln, trafficking i sin allra räligaste form. Det är inte kvinnor! Däremot finns det kvinnor som är/varit offer för trafficking, som blivit lite äldre i denna misär och inte lika intressanta, vars liv är så jävla uppfuckade att de för länge sedan stängt av allt utom sin rädsla, de är förmodligen fast i ett missbruk och totalt medberoende och nerplockade själsligt av äckliga svinmän. De klarar sig inte själva, så de börjar ”jobba” med annat, kanske även med att hitta andra unga flickor, tjejer, andras oskyldiga döttrar, för att de tvingas till det, för annars… jag antar krasst att de kvinnorna inte lever så länge, dumpas i nån mörk hamn och blir fiskmat på botten av sitt sorgliga liv och skitiga havsbotten… DE är ju kidnappade och utan pass och identitet, vem ska sakna henne? Där, precis där ska Paolo vara väldigt ödmjuk inför att han inte hamnat! Förmodligen finns det även ett stort mörkertal unga pojkar som också är offer för kidnappning, pedofili, trafficking. Pojkar som är någons söner… Fy fan! För precis så smutsigt är det! Tro för fanken inte att det var en lyxbordell med parfymerade underliv som han besökte! Det var ett tillhåll, en sunkig lägenhet som tack och lov var under bevakning. Men polisen har sekretess, de får inte berätta att det var en kändis med… kanske hade det läckt ut på något sätt? Men han valde själv att gå ut direkt. Så att ingen hann fatta och förstå hur illa och jävligt det här är! För att hinna få likes och kramar och bry sig om innan det sjunkit in för alla… Men jag hoppas ni fattar nu!

Verklighetens kranka blekhet är här – för många!

Det är oroliga tider nu och har varit i flera månader. Fler saker kommer upp till ytan. Fler avslöjas och många i den gamla invanda formen av makt kommer falla som furor. För jag är rätt säker på att vi sk. vanliga människor, vi vanliga samhällsmedborgare – vi börjar äntligen vakna nu! Vi skiter i att de är högt uppsatta, att de är kändisar eller andra förebilder. Har de skit bakom spakarna och inte ärliga avsikter om att vara goda människor, att vara ödmjuka inför de förebilder de vill vara så kommer de att falla skoningslöst från sina piedestaler och höga hästar. Pang bom, ner i sörjan och kräla in i era små gömställen och stanna där. Det finns inte plats för er så länge ni inte är goda människor!

Visst, nu ska det säkert sägas att vi alla har våra ”lik i garderoben” som vi inte är så stolta över… ja men visst. Fast kanske inte eller förmodligen så handlar de om ganska harmlösa händelser för de flesta… Jag har också en del saker jag skäms för, som framförallt hände i min pissiga uppväxt… Den var allt annat än lätt kan jag säga. Men vet ni vad? Läs min rubrik igen till mitt inlägg: ”Vuxenansvaret gör mig hel från den trasiga unge jag en gång var…”

Jag kunde lika gärna inte levt idag. Av flera olika anledningar. Jag är inte redo eller i behov av att berätta för alla och en var om vad just jag har varit med om. Det stannar hos mig och de närmsta som vet.

Men faktum kvarstår att de flesta av oss har något riktigt jobbigt med sig i bagaget. Många har sjukt jobbiga saker med sig. Men vi blir inte 50 och fortsätter va sjuka i huvudet och göra folk illa väl? Vi köper inte sex i någon sunkig lägenhet, samtidigt som vi håller familjeidyllen levande väl? Ja, nu har vi alla lärt oss att var 10:e man köpt sex, vilket är sjukt sorgligt om det är så :/

Men betänk skillnaden mellan män och kvinnor. Kolla på den statistiken… jag är helt säker på att det inte är mer män än kvinnor som farit illa under barndomen. Ändå är det männen mest som skyller sina olika våldsdåd på uppväxten.. varför? Det här är djupa och svåra frågor, självklart! Det handlar om uppfostran, om förväntningar och dolda budskap redan från tidig ålder hur en pojke respektive en flicka ”ska vara”. Det här borde gjorts något åt för länge sedan. Men så länge det finns den där ”oskyldiga” tonen som i verkligheten matar med kvinnoförakt i en halvvitsig ton, så länge kommer det också att sätta ribban för hur män behandlar kvinnor. Det finns jättemånga trevliga, underbara och inkännande män i vårt samhälle. Skulle tro att vi ligger i topp i hela världen, men de männen är oftast tysta i de här lägena. För de är mjukare och har säkert haft en kärleksfull mor, och kanske far, som visat dem vad kärlek är, hur den känns och att det är helt ok att visa känslor, gråta, kramas, pussas, älska och bli älskade! De är trygga och vet om sin ställning, men kanske är det dags för de fina männen som finns att ta ställning och säga ifrån, men också visa att det finns bättre och mer kärleksfulla vägar att gå, även om man är man? Ni är förebilderna som så många pojkar saknar idag! Ni är viktigare än någonsin eftersom vi lever här och nu!

Vissa av oss, vi som kanske inte fick ha denna fina uppväxt, vi behöver göra egna val, bättre val för oss själva när vi blir vuxna. De flesta av oss har nog en stark känsla av att vilja göra bättre, vara bättre, älska mera och se till att våra egna barn, vår egna familj ska få det bättre. Det är en stor ambition och superviktigt för de flesta av oss maskrosbarn. Vi stöter på patrull, vi får göra om och göra rätt kanske många gånger, men till slut får vi landa i oss själva.

Vuxenansvaret gör mig hel från den trasiga unge jag en gång var…

Förmiddag 20-05-17 ”Jag öppnar köksluckan ovanför vår upphöjda ugn och tar fram en ny rulle hushållspapper. Den gamla är slut och jag konstaterar att jag tar den sista rullen och nu börjar de där ständiga påminnelserna att komma ihåg att köpa en ny förpackning rullar… jag ler snett och så kommer den där starka känslan över mig. – Det är upp till mig och min man, att se till att vårt hushåll med toa och hushållsrullar, mat i kyl & frys, bröd i korgen, tvättmedel i tvättstugan, sätta igång tvättmaskinen, städa toan, dammsuga, klippa gräset, betala räkningarna, laga mat osv osv… vi ska se till att det fungerar och rullar på. Jag blir varm inom mig, jag fortsätter le, känner en sådan otrolig tillfredsställelse. Tänk, det här har vi skapat! Det här är vårt trygga, varma, kärleksfulla hem! Jag vågade knappt hoppas på det… Jag sätter mig vid datorn och orden bara väller fram…”

Valen vi gör får konsekvenser

Aldrig, inte en endast gång under hela min uppväxt, hela mitt vuxenliv har jag vare sig tänkt eller fått något infall av att jag tar mig rätten att göra någon annan illa, utnyttja någon annan, bara för att jag mådde så dåligt så ofta under hela min uppväxt. Aldrig, inte en enda gång. Jag har däremot ofta känt ett slags utanförskap, av att stå vid sidan om och inte delta, inte kunna berätta och vara glad för en massa saker och visst har jag emellanåt känt en tomhet, en sorg, en saknad och längtan, en molande och värkande känsla över det som aldrig var… Men när jag blev vuxen så förstod jag att alla val jag gör får konsekvenser och jisses vad många val vi ställs inför under våra liv! Men det är mitt vuxenansvar och min skyldighet att göra så gott jag kan och även om jag har känt sig som ett såll, som att jag läckt ut och aldrig haft förmågan att täppa igen och fylla mig själv fullt ut av kärlek så har ambitionen alltid funnits där. Jag är ingen superhjälte, jag är en vanlig kvinna som fått oanade krafter många gånger i mitt liv, när jag som mest behövt det och jag är stolt och tacksam, för allt jag skapat upp i mitt liv har jag varit med om att fixa – trots allt. Jag behöver inte bekräftelser och frottera mig med den ena eller andra. Allt jag önskat mig har jag fått, varit med om att skapa och det har varit ett himla jobb mellan varven. Självklart ska jag vara stolt. Jag brukar ofta tänka på att allt jag säger och gör som på något sätt påverkar någon annan är mitt ansvar. Hur vill jag att andra ska känna när de möter mig?

Med detta inlägg vill jag faktiskt ruska om lite, men jag vill avsluta fint och i ljus & kärlek. För ljuset kommer alltid släcka mörkret. Tack för mig, tack för min familj och tack för att jag har kärleken inom mig. Den tror jag att alla har. / Kram Jill

Kanske är det nån mening bakom allt?

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Livet rullar på

Inget är som vanligt, men samtidigt är allt ganska som vanligt ändå just i detta nu, inne i vårt hem. Jag sitter här och lyssnar på skön relaxmusik med pianotoner som strömmar i huset, andra koppen kaffe är på gång, Sune ligger på fotpallen och suckar nöjt. Ja ungefär som det brukar vara varje morgon. Ändå finns de där små påminnelserna och tankarna direkt när jag stigit upp ur sängens varma mjuka känsla. Det är snudd på oundvikligt att värja sig. Kanske ska jag/vi inte värja oss nu utan istället stanna upp och känna in ”något”? Kanske är det någon större mening bakom allt som sker?

Hur många gånger har inte jag och du läst det? ”Meningen med pandemin” Ändå så tror jag att det är för många som inte ännu snuddat vid de tankarna, då de har fullt upp med andra tankar. Vi är olika, det är helt ok. Men ju fler som ger sig tiden att stanna upp, känna och tänka en stund – desto bättre tror jag.

Hoppa av spinninghjulet

Det mesta har snurrat i en alldeles för snabb takt de sista 10 åren… vi är många som känner att tiden inte räcker till, att vi upplever att tiden går mycket fortare, precis som att en timme inte är en timme längre…

Vi är många som känt av att stressen över tiden varit jobbig. Likaså är arbetsplatserna fyllda av omöjliga krav att hinna med, orka med, ha förmågan att prestera i det långa loppet. Ur ett kort tidsperspektiv är det mesta möjligt gällande att orka med stresspåslag, men känslan är att inget är kortsiktigt gällande stresspåslag. Varför? Därför att det inte hinns med att göra en långsiktig, hållbar planering, eftersom att allt sker så snabbt, nya förutsättningar kommer in hela tiden, ingen mening att lägga en bra grund då den är så ostabil och labil. Vad händer då? Jo plattformen vi står på är i ständig gungning, den gör oss mer förvirrade, osäkra, trötta av den ständiga fokusen att bara balansera allt som är, allt som är i gungning, rullning, i farten, i ständig förändring och jag är helt säker på att många känner att de inte har kontrollen på vad det är som sker på sitt jobb. De försöker hålla masken inför andra, men inom sig är det bara fullständigt rörig kaos i hjärnkontoret. Många viskar tyst: ”Vad håller jag på med?”, men säger inget högt till någon annan, man vill ju inte verka svag eller ej samarbetsvillig. Den långsiktiga, hållbara planeringen är viktig för att minska stressnivåerna som man fick använda ur det kortsiktiga perspektivet för att sätta bollen i rullning. Sen måste man vila och förlita sig på den långsiktiga planen så att säga, för att sammanfatta. Men den finns inte på särskilt många stället nuförtiden…

Klart som fan att vi inte kan ha det såhär! Tänker jag tyst. Det här har jag tänkt i många år. Jag har upplevt själv, den där kaosen, de där ständiga ändringarna och nya beskeden, företaget som säljs till investmentbolag som ”bara vill mjölka verksamheten” – inte investera långsiktigt och det blir den kortsiktiga lösningen för att räddas… sen säljs man (ja alltså företaget man är anställd i) och så ska det nya in och ändra precis allt för att sätta sin egen agenda och nya strategier för största möjliga lönsamhet för att aktieägarna ska få ut största möjliga utdelning… För egen del kände jag i slutet att det mest var som en dålig komedi som ingen roas av, men man skrattar och håller med fast man inte inte alls tycker det är roligt eller ok med de dåliga skämten. Sedan dess har jag hört liknande berättelser genom mitt yrke idag. Alldeles för många kör fullständigt slut på sig.

Det här kan låta syniskt, men jag vet med stor säkerhet att många idag upplever just det här, eller i alla fall något liknande. Själv känner sig den anställda mer och mer som en bricka i ett spel, en bricka utan någon personlig känsla, som lätt kan bytas ut om man vill ändra eller inte hänga med. ”Slit & släng” har liksom blivit något som görs emot människor och en metafor är väl att känna sig som en engångsförpackning som ev kan återvinnas någon annan stans om man har tur. Är man mer nedbrytbar så blir livet riktigt jobbigt i det läget. Inte säkert att just den ”reservdel” man själv behöver finns kvar, för idag är det liksom hela kit istället och det är ju inte säkert att just de slimmade och noga utvalda kiten passar en annan… Jag behöver inte fortsätta, de flesta som arbetar som anställda och i alla fall de som är över 40 har nog varit med om liknande. Då har jag inte ens nämnt den stora ömma punkten med de inom vård & omsorg… där känns det helt överflödigt.

Så kanske är tvärniten mer nödvändig än vi förstått?

Tänk om det är meningen att saker ska ställas på ”ända” nu? Tvärstopp! Ur funktion! Stängt! För att hela mänskligheten blev så fartblinda och till slut blev åksjukan en pandemi för att det behövdes en sån jävla käftsmäll så vi inte fick något som helst annat val!? Pandemin skördar oskyldiga, gör en hemsk utrensning och inget vet med säkerhet hur just en själv kommer reagera på viruset om/när man blir smittad… det här föder rädslor, oro, panik, ilska, frustration i massor. Givetvis! Media verkar lyriska och alla ”Krösamajor” och ”Vargen kommer människor” gnuggar förnöjt händerna när de kan dela dela dela allt utan eftertanke, utan att ens en sekund stanna upp och tänka på om det här är sant, om det är bra att dela mer oro och rädsla, om hur de själva vill uppfattas och lämna en känsla kvar hos andra…

Fler kommer vakna. Fler kommer välja lugn. Fler kommer låta insikterna komma och sjunka in. Fler kommer vilja tänka, känna och göra bättre val för sig själva, för sin familj, för sina nära och kära, för sina arbetskollegor, för bekanta och okända. Fler kommer vilja välja kärleken, omtanken och respekten för allt vi har på denna jord. Då… kommer pandemin att lugna sig. För pandemin är inte bara det hemska viruset enligt mitt sätt att se på saken. Pandemin har lika mycket med allt som sker runtomkring den. /Jill”

Kanske är det bara meningen att vi ska chilla mera nu?

Ta djupa andetag. Fylla upp lungorna, dra ner syret till botten, balansera upp oss, bemästra oss själva och få in mer harmoni. Hade det inte varit gött? DEN känslan!

Min egen badbild… 😉

Så vad tror ni?

I allt jag inte kan göra något åt hittar jag mitt lugn, min acceptans. I allt jag känner att jag kan göra något åt så är min ambition att sprida LUGN – RO – HARMONI – KÄRLEK – OMTANKE – RESPEKT till alla som vill, som är redo att ta emot. Vi kommer blir fler och fler som stillar sig, som hellre chillar och gör det lilla som blir det stora så småningom. Som ringar på vattnet, ni vet, de sprider sig och kanske blir det en stor fet våg som sköljer fram och över och bort det som behöver spolas bort. Sen kommer solen och torkar upp. Fint!

Kanske är det meningen att känna tacksamheten ända från tårna och upp i huvvet nu? Jag är tacksam över mycket i mitt liv, mest min familj. Jag är tacksam över känslan av att jag i det lilla, i min lilla värld, så har jag hoppat av det spinnande hjulet, stannat upp och leendet finns i mina ögon.

Vad är viktigt för just dig? Kram Jill

Dos Gardenias

You are Good Enough!

Kunga Mamman

Mammalivet till barn med NPF. Om det som varit, blev och är

Kvisttales

Livsberättelser / Kunskap / Life stories / Knowlegde / Insights

Feelgoodbloggen

You are Good Enough!

Discover

A daily selection of the best content published on WordPress, collected for you by humans who love to read.

Longreads

The best longform stories on the web

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

%d bloggare gillar detta: