Pallas Athena på internationella kvinnodagen

Feelggodbloggen – Jill Lagerqvist

Regnbågskrigaren – Wonder woman!

Dagen till ära åkte pennor och papper fram. Satte på autopiloten och skissade lite. Denna gången la jag till färg, för jag tänkte att Pallas Athena är ju ändå Regnbågskrigaren och färg sätter lite extra finish 🙂

Skämt åt sido. Tänk att vi 2020 ska ha en internationell kvinnodag… Vad betyder den för dig? Jag skrev direkt från hjärtat de ord som jag tycker är viktiga att ha med sig varje dag i sin vardag.

Ikväll ska jag och en god vän gå på vår lilla fina biograf och se/lyssna på Mia Skäringers talkshow/föreläsning. Den kommer förmodligen locka fram de mesta av känslorna som finns där inne i mig.

Men i vilket fall, här är hon: Min egen tolkning av Pallas Athena – Regnbågskrigaren – Wonder Woman! Med skitviktiga budskap dagen till ära – Internationella kvinnodagen! Allt tjafts undanbedes! Håll dig med fötterna stadigt i jorden och va dig själv – alla dagar!

Kram Jill

Kanske en av de viktigaste resorna någonsin?

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Acceptans

Igår kväll framför badrumsspegeln, när jag borstade tänderna och tvättade av sminket, kom den där starka känslan över mig i full kraft. Kanske är det jag skriver nu, något av det viktigaste jag skrivit… i alla fall på ett vardagligt plan. Det kommer beröra många, både de jag känner och de jag inte alls känner. För jag vet att det här är något som fyller så många människors tankar varje dag.

Tankarna om att inte tycka om sig själv sådan som man ser ut, hur man mår, hur man känner sig i fysisk form eller kanske snarare oform. Känslan av att ha tappat kontrollen och självkänslan.

Nu när jag börjat skriva på det här inlägget får jag känslan av att det här kommer bli svårt att formulera så jag får fram det jag vill ha sagt på ”rätt” sätt. Så att det inte ska missuppfattas. Så att det inte ska tolkas som dåliga ursäkter eller dålig karaktär, eller ja vad fanken som helst. Jag inser att det kommer vara vissa som väljer att läsa in annat i min text. Må så vara då! tänker jag sedan.

Vi hindras ofta av att vi måste tänka på omvärlden när vi känner något

Därför tystas vi. Vi tystar varann, vi tystar oss själva. Ska inte snurra in mig för mycket nu. Men vi är så upplysta om omvärldens alla jävligheter att vi inte vågar säga att vi inte mår så bra. Vi borde skämmas som har mat på bordet, tak över huvudet och kläder att ta på kroppen! Å ena sidan…å andra sidan…

Men på ett vardagligt plan, i vår egen lilla värld, så mår vi ganska dåligt nu för tiden av lite andra anledningar än tidigare. Vi jämförs ständigt. Mycket handlar om det yttre idag. Vi synas i detalj och domarna faller blixtersnabbt.

När jag börjar skrapa på ytan, när jag lyssnar in de människor jag möter, så slås jag oftare än jag önskar om den allt sämre självkänslan vi känner. Jag har funderat och min uppfattning är att vi är så matade från sociala media, riktad reklam i våra flöden, stora reklampelare överallt, stora reklamskärmar längst vägarna, på buss och tågstationer, på alla slags offentliga platser, på radion och vi kommer fan inte undan någonstans. Vi blir alla hjärntvättade, mer eller mindre, av det ständiga flöde och budskapen är så tydliga. Vi har stängt av vår egen hjärnas funktioner att vara kritiska, att vara ifrågasättande, att ens fråga vad vi själva känner och tänker inför saker och gått in ett totalt utslaget kapitulerande av inmatning. För att vi inte orkar annat längre? För att vi är så himla trötta. Man pratar om hjärntrötthet, hjärndimma. Jo tack, undra varför?

YTTRE INPUT OM DITT YTTRE!

Förändring! Bli någon/något annat! Uppdatera dig! Filtrera dig! Gör om dig! Ät det – ät inte det! Status! Kom å köp! Skräpa inte ner vanliga medmänniska! Vi kommer straffa dig kollektivt genom att höja plastpåsarna till 7 (!) kr/st! Spruta in botox! Fyll i, sudda ut, använd heltäckande foundation som tar bort varenda rynka! Lär dig ta bästa selfien med ”rätt” vinkel. Sträck på dig! Träna varje dag, helst si och så, annars… får du skylla dig själv! Förläng håret, sätt på lösögonfransar så du knappt kan blinka, fixa naglarna, putsa på din yta och glöm inte äta ekologiskt och veganskt, bli åtminstone ”flexiterian”! Använd håll in kläder under vanliga kläderna, fyll i läpparna och rumpan, håll in magen, retuschera bort alla skavanker! ALLA kan bli Youtubestjärnor! Bli bästa influencern genom att lära andra att locka håret sådär fräsigt som hos frisören! Hashtagga rätt företag och få GRATIS grejjer! osv osv osv osv osv

Vad fanken håller vi på med?

Jag står där framför badrumsspegeln( i går kväll som så många andra kvällar), blek efter en hel lång tradigt jobbig grå vinter och kollar in mig själv. Tänderna borstas och jag börjat tänka på hur många gånger jag tänkt på att jag kanske också borde bleka tänderna för de är ju helt klart inte kritvita längre… påverkade av kaffedrickandet, som jag gillar så mycket. Men jag borde kanske ändå, för jag gillar inte att skratta på samma sätt som innan och absolut är det, det första jag tänker på om någon ska ta en bild där jag är med. ”Le inte för stort så att mina svagt missfärgade tänder syns!”… Jag som hade så fina tänder förr…

Jag har upptäckt rynkor på min hals! Ja även på mig, med den fina persikohyn (från förr) så har rynkorna gjort entré i ansiktet. Men grått hår har jag inte fått än tack o lov! 🙂 Jag synar mig själv.

Sen kommer den där intensiva känslan, då när jag står där och borstar mina tänder. Vad betyder den?

Längtan efter att det tystnar i huvudet. Längtan efter kravlösheten. Längtan efter att få vara bara mig själv. Längtan efter att alla ska få känslan av att vi duger som vi är. Längtan efter att själv få må bra och vara glad för den jag är. Stolt som fan rent ut av! (för mig är svärord bara förstärkningar av känslor och inget annat). Längtan efter att vi alla taggar ner, kommer in i en skön känsla av att bara vara de vi är och utan yttre dömande från varandra.

Jag vill faktiskt, helt ärligt, helst bara skrika rakt ut: VAD fanken håller vi på med?

Mina egna villfarelsetankar

Det här är inget nytt faktiskt. Det kommer i ganska tidig ålder. Känslan av att inte duga som man är…

På låg och mellanstadiet gick man till skolsköterskan, av den gamla bittra sorten på vår skola. Vi vägdes och mättes alla vid varje terminsstart (tror jag det var?) Jag låg på gränsen till övervikt, har alltid gjort det. Men jag klarade mig bättre än några andra i min klass. De fick reprimander av skolsköterskan som inte accepterade denna sorts ”fetma”bland flickorna och vid jämna mellanrum ropade upp dessa utlämnade flickors namn, i klassens högtalartelefon i vårt klassrum och kallade dem till vägning. SKAM!

Jag klarade mig eftersom jag gick på redskapsgymnastik 2 kvällar i veckan och började spela fotboll i 4:an med träningar som ökade för varje år. Jag höll mig precis under strecket för att bli en av flickorna som kallades till viktkontroll. Vid något tillfälle sa hon åt mig att jag borde tänka på min vikt, men jag svarade något lite halvtrotsigt, för sådan var jag… så jag kallades aldrig. Jag var mer den som var på väg bort till sköterskan för att säga henne ett å annat, men jag gjorde det aldrig. Kanske va synd, men det var inte min strid att ta antar jag?

En kille i vår klass sa i 6:an att man borde sätta mitt söta ansikte på en klasskompis snygga och vältränande kropp. Med detta blev vi båda utdömda av att inte duga. Mina ben kändes ännu tjockare efter den offentliga önskan från honom. Min kompis var lite tuffare och drog väl snarare till honom med nåt hårt.

I slutet av åttan blev jag förälskad i en kille som var några år äldre. Av en killkompis fick jag höra att jodå, han gillade mig trots att jag hade bred häck… genast började jag skämmas för min breda rumpa, som var… ganska bred 🙂 Vi snackar upplevelser från mitten av 80-talet nu, så det här är inget nytt. Skulle kunna räkna upp flera incidenter, men det kan kvitta. Från tidig ålder lärde jag mig att inte tycka om mig själv. I gymnasiet påverkades jag av hur min kropp såg ut och provade att stoppa fingrarna i halsen för att utveckla bullemi, ett smart sätt ju (eller inte! var bara ironisk nu) men jag fixade inte den grejjen, det var för äckligt! Tack o lov fixade jag inte det!

Hade jag varit ung idag hade jag nog gått under

Jag tror inte att jag fixat dagens samhälle om jag hade fått växa upp under de förhållanden jag gjorde och samtidigt ha all den input som finns idag. Nu har jag uteslutit det mesta ur min egen uppväxt av olika skäl, tog bara ett par exempel. Kanske också för att visa på vad några ganska ogenomtänkta och oskyldiga händelser kan påverka mycket i sin okunskap och sedan lägga på all denna ständigt flödande input som kommer hela tiden i våra flöden.

Det finns så mycket att säga och tycka om det som pågår nu, men hur ska man ens orka? Hur ska vi kunna sålla? Jag har i minst 10 år sagt att jag tycker att media har alldeles galet för stor makt i våra liv. Det växer sig större och större för varje dag.

JAG VILL RUSKA OCH SKAKA OM ER ALLA!

Den känslan kom också igår. Hallå, vakna alla! Aktivera era hjärnor! Aktivera framför allt era hjärtan! Känn, våga känn och våga tänka själva! För den utveckling som sker är inte alls bra för oss!

Jag har ruskat och skakat om mig själv massor de senaste åren. Tvingat mig, blivit tvingad av kroppens egna starka kraft att väcka mig, varit tingad att SE mig själv på helt nya sätt och framför allt börjat våga känna efter. Jag har lärt mig att ilskan är en urkraft som vi alla borde plocka fram när det behövs och rätt använd så blir den just en kraft att göra skillnad. Ilska i sig själv, är inte något negativt, för ur denna kraftkälla kan mycket bra komma fram och igenom, rätt använt.

När jag började skriva så var tanken att skriva om den allt lägre självkänslan vi har för oss själva. Att vi alla borde stärka oss, hämta tillbaka oss själva, se att vi duger precis som vi är, att vi ska slappna av och vara mer tillåtande och snälla inför oss själva. Det är fortfarande min andemening med det här inlägget. Men det är lätt att fara iväg med alla de jävligheter som händer i vår närhet med våld och annat också…

Men om vi backar tillbaka in i oss själva. Om vi bygger upp oss igen, blir starka, bygger upp vår självkänsla, vår omtanke inför oss själva, våra nära och kära, vår bekantskapskrets, vår del av samhället vi lever i. Då kan vi säkerligen må bättre och ha en klarare syn på det runtomkring. Men jag tror vi behöver börja helt och håller med oss själva.

Sociala medier, tv, radio, tidningar mfl är uppenbarligen inte intresserade av att hjälpa människor att må bra. De är snarare de som bestämt sig för att skrämmas, slå ner på oss med skamlighet om att vi inte duger som vi är. De talar hellre om allt vi inte har rätt till, allt vi borde vara rädda för, allt som är dåligt och farligt – som om vi levde i en ovacker värld där ingenting är magiskt vackert.

Vi vet ju att det finns så mycket vackra platser överallt på vårt jordklot. Naturen är underbar! Så många människor som gör skillnad till det bättre. Som sprider ljus och kärlek. DU måste börja välja vad du vill rikta ditt fokus på. För om du fortsätter tillåta yttre ”makter” att hela tiden bestämma vad du ska tycka, känna, säga, göra osv så har du eller kommer du tappa bort dig själv fullständigt. Gör inte så emot dig själv, dina barn, din familj – de du älskar. Det börjar med dig själv. Det börjar med mig själv.

Kan du säga i de viktiga frågorna för dig, att du gjort ditt bästa, det du förmått dig göra i den situation du är i på ett medvetet sätt – då duger det helt och fullt. Har du stängt av dig själv, är du inte längre medveten om ditt eget liv – då kan du bara bestämma dig för att ändra på det nu, idag och göra gott för dig själv och må bättre, precis så som du är. Det börjar inom oss själva och inte det yttre, som ju bara är ett slags förvaringsskal för den du är.

Ändå, trots alla ”kloka” ord ovan så har jag svårt att tycka att jag är ok som jag är. Det är en daglig utmaning att älska den Jill som står framför mig och med blekt ansikte, något rynkigare än förr, något mer ovita tänder ler försiktigt och vill bli älskad precis så. Varje morgon tackar jag sköna krämer för den goa känslan av välmående jag får, varje dag tackar jag för att lite smink kan göra underverk med en trött Jills yttre input 😀 Varje dag påminner jag mig själv om att vara snäll emot mig själv. Jag tänker fortsätta tjata på mig själv. Jag kommer fortsätta möta mig själv med ödmjukhet och en varm blick där jag står trött och blek framför badrumsspegeln.

I am good enough! And so are You!

Ha en fin dag! Ta inlägget som du vill! Tolka in som du vill! Låt det vara så, men ta ansvar över dina egna tankar och känslor. Kram Jill

Jag älskar den här bilden för jag minns hur bra jag mådde just i den stunden ❤ men det är superenkelt att hitta ”fel” på mig själv också…

Mätt på yttre input

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Intrycken känns för många

Igår morse satte jag mig en stund, som vanligt, för att kolla av sociala medier, mail och annat. Direkt infann sig en känsla som jag kände igen sedan några dagar, men den var mer intensiv och plötsligt bara sa jag till mig själv att ”nä, nu får det räcka för ett tag”.

Det ständiga flödet av budskap som förmedlas. De kommer i mitt flöde för att jag gillat dem, för att jag sökt dem och är med i vissa grupper. Alltså blir det riktade i mitt flöde. Det fick mig att fundera på skillnaden att förmedla budskap med hur vi bör tänka, göra, vara, agera, känna som lämnar outtalade ”krav” på hur jag och du ska göra kontra inspiration. För om vi bara gör si och så… Meningar som menar väl och gott, men som alltid landar olika hos mottagaren beroende på måendestatus. – Det är fan inte lätt att bli klämkäck när livet rasar runt en!

Men nä, nu rasar inte mitt liv alls, så oroa er inte. När jag skriver mina inlägg är inte allt baserat just på mig och mitt privatliv. Jag snappar lite allt möjligt och så plötsligt kommer lusten över mig att skriva. När inte lusten att skriva finns, blir det heller inga inlägg här 😉 Behovet av att själv bestämma och styra när, var och hur är för stor för att jag ens ska känna en prestationsångest att prestera bara för att… Jag har tröttnat på tjatet om att alla är som Pippi och kommit underfund med att jag är mycket mera som Lotta på Bråkmakargatan hahaha 😀

Så jag vänder mig inåt och chillar lite i det

Det finns en stor längtan hos mig efter att leva mer medvetet här och nu. Att delta mer närvarande så ofta och mycket som möjligt. En längtan efter att ”reseta” mig själv, komma tillbaka till mig själv, så som jag är. Det finns också en stor längtan att människor jag älskar och bryr mig om, mina vänner och bekanta ska göra det samma. Koppla ur oss från internet oftare, vara okontaktbara där och mer kontaktbara och träffas fysiskt och närvarande. Mer prat och skratt tillsammans i verkligheten. Kanske min längtan är större än de som är yngre eftersom jag liksom hann leva rätt stor del av mitt liv innan sociala medier blev ett beroende hos precis alla?

Det enda nyårslöftet jag gav mig själv var att under 2020 leva mer i medveten närvaro. Det har visat sig vara svårare och en större utmaning än jag själv kunde ana! :/

Sune – min ”Här & nu” hund! Jag älskar honom gränslöst mycket! ❤

Jag tycker jag har fått den finaste gåvan i form av vår hund Sune ❤ Det är verkligen han som hjälper mig att leva mer i medveten närvaro. Det är som att han påminner mig, kräver min uppmärksamhet när jag behöver den på nåt sätt. Han är nära mig, vi umgås nästan dygnet runt och jag mår så gott av att han är mitt sällskap.

Kreativitet och skapande är min grej!

Jag har en bestämd tanke, men säkert kan den uppfattas olika, om att det enda jag vill göra med det jag skriver och gör är att – inspirera andra att släppa loss sig själv till en större frihet för dem själva. Allt annat känns meningslöst. Så om det är något jag vill förmedla mycket av så är det att hitta dina saker du mår bra av och som får dig att känna en stor lustfylld känsla inför att leva!

Idag satte jag mig vid köksbordet med ett tomt papper och kopplade bort hjärnan så jag kunde börja rita. Helt plötsligt märker jag att jag ritar ett självporträtt, det första jag någonsin gjort på mig själv! 🙂 Blev lite paff och kanske blev det inte så likt, men jag brukar ju skoja om att mina glasögon gör att mina ögon ser jättestora ut! 🙂 Så jag ska bjuda på mig själv nu och visa er min skapelse… Jag ritade i lite rynkor och kanske blev jag ”inspirerad” till det när jag igår kväll upptäckte att min hals började få rynkor! Jaja snart 50, let them hit me! ❤ Det tog ca 10 minuter att rita, så därför blev det inte en massa pet och sånt, bara kladdigt på ett ställe av blyerts som jag inte kunde sudda väck 🙂

För att va första gången så kanske det får va ok? 😉 / Copyright Jill Lagerqvist

Varför jag ritar vet jag inte riktigt? Men längtan efter att få vara kreativ för med sig en massa. Jag har en känsla av att jag vill förmedla och inspirera andra. En känsla av att säga till oss alla: ”Du är ok! Jag är ok! Vi är ok precis så som vi är just nu! Vi behöver inte bli något, vi är redan allt!”

Mitt bidrag ❤ /Copyright Jill Lagerqvist

Jag ger mig själv tillåtelse att ta min plats

Det borde alla göra tycker jag. Ta din plats och var precis den du är! ❤

Att gå inåt, ge plats, skapa tomrum (som är mitt nya mantra) och framför allt tillåta mig att känna efter, tänka efter. Det har gett resultat i att jag bokat upp tid tillsammans med goda vänner. Lunchdater, helgträffar, fikor och samtal. För att fylla på mina energidepåer, för att sedan orka de måsten som jag har just nu och framför mig.

Igår kom uttrycket ”Vi-tid” till mig. Det ramlade ur min mun i samband med att jag konstaterade att jag stryker ”Jill-tid” ur mitt register av olika anledningar och välkomnar ”Vi-tid” istället. Vad det innebär för mig kanske inte är det samma för dig 🙂

Nu ska jag klä mig för att gå ut på en promenad med min hund. Solen skiner, marken har ett tunt skimmer av pyttelite snö, men det är lite vitt och mycket vackert! Ha en fin dag! Kram Jill

När livet skakar om

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Saker händer som man inte alltid vill prata om

Att livet snurrar på, ger oss utmaningar och prövningar det vet vi alla. Den här veckan har hit in tills innehållit högt och lågt och en hel del tårar. Nu är det lördag eftermiddag och om en stund ska jag in i duschen och göra mig fin för att gå på show och kolla på Danny. Ser fram emot att äta lite gott innan showen börjar och sedan svepas med i go och härlig musik. Det finns inget bättre än musikupplevelser för att känna glädje och bli glad i hjärtat igen! I alla fall är det vad jag tycker 🙂

Veckans jobbigheter har tagit lite hårt på mig. Samtidigt är det som att det ska ingå denna vecka med extra utmaningar som får mig att öva på det jag har fått i uppgift av min coach… fast det som hänt denna vecka hade jag hellre önskat ohänt… Jag varken vill eller kan prata om det. Men känslorna, de som bara rasade över mig var så starka så jag efteråt kände det som att jag blivit överkörd av ett tåg. Jag kände mig tom på ett konstigt sätt. Men med lite tid för eftertanke var det kanske för att jag fullt ut släppte fram alla känslostormar som kom. Jag grät, jag tillät mig att bli upprörd, säga min mening och spärrade inte mig själv, så som jag normalt lagt mig till med….för att orka.

Att ständigt ha kontroll och inte släppa igenom kan göra en sjuk.

Det kan göra mig sjuk och alla andra som gör som jag brukar göra. Att hålla tillbaka, bita ihop, vara saklig och behålla kontrollen. Förmågan är bra, men långt ifrån bra att tillämpa i alla lägen. Men för mig har det blivit en strategi att använda mig av, för att som jag själv känner – det får mig att hålla näsan över vattenytan.

Fast tänk om det inte är meningen att man ska va så himla kontrollerad hela tiden? Tänk om det är meningen att låta ilska, frustration och sorg bara få ta den plats som behövs? Min coach sa till mig i början av veckan att låta ilskan få komma fram och att jag skulle känna vilken urkraft och styrka det också ger mig.

Så en vecka som denna, Alla hjärtans dag veckan, blev det så dags att öva och tillämpa ”nytt”. Passande egentligen! 🙂 Att känna med hjärtat och inte bara vara så mycket ”uppe i huvudet”. Att tillåta, släppa kontrollen en smula. Det är nog det som är grejjen!

Jag kommer fortsätta öva och jag kommer framför allt öva mig på att ta fram den uppdämda ilskan som lagt sig som ett kletigt filter inom mig. Det är inte bra, det där kletet… Jag börjar inse att det är en av orsakerna som jag måste städa bort för att må bra framöver. De där insikterna, de kommer över en i lagom takt just nu.

När man dräneras behöver man hitta det som fyller på

Alla hjärtans dag & Lovequizz på en av lokala krogarna

Min man och jag kom fram till att vi inte varit så duktiga på att fylla på med glada händelser. Egentligen var 2019 mest ett skitår, men några få ljusglimtar. Men jag vet ju att det också beror på ens eget mående. Men i vilket fall så är de här energipåfyllningarna så viktiga! Igår hade vi bokat bord ihop med två fina vänner på en av de lokala krogarna som finns där vi bor. Supergod rödingfilé, skåla i cava, träffa flera godingar vi känner, musikquizz med en touch av kärlek, skratt och gemenskap! Helt underbar kväll ❤ På hemvägen kikade vi inom till några grannar som vi tycker om och blev kvar där för vidare trevligheter. Det spontana, det vi älskar mest, prata och snappa upp vad som hänt sedan sist, äta grillchips mitt i natten, kanske ett glas rött för mycket – men va gör väl det när en ledig lördag med lång sovmorgon väntade! Som vi behövde det. Roligt var också att min man klev in i rollen som Dr Phil nere på krogen och pratade med ett par med småbarn som var lite trötta och hans råd var att gå hem och älska som Neandertalare 😀 😀 😀 Han hoppades att de lydde hans jättebra råd! 😉

Fylla på med kärlek och Sunemys

Idag la vi oss på sängen och tog en tupplur för att ladda om inför ikväll när det blir musikshow. Sune på min arm, smackandes, små knorrande ljud av mys som kom ifrån honom, små suckar och vi bara var här & nu. Få saker får ner mig i lugn och harmoni som denna kärlekshund! Han är magisk och påminner mig om att bara vara på ett skönt sätt. Tacksam ❤

Mysigaste stunden fick vi till idag jag & Sune ❤

Nu är det dags att byta mysbrallor till festkläder!

Vi ser fram emot vår kväll i musikens tecken! En härlig kväll att lägga i vår minnesbank och fylla på med energi, glädje och bi höga på livet när endorfinerna släpps fria!

Livet skakar om. Livet blandar sött och salt, surt och beskt, men ofta blir det just blandningen som ger balansen. Kram från Jill

Vänder mig inåt och ger mig tillåtelse att säga mitt

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Kaffe, pianomusik och lugn

En ny vecka är igång. Vad lätt det är att längta sig iväg, helst när jag tittar på planerna för kommande helg 🙂

Jag uppskattar stunden jag ger mig själv varje morgon på vardagarna. Mina rutiner är viktiga. Först kör vi rutinerna som är viktiga för sonen fram tills han åker till skolan. Sen börjar mina egna med att andra koppen kaffe hälls upp och jag sätter mig en kort stund för att fundera på vad dagen kommer innehålla. Kalendern öppnas och jag vänder blad och lägger in det gråa bandet för gällande vecka. Den här stunden vaknar jag till liv och går ifrån känslan av att vilja lägga mig igen till att vakna upp och låta dagen börja.

Ofta finns det lite sms och meddelande som ska svaras på och till kaffet går allting lättare 😉 Jag kollar även in facebook med födelsedagar och mina minnen från tidigare år. För ett år sedan fick jag åka till akuten i Karlskrona och på kvällen opererades jag och blev av med en mycket inflammerad blindtarm…

Idag känner jag ett slags skönt lugn i kropp och själ. Det är en blandning av lugn och lite annat som kör runt som jag inte just nu kan sätta fingret på vad det är… en både bra och kanske lite mindre bra känsla? Men jag låter allting bara va som det är utan att lägga någon värdering i vad som är vad. Det kommer som ska komma på nåt sätt. Vet inte om det verkar luddigt? Men i vilket fall, så kom nedan inlägg till mig i mitt flöde i morse och det kändes som något jag gärna delar vidare till de som kommer se detta och vill ta till sig. När jag ska länka här på min blogg så kommer det upp att jag inte kan förhandsgranska fb inlägg i redigeraren, så jag hoppas att det kommer med i sin helhet… Jag ska ge det här lite tid denna veckan bland alla ”måsten”.

Söndagens små notiser

Igår blev en väldigt lugn dag. Jag vaknade och kände mig lite frusen och väldigt trött. Jag vet att det kan bli så när jag varit igång i full fart. Veckan som gick var en sådan full fart vecka som upptog både fysisk och mental styrka på alla plan. Resultatet blev att jag vilade mer än vanligt och att vår hund Sune var magisk hela dagen tillsammans med mig. Han la sig på mitt bröst och mage, stilla, kelandes, gav mig all kärlek och uppmärksamhet, ville liksom läka mig och finnas hos mig då han förmodligen kände hur hans matte mådde. Min alldeles egna terapivovve som har en stor healande kraft i sin lilla varma kärleksfulla lurviga kropp ❤

Jag fick också lov att öva på en lite mer jobbig sak – förmågan att säga ifrån och få säga mitt. Jag övar gränssättande/självrespekt och jag tror att det är något som vi alla skulle må bra av att göra. Igår blev det inte övning utan verklighet och jag kände inom mig att nu fick jag lov att faktiskt göra en markering, dessutom till en person jag inte känner så väl, men har fått en aning om hur hen fungerar… Jag vet att när en person beter sig dumt åt, så ligger det hos den personen med ansvar över sitt sätt att agera, men jag vet också att personen oftast inte mår särskilt bra inombords och därför ofta lägger saker utanför sig själv. För min egen skull behövde jag lugnt få markera min gräns. Så det gjorde jag och det är jobbigare än man kanske kan tänka sig, men nödvändigt också ibland.

I samma veva det där lite jobbiga hände så kom inlägget om dömande i mitt flöde och jag gör ett försök att dela detta också. Jag tror på att kärlek, omtanke och respekt är vägen vi alla behöver gå för att både må bra själva och vara en god medmänniska.

När man minst anar det…

Så ringer mobilen och något sägs som kan leda vidare till saker man inte trodde var möjliga… ett sådant samtal fick jag i lördags, av en fin vän och medmänniska. Så mycket omtanke och vänskap, så många vänliga ord och jag blev rörd. Det kommer komma mera av det här vid ett senare tillfälle. Just nu ska det här landa och är tiden mogen så kommer det komma ut väldigt bra av det här. När man minst anar det, det är då magin verkligen kommer till en. Den känslan hade jag i lördags 🙂 och ja, den är väl fortfarande kvar tillsammans med mitt leende.

Med detta lilla inlägg välkomnar jag in en ny feelgoodvecka! Övar vidare på här & nu känslan och försöker längta ”lagom” till fredag 😉 Ha en fin vecka! Kram Jill

Vad är det som de flesta rankar som viktigast i livet?

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Nu blir det ett högst personligt inlägg

”Jag måste sätta mig och skriva säger jag till min make. Sov så gott ❤ ”

Till min son säger jag: ”Du kan lyssna på musik en liten stund nu, så kommer jag in om en stund och säger god natt.”

Egentligen inte så konstigt alls. Jag är en sån där kreativ huller om buller människa med en hjärna som inte kan stilla sig när tankar, känslor och ord måste ut, på pränt och så småningom lugna min hjärna så jag kan sova…

Så jag börjar inlägget med en fråga i rubriken… och jag har ingen aning om vad inlägget kommer ta sig vidare just nu. Bara att jag måste få ut en massa saker. En del skitjobbiga saker. En del högst personliga tankar och känslor.

Men en sak är gemensamt för de flesta och det är svaret på rubriken. Eller jag tror att mitt svar är det samma som de flesta spontant tänker.

VAD är det som de flesta rankar som det viktigaste i livet?

Mitt svar är enkelt, har alltid varit, även om konstellationerna ändrats genom åren… Svar: Familjen

Fast så enkelt var det inte va?

Egentligen är det enkelt. För familjen är viktig och det handlar om de som står en närmst, de man älskar mest i hela världen. De man vill spendera sin tid med så mycket man kan, göra saker tillsammans med, känna tillhörighet med oavsett blodsband eller inte. ”Ohana” – familjen.

FAMILJ ❤

Varför får vi inte bestämma själva utan att det ska tyckas så jäkla mycket?

För det tycks. Det har frågats från alla möjliga håll och kanter och genom åren har det skapat oro och en jävligt jobbig press och nästan skämskänsla. Att få gå in i ett försvar där andra tycker att jag/vi måste svara.

Det handlar om min son och jag vill bara skrika högt så ALLA hör! Skit ni i hur vi gör i vår familj! Varför tar ni er rätten att kräva inblick och tro att vi behöver höra vad ni tycker om vår familj? Varför tycker ni om vår familj överhuvudtaget? Ska jag tycka om dig och din familj, hur ni lever och vem som gör vad, hur ni bor och så vidare… Är det ok om jag frågar dig när ditt barn är ca 13 el 14 år om när ni egentligen tänkt att ert barn ska flytta hemifrån så att ni ger ert barn en chans att bli självständig? För det kan inte ert barn bli alls om ni tvingar ert barn att bo kar hemma. Så… jag vill att du har en plan, för hur har du/ni tänkt egentligen kring detta? VA? Har ni inte tänkt så långt? Men alltså, ni måste ju har framförhållning!

Jag tänker att det får räcka nu! Jag blir mest bara förbannad för att ni håller på ärligt talat!

Men jag ska berätta lite mer så ni förstår (?)

Min son har ett handikapp, ett sk intellektuellt handikapp. Hans kunskapsnivåer inom det vi mäter med IQ är lägre än genomsnittet. Han behöver stöd i ganska stor omfattning. Går inte in på det mer, men han tillhör något som kallas ”Personkrets 1” inom LSS (Lagen om särskilt stöd)

I precis ALLA instanser har det här tjatats om flytt, sedan min son blev tonåring, då är man 13 va 😉

ALLA vill veta när han ska flytta hemifrån, vad vi har tänkt oss för boendeform, kommunen har kallat oss till möte som standard då de blir 16 för information om framtidens boende då det är lång kö till gruppboende mm De behöver veta behovet, de behöver tid att planera. Habiliteringen har som standard i sina samtal att prata framtidsplanering också runt 16 år. De frågar ungdomarna och förstår inte problemet med det, för så har de alltid gjort.

Dessutom verkar alla tro att man som förälder vill bli av med sina barn så fort som möjligt! ”Så ni kan börja leva lite mer normalt”.

Resultatet blev ångest!

Min son bleknade, började flacka med blicken och tappade all fokus.

Vi satt där på habiliteringen mitt emot specialpedagog och kurator. De satt med sitt formulär och liksom bockade av frågorna. De förstod ingenting. Framför dem satt en ung kille, med en mognadsålder som i lågstadiet, och han fick ångest, men han kämpade tappert fast att han blev jätterädd och orolig.

Den där gången var jag inte beredd. För oftast hade han inte varit med när de frågade om när vi planerade att han skulle flytta hemifrån. Men denna gången var han det.

Han sökte min blick, jag mötte den lika lugnt som jag brukar, med mammablicken som gör honom lugn, med blicken som är full av kärlek och trygghet och han frågande mig: ”Mamma, får jag inte bo hemma mera? Vad ska jag bo? Jag vill inte vara ensam utan er.” Jag svarar så lugnt jag kan: Nej min son, du ska inte flytta hemifrån på jättelänge! Allt är lugnt. Vi ska bo tillsammans som vanligt.

Sen tar jag fäste på först den ena, sedan den andra. Min blick säger det mesta, men för tydlighetens skull så undrar jag om de någonsin själva suttit i samtal med sina barn med okända människor, som frågar deras barn alldeles för tidigt i deras liv, om och när de ska flytta hemifrån. Vad de har för framtidsplaner och samtidigt betonar hur viktigt det är att frigöra sig från mamma och pappa. Eller låt oss säga, vi antar att era barn går på lågstadiet för rättvisans skull? Vad svarar ni? undrar jag som om det vore en självklarhet att de fått frågan…

De skruvar på sig. Jag sitter med ärligt intresserad blick på dem och vill gärna veta!

Svaret blir att de här frågorna ingår i deras formulär och så har det ”alltid varit”.

Ok, säger jag. Men är det inte lite gammelmodigt att fortsätta använda gamla metoder utan att själva tänka och känna in personen ni har framför er först? Ni kanske behöver ändra er? Ni kanske behöver ifrågasätta vissa saker? Ni kanske på allvar behöver börja arbeta på individnivå på alla plan?

Jag vet att jag är ”jobbig”. Men jag har också varit en av de bidragande mammorna, en av lejonmammorna, som har fått till förändringar på många plan där man inte alls sett till individnivå. Om ni visste vad jag har fått höra genom åren i ”funkislandet”…

Varför skulle vi vara annorlunda i vad vi tycker är viktigast?

Jag älskar min familj! Jag älskar min son mest i hela världen!

Varför är det så bråttom?

Såhär är det, rent krasst. Det här gör svinont att skriva, kan knappt tänka tanken och genast blir jag ledsen och tårarna bränner…

För min son är vi i hans familj de viktigaste personerna i hans liv. Vi är hans familj, hans trygghet, hans lugna plats att landa i, hans kärlek och hans liv. Kanske, förmodligen, så kommer det här med att bilda egen familj så som han är van vid, inte vara möjligt. Men hans liv är så rikt ändå. För han är omgiven av människor som älskar honom. Han är omgiven av en stor familj, som bor i 2 hus, men ALLA älskar och respekterar honom precis så som han är och som han fungerar. Det här är en superviktig del som gör att han är en lugn, trygg, stabil och humoristisk kille idag! Han har dessutom en närvarande farmor, morfar, faster med familj som finns för honom. Han har stabil grund att utgå ifrån och ta sig an livet ifrån och alltid tryggt veta att han kan landa på sin hembas när det behövs.

Men alla runt omkring, de verkar tro att det viktigaste i hans liv och utveckling är att flytta hemifrån, in i en ensamhet, men en massa personal omkring sig som faktiskt aldrig kan skapa eller känna samma för honom. De kan aldrig ge honom kärlek och omtanke på samma sätt.

Personalen kommer och går. De byter ofta jobb. De är inte ett substitut för att få ingå i en familj eller ett sammanhang på det sättet.

Kan man bli självständig ändå?

Denna fråga har bara ett svar och det är JA! Självklart kan min son bli en självständig ung man, få utrymme och klara en massa saker själv! Samtidigt har vi i många år fått jobba med acceptansen att vissa bitar kommer han aldrig att klara av att bli självständig i. Det är ett gott liv ändå, på hans villkor.

Vår högsta önskan är att han ska få ett rikt liv, ett liv med hög livskvalité med det som är viktigt för honom. Vi vill att han ska få vara i sociala sammanhang, få uppleva ett härligt ungdomsliv, få lära känna kompisar och komma utanför sin ibland delvis isolerade värld, ge honom möjlighet att utforska och uppleva saker med andra förutom vi. Men vi vet att han kan göra det och bo hemma ett bra tag till.

Man kommer framåt med små små steg också. I ett lugnt och tryggt tempo, på hans egna villkor. Vi kommer aldrig hindra honom från det han själv vill göra om det inte är något farligt förstås 🙂

Men jag blir heligt förbannad på alla som säger att vi inte är värda respekten att avgöra tillsammans med honom. Med alla som låtsas skoja om att vi föräldrar bara är tråkiga, att det inte är så viktigt, att de minsann inte behöver berätta för föräldrarna, men de vill mer än gärna att de ska berätta personliga saker för dem istället, för det är bättre! Hmmm återigen, på många sätt snackar vi om en lågstadiekille här… även om han är på väg in i vuxenvärlden på många sätt.

Men känslan finns där hela tiden, i nästan alla samtal, att vi föräldrar ska undermineras, nedvärderas som mindre viktiga helt plötsligt. Som att hans egen högt älskade familj, den får inte vara viktig för honom, för då är något fel…

När ska alla fatta att de inte ska underskatta värdet av en familj även för personen mer handikapp?

När ska känslan och förståelsen få komma in i yrkesrollen? När ska det slutas upp med att sitta med standardformulär och när ska det slutas vara ok att sudda ut föräldrarnas roll, kärlek, önskan om trygghet och kvalité för sina barn? När ska vi tas på allvar? När ska vi få accepteras som en viktig del även i en vuxen funktionsnedsatt persons liv?

När ska ni sluta utgå ifrån att vi vill bli av med våra barn för att få tillbaka det ni kallar normalliv? För oss är vårt liv vårt normala, det vi fått lära oss i diagnoslandet och som har gett oss en sådan stark kärlek och styrka.

På riktigt – SLUTA NU! Lägg ner! Jag KRÄVER respekt från er! Punkt!

Maken sover och snarkar. Det är en timme sedan jag gick in till sonen, som inte kan klockan, och satte mig på sängkanten, tackade för denna dagen, peppade inför morgondagen, sa god natt och sov så gott, jag älskar dig mest i hela världen… sonen släckte lampan och somnade tryggt i sitt ungdomsrum med Kizzplanscher på väggarna ❤

Kvar sitter jag här i mörkret och skriver. Det finns massor av mera att skriva om. Jag tänker och vet att jag trampar folk på tårna nu. Jag vet att vissa kommer tycka till om att jag tycker. Att jag är överbeskyddande. Men jag vet också att det sitter en massa lejonmammor och känner samma som mig.

Det handlar inte om att tro att inte våra barn klarar av. Det handlar om familjen, den viktigaste av allt, att vi som familj får bestämma tillsammans utan att andra ska ge sig rätt att tycka om oss. Jag skulle aldrig ifrågasätta eller tycka mig ha rätt att klampa in i andra familjers beslut. Varför skulle jag då tycka att det är ok att någon klampar in i min?

Egentligen är det här inlägget helt rätt med temat Feelgood, då jag skrivit det innan att det är olika för alla. Det är känslan av feelgood vi vill åt. För oss handlar det om att vi vill få lov att vara en familj och ha en gemenskap, för det är att leva ett feelgoodliv för mig, för oss. /Jill

Från lång väntan—till beslut

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Får man lov att hoppa högt av glädje?

Jaaa det får man, jag det får JAG göra! 🙂 Just nu övar jag på att gå från att säga det opersonliga ”man” till ett mer personligt och ansvarstagande ”jag” i kommunikationen både med mig själv och andra. Det går rätt bra faktiskt. I övningarna ingår även en större tydlighet och att ta bort ”kringorden”, det sk. luddet. För att bli mer tydlig, för att inte linda in vad jag vill säga, för att inte verka osäker på min sak när jag själv känner mig glasklar, men är rädd att trampa någon på tårna eller nåt…

Jädrans vad invecklade meningar jag skrev där, eller? 😉 Jag tycker om utveckling, jag tycker om att utmana mig själv för att komma vidare och känna att jag tar steg framåt i livet med mig själv.

Idag tillåter jag mig själv att hoppa högt av glädje! Av lättnad, av att den långa väntan på – är över! Igår ramlade svaret in i mitt medvetande. Äntligen! Jag bara kände att nu vet jag, nu är väntan över. Vilket tålamod jag fått tillämpa inför denna grej! Nu är beslutet tagit så jag har lagt de sista bitarna som saknades i ”Beslutspusslet”. Phu! Jag drog många suckar av lättnad igår kan jag berätta. Men nu är jag fast besluten att genomföra.

När jag stänger en dörr och går vidare så öppnas nya längst min väg.
När jag skapar tomrum/vacum och rensar bort sådant som inte tillhör mig – då bjuder jag in nytt spännande som får plats i tomrummet.

Att göra en ”genomförandelista” står på agendan

Nu när väl beslutet kommit till mig så är nästa steg att göra en lista på de olika sakerna jag behöver göra och beta av för att sätta mina nya planer i verket. Jag kommer återkomma i hur jag gör och tänker och givetvis vad som ligger i mina planer framöver. Fast inte just nu, för det återstår en del saker innan jag är där att lägga ut för andra vad som är beslutat 🙂 Ahhh gillar egentligen inte att försöka verka hemlig. Det är inte min grej att vara så insluten, men just för stunden får det vara så. Bra grejjer på gång som ger mig goaste varma känslorna inombords!

Tills allt är på plats ska jag fortsätta ha tillit att allt kommer ordna sig till det bästa. Att saker faller i sin rätta ordning allt eftersom. Just i stunden har jag inte koll på hur och när allt kommer ske, men det är där det här med tilliten kommer in 🙂

Magkänsla / intuition – jag ska följa den nu! Ha en fin dag och vecka! Kram Jill

Stark – Starkare – Starkast!

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

När man måste, då är man…stark

Sovmorgon mitt i veckan, det är vad vi har haft idag. Sonen är kompledig från skolan eftersom han var med på Öppet hus kvällen för ett par veckor sen. Som tur var hade jag inga kunder inbokade på förmiddagen så vi sov längre än vanligt. Ja, sonen sov ca 2 h mer än mig, men jag har ändå fått sovmorgon! 🙂

Nu sitter jag här vid köksbordet och kikar på sonen som avslutat sin frukost vid soffbordet och har lutat sig tillbaka med hörlurar i öronen. Så mycket kärlek som väller upp inom mig för denna grabb ❤ Han som är på väg in i vuxenvärlden på sitt eget sätt. Om ca 2 veckor fyller han 20 år! Tänker inte fråga hur det gick till, för det vet jag ju 😉

Han går sista året på gymnasiet och sen vet vi inte vad som ska hända. Det är så mycket som måste fixas inom den närmsta tiden. Jag har redan börjat och jag gör allt jag kan för att hålla mig lugn i allt. På något sätt kommer det ordna sig, för det gör det alltid. Men ovissheten är stor faktiskt. Jag brukar inte skriva om politik, men det som händer nu inom handikappomsorgen och allt som är kopplat till detta är oroväckande. Det försöker tystas ner, men med den regeringsform och alla partier inblandade med starkt olika åsikter så blir det galet i besluten rätt ofta. Ena blocket röstade fram en enorm nerdragning som innebär helt osannolika nerdragningar för de som är mest utsatta i vårt samhälle, de som inte själv kan göra sin röst hörda och det känns som att vi i närmsta familjen är de enda som försöker kämpa och vi är ju redan så belamrade med diverse saker som för få människor utanför vår lilla sfär vet om… hur fanken ska vi orka? I nästa stund vill samma block göra en miljardsatsning och då främst på polisiära och lagfrämjande åtgärder… ah det är så sjukt så jag ska inte ens ge mig in i det. För jag orkar verkligen inte debattera! Jag har tillräckligt att orka med. Men det bekymrar mig när vanligt folk blir giriga och bara ser till sitt eget i den sits de befinner sig i och inte alls bryr sig om sina medmänniskors väl. Har vi vanliga svenskar sjunkit så lågt? Det är för många som har kopplat bort sitt hjärta och sin omtanke om sin nästa. DET oroar mig faktiskt allra mest!

Men som vanligt, när man måste vara stark, då kommer den där enorma kraften från en källa som gör att det går. Den kraften är den villkorslösa, gränslösa, oändliga KÄRLEKEN om någon nu inte förstått det.

Jag tittar på min son igen. Han vet inte om att jag studerar honom. Han kan inte läsa mina tankar även om han besitter ett 6:e sinne i att läsa av energier och känslor runt om sig. Därför sitter jag på avstånd… för jag vill att han ska vara lugn och harmonisk. Jag vill att han ska få må bra, ha ett liv med hög livskvalité och glädje. Därför kommer jag vara en uroxe, orka allt jag kommer behöva orka och jag kommer göra mitt allra bästa för att livet ska fortsätta vara rikt för honom och för oss.

Tills jag stupar, till mitt sista andetag – alltid för dig min son

Stark – Starkare – Starkast! Det är min allra viktigaste uppgift i det här livet och det är min son som gäller.

Idag är en vacker och solig dag. Hundpromenaden väntar på oss nu. Sen ska sonen hänga med sin farmor till hennes gamla pappa som är nästan 100 år! Han älskar att hänga med dit och de har så roligt när de är där.

Life is life my friends! Ha en fin dag ❤ Kram Jill

Balansgången

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

När hälsoföretagen bidrar till ohälsa…

Jag har funderat lite kring hur saker och ting i vår vardag är i den tid vi lever. Oftast ger man ju sig inte den tiden att stanna upp och fundera och kanske granska omgivningen lite mer noga. Vi ”bara” rumlar vidare i karusellen.

Det allmänna läget stavas ”Spamming” med stor bokstav! Det är nåt sjukt när ens mailkorg ständigt svämmar över av total ohämmad spamming av både idioter som skickar sina erbjudade om förlängning av könsorgan, blå piller, damer från österlandet som mer än gärna vill träffa just dig osv osv eller för att inte tala om paketen som väntar mot en billig fraktavgift eller de förmånliga snabblånen du genast borde ta… sjukt är vad det är! Men sen… så är den sk. smarta marknadsföringen där också och får info via olika kanaler på det du är intresserad av så de kan så att säga ”rikta” sin marknadsföring till det du personligen är intresserad av. Säger du högt att du funderar på att köpa ett par nya träningsskor till kompisen i du pratar med i mobilen så kan du ge dig tusan på att du plötsligt får in en massa erbjudande på just träningsskor i dina flöden. Det är inte längre något vi behöver känna att vi inbillar oss, för det är liksom ett faktum att det är så…tyvärr :/

Jag jobbar med mitt lilla hälsoföretag och får så mycket olika erbjudande i mitt flöde på facebook om allt ifrån inläggssulor i skorna (som jag pratade med en kund om) till snygga träningskläder med kvinnor i supersmala vältränade kroppar, till hälsokost, proteinpulver ska vi inte tala om och alla som förmedlar hälsa hälsa hälsa – ta hand om dig – va rädd om dig – åk på dyra hälsoresor – osv osv… och här kommer mitt eget lilla dilemma in. För vad tusan händer när så många hälsoföretag (kanske delvis ofrivilligt/obetänksamt?) spammar sina riktade marknadsföringsannonser så folk blir helt stressade? Hälsoföretag som bidrar i allra högsta grad till ohälsa genom att stressa människor och få folk att få dåligt samvete för att de inte tar hand om sig så som just deras reklam föreslår med ”snyggmänniskorna”!

Jag drar i nödbromsen nu! Stopp för f-n!

Jag vill inte bidra till det här! Jag får erbjudande om det ”senaste” att överge mailkorgarna (som jag inte valt av just denna känsla) och istället få tillgång till mobilnummer, som jag billigt kan köpa en tjänst till, för det är det nya nu och känns mer personligt för den som får ett sms! Hmmm tror de att vi människor är dumma i huvudet? Eller är vi det? För vi orkar inte tänka klara tankar längre och vi vet snart inte vad vi själva känner eller ens vill egentligen, för vi är så himla ”matade”?!

Så jag sticker ut hakan nu. Sätt stopp själv! För det här kan inte va bra för oss. Att vi ska bli stressade av all denna fördumningsreklamen!

Mitt företag, min blogg ska stå för ”Det goda livet” punkt!

I min lilla värld vill jag ju också främja hälsa och välmående. Det är skitsvårt att nå ut till ”den stora massan”, men kanske är det inte heller meningen att jag ska det? Jag kan ändå inte mer än ta en kund i taget, jag kan ändå inte hjälpa alla. De som vill komma till mig vet att jag finns. Djungeltrumman sprider sig naturligt om jag tar hand om mina kunder väl i mitt lilla enkvinnasföretag. En del kommer till mig en del väljer någon annan de mår bra av att gå till.

Nu har jag fått ur mig en del av mina tankar. Jag vill aldrig spamma någon! Må bra, ta hand om dig och var framför allt snäll emot dig själv. Klappa dig på axeln idag, stryk sakta dig själv över kinden, titta dig själv i ögonen och säg: Jag är god nog precis som det är! Jag skapar själv mitt bästa jag och tar hand om mig så som jag mår bra av.

Stäng av lite. Ta ett par timmar eller en dag fritt från all input utifrån! Va med dig själv, med din familj, dina vänner och njut!

Ha en fin dag och vecka! Kram Jill

En stilla ödmjukhet för livet

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

En skör dag

Jag fick en dag till annat än att möta mina kunder idag. Dagens planer blev inställda med kort varsel. Jag försökte känna in vad min dag skulle innehålla och handla om. Det blev en ganska blandad dag.

Jag började med att beta av en del saker jag lagt åt sidan. Samtal som skulle ringas, bokningar, paket som skulle hämtas, apoteket, gosiga strumpor, underkläder och lite annat som skulle inhandlas. Nice att få beta av i lugn och ro. Sen kom tvätt, småfix, lunch och lite annat också som vanligt.

I några dagar har jag känt mig märkligt skör och eftertänksam… intensiva drömmar flera nätter som varit så tydliga och som påverkat mig massor, kanske mer än jag förstått? Idag kom skörheten till. Några dagar har jag funderat på 2 av mina starka drömmar och undrat vad de betyder egentligen. Eller jag vet, men det känns flummigt och jag vill blunda för dem. Kanske måste jag göra något åt dem. Är det någon annan än jag som kan känna såhär mellan varven? Säkert fler än jag 🙂

När livet dippar så vet jag en sak säkert…

Det vänder uppåt igen! Idag blev det en sån där grej som man bara vill hoppa runt och ropa: ”Såg ni det, såg ni också vad som händer????”

Jag håller på med ett privat projekt som kräver min uppmärksamhet en viss tid och idag skulle jag göra en sk. självscanning. Hmmm det jag skrev kändes sådär och jag kände mig verkligen skör och så plötsligt nu i eftermiddag innan mörkret föll så kikade solen fram (!) och ni ska veta att idag har det varit halv storm och regnrusk, bara mörk himmel. Men så plötsligt badade grannens hus i solsken noterade jag där jag satt i köket vid köksbordet. Det varade bara en kort stund, precis när jag kände mig som mest låg och då kunde jag inte annat än bli lite glad igen och jag valde att se det som ett tecken! ”Efter regn kommer solsken” – det har jag ju präntat in i min son som alltid har varit orolig för vädret och hur det påverkar honom när det är lågtryck. Hela hans väsen mår dåligt och då peppar jag och idag fick jag själv en pepp av självaste solen! 🙂

Ibland får man va låg så man kan känna av hur stort det är när det vänder!

Livet är ingen räkmacka som vi kan glida runt på i en evighet. Det är helt ok. Inte för att jag önskar vare sig mig själv eller någon annan grå dagar, men en liten grå stund då och då är nog bara sunt på nåt sätt. Det påminner en om det viktigaste. Om jag ska prata för mig själv nu, och det är väl bäst, så är det ok att KÄNNA in livet från olika vinklar. Kanske är det en förmåga att kunna känna starkt? Kanske har jag kommit en bit på vägen i att connecta med mitt hjärta. Jag har som ett viktigt mål att bli Hjärtintelligent. Det där har visat sig vara inte helt enkelt om man vill det på riktigt. Egot tar emot och försöker styra in mig på motstånd och köra safe för att det är bättre med det man redan vet och gjort, men hjärtat har många gånger en annan längtan. De ”längtorna” som jag brukar kalla dem, de pockar på mer och mer. Tror faktiskt att det en dag inte längre är möjligt att backa alls, utan jag behöver nå dessa längtor på riktigt ❤

Siktet riktas och ställs in nu

Inom mig känner jag att jag kommer närmare det jag vill åt. Det är en rad frågor som ska tas ställning till. Men den viktigaste frågan som alla bör ställa sig förr eller senare är: VAD vill jag själv?

Så vad vill DU om du fick önska fritt, om det inte fanns några begränsningar alls? Om du fick drömma fritt…

Fundera på det. Det är det jag gör och det gör mig både skör, svag och tveksam samtidigt som jag växer med uppgifterna från dag till dag. Ha en fortsatt fin vecka! Kram Jill

Dos Gardenias

You are Good Enough!

Kunga Mamman

Mammalivet till barn med NPF. Om det som varit, blev och är

Kvisttales

Livsberättelser / Kunskap / Life stories / Knowlegde / Insights

Feelgoodbloggen

You are Good Enough!

Discover

A daily selection of the best content published on WordPress, collected for you by humans who love to read.

Longreads

The best longform stories on the web

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

%d bloggare gillar detta: