Civilkurage vs tysthetskultur

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

känsliga ämnen i dag

Förmodligen behöver jag tänka till ett antal gånger när jag skriver allt det här, far genom mitt huvud när jag skriver rubriken… eller, varför? Jag har redan tänkt till ganska mycket på vad jag själv vill stå och stå för och vad jag vill förmedla.

En fråga som jag vill ha ett ärligt svar på från dig som läser, men du behöver bara svara dig själv: ”Är det OK att vi tycker OLIKA och ändå kan komma överens om att det är OK?”

Fundera ett bra tag på den här frågan, för den kommer ge tonen för hur du sedan läser resten av mitt inlägg.

civilkurage

Det finns många människor idag som faktiskt inte vet vad det här ordet betyder och står för. Många är unga och anledningen att de inte vet är vuxnas fel! Japp, så är det! För om vi vuxna inte vare sig använder oss av civilkurage själva eller pratar om vikten av att använda sig av civilkurage, att göra sin åsikt hörd, att det är ok att tycka olika och ändå fortsätta leva tillsammans UTAN skitsnack bakom ryggen, tyst mobbingkultur mm – så är ju frågan hur våra barn och ungdomar ska kunna veta vad det är?

Ja, jag nämnde ju att det här är lite jobbigt kanske…eller bara helt självklart för dig 😉

Jag tänker inte peka finger, knäppa någon på näsan eller nåt sånt. Det löser sig själv så att säga.

Kopierat från wikipedia: Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Civilkurage

Att ha civilkrage i sin vardag innebär att stå upp för sig själv, för andra, utan att frukta/bry sig om vad andra ska tycka/reagera. Att ha modet att våga säga ifrån när man anser att någon blir illa behandlad, våga stå upp för någon annan, säga ifrån när någon blir felaktigt behandlad och våga stå emot grupptrycket. /Jills egen tolkning i vardagen Tillägg: Förstår ni vad lyckligt lottade vi som vågar visa civilkurage i vårt land är? Hur lite vi egentligen har att frukta? Med tanke på i de länder där det råder diktatur, mansdominerat samhälle med en stor tysthetskultur…

På svenska wikipedia och sökningar på SAOL, SO och SAOB hittar du inget svenskt ord för tysthetskultur. Men vi vet ändå vad det innebär numera, eller hur? Ganska tvärtemot civilkurage. Tysthetskultur tillämpas för att du av olika anledningar inte vågar säga din mening, inte vågar stå upp för dig själv eller andra och så vidare av en stor anledning: Rädsla!

konfliktlösning

Lösningen på en konflikt handlar mycket om att sudda ut rädslan helt. På allvar och med tydlighet tala om att inga hårda ord, inget skitsnack, ingen pajkastning tillåts. Konkreta, sakliga samtal om något som har blivit fel. De flesta konflikter går att lösa och rätta till. Men då vi i vår vardag i generationer tillbaka har tillämpat tysthetskultur även i detta land (trots att du inte hittar svenska ordet för det) så är det väl kanske inte så enkelt som att sätta sig ner och snacka? Eller? För här hittar vi också orden prestige, offerkofta mfl som genast ställer till det och sen kan vi lägga till ”Drama kings & queens” som gärna drar på och lägger ut orden i ett starkt flöde för att liksom tysta alla med sina starka ord.

”Lägg locket på”, så gör vi! Eller fryser vi med tystnad ut den som vågar stå upp för andra och hojta till när något gått galet. Men eftersom de flesta av oss är konflikträdda (för vad?) så läggs locket på, man pratar hellre sin mening bakom ryggen när personen lämnat rummet, vissa sitter tysta (=tyst medhåll för den som snackar skit – det vet du väl?) och vissa är ja-sägare och håller med den som talar av RÄDSLA för att själv bli föremål när man lämnar rummet… ALLA vet hur det funkar och nej, det här är inget kvinnligt beteende alls! Handen på hjärtat mannen, visst har du varit med om detta i ett högst manligt sammanhang också?

Så nästa fråga till dig själv: ”Varför är du konflikträdd och vad tror du ska hända?

samvete

För att knyta ihop säcken lite och komma fram till det här med din egen feelgoodkänsla… så behöver du tänka till lite på hur du vill vara som människa och om du vill på riktigt vara en medmänniska?

Den som gör någon annan illa bör känna dåligt samvete. Nu vet vi att inte alla gör det. Alla är inte ens ”där” i sin egen personliga medvetenhet eller självkännedom att de förstår att de med sitt sätt att bemöta andra gör dem illa.

Men för oss andra… när mår du som mest gott? Vad gnager i dig? Hur ska du nå harmoni i ditt eget mående?

Ibland liksom ramlar vi in i konflikter i olika sammanhang, för där det finns människor, riskerar det alltid att finnas delade meningar om hur man ska göra, ta sig vidare mm. I många fall leder det till konflikter mellan två eller flera personer och du kanske bara råkade sitta där just då och ramlade in i något högst obekvämt?

Om du inte har något alls med det att göra, så kan du alltid resa dig upp och gå. Ge en ursäkt med att du behöver lämna nu för andra åtaganden. Men i många grupper så är du en av kugghjulen och din åsikt kan vara av stort värde. Exempelvis i en arbetsgrupp, en förening osv.

Det ger inget gott samvete eller gott mående att inte våga vara medmänniska och våga visa civilkurage om så skulle behövas. Snarare får du ont i magen och det dåliga samvetet gnager i dig för du såg ju att den som blev utsatt inte alls mådde bra och blev ledsen…

Jag skriver det här för att det ”pyr” omkring lite här och där. För att det är så många som går och mår dåligt och inte är i feelgoodkänslan pga just det här. Så himla onödigt eller hur!?

Sträck ut din hand! Har du gjort en tabbe så be om ursäkt ärligt menat och så gå vidare med en goare känsla inombords. Vi är inte perfekta, vi har alla fel och brister och en massa bra egenskaper som vi bör lyfta fram hos oss själv och hos andra i vårt umgänge. En utsträckt hand kostar ingenting, men vinsterna blir garanterat värda det!

Ta inte livet på för stort allvar! Det är meningen att vi ska ha mest KUL! / Jill

Annonser

Livets stigar

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Igår blev det måndag igen och jag tycker om dem, måndagsmorgnar och ny orörd vecka. Men det är lätt för mig att säga som inte längre stressar med tidiga morgonruscher. När sonen kört till skolan tar jag som vanligt andra koppen kaffe och vänder blad i kalendern, drar bort den lilla perforerade trekanten i hörnet och lägger bandet i rätt vecka 🙂 Igår stod det fotvård på min förmiddag. För min egen del denna gången. Det var många år sedan jag var på fotvård! Nu kändes det helt rätt att få bli ompysslad en stund och det var både välbehövligt och skönt kan jag säga.

Efter fotomsorg körde jag hem, åt lite lunch och sov en stund innan det var dags för jobb i stan på eftermiddagen. Lugnt tempo, lugn start på veckan och en del tankar som kom över mig. Tankarna gör ofta det när jag saktar ner.

Vissa stigar är värda att fortsätta gå och detta är en av dem. När jag står högst upp på backen och blickar ner över strand och hav fylls hela jag med kraft, mod och styrka.

övar tillit nu

Det är lätt att fortsätta samma vägar som man alltid har gått då de känns välkända och inger en trygghet bara därför. Men om man vill ha en förändring och känner i hela kroppen att det är tid för nya stigar att trampa upp, då är det nödvändigt att vara modig och ställa in sin kompass på det okända, det intuitiva, det som kommer vägleda en på olika sätt för att komma vidare, för att kunna ta action i en annan riktning.

Jag ser fram emot att komma i nya flow, möta nya människor och lära mer och nytt, utvecklas vidare och hamna i spännande sammanhang. För sån är jag… Nyfiken och med ett öppet sinne sprider sig tilliten inom mig inför nya saker.

tänk om…

Det faktiskt är meningen att vi inte ska veta allt i förväg och istället ha en tillit till att livet vill mig väl? Ordning och reda är ju skönt, men att släppa kontrollen, öppna mina sinnen och låta tankar komma till mig lockar mig. Jag känner att livet blir spännande och roligt av att inte veta allt på förhand, men jag vill inte vara en obotlig romantiker och lulla omkring eller verka naiv, för självklart behöver vi alla en viss struktur, pengar på kontot till räkningar och mat mm. Men vem säger att det inte ska bli det bara för att jag inte stakar ut hela mitt liv i förväg?

Bort med alla dumma automattankar om att livet måste innehålla kamp, motstånd, vara svårt och inrutat! Välkommen in med allt det nya spännande som ska hända!

Jag önskar dig en härlig dag! / Jill

Vad gör en FX-mamma på Mors Dag?

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Mamman gör samma som hon alltid gör, varje dag. Hon sätter på sitt kaffe själv, fixar frukosten och tänder lite ljus. För just denna morgon är lite ruggig med regn och grå himmel. Men denna dag innebär att kolla av datorn med mejl och annat viktigt, just idag ska sonens sista skolveckor planeras in i kalendern för att försöka hålla reda på allt och så måste denna mamman se till att få mer info om sonens sommarjobb med tider och annat. Eftersom det krävs förberedning mentalt här hemma, allt måste klaffa med tider, personer runt omkring osv… annars kan det inte bli något sommarjobb för sonen faktiskt. Denna mamman är noga med att det inte är lull lull och ett löst löfte om att ”det ordnar sig”, denna mamman måste veta HUR det ordnar sig. Ja, så ser just den här dagen ut, ungefär samma som en vanlig dag.

Just denna morgon är sonen inte hemma, han är hos sin pappa, men kommer hem om en liten stund. För nu vet vi att näbbgäddorna är inne och leker kring bryggor och stenar i hamnen! Så det blir att klä på sig regnkläder och dra ner till hamnen idag om det inte blir för ruggigt väder. Då stannar vi inne och letar upp en mysig film, sonen går in på sitt rum och lyssnar på musik och spelar gitarr. För mig är det här det bästa faktiskt.

Kaffe och ostmacka duger gott åt denna mamma 🙂

Jag tänker att jag är lyckligt lottad som fått äran att bli mamma. Jag är mamma varje dag och vi brukar skippa det här med Mors dag firandet för det mesta. Dels för att sonen inte kan hålla reda på den här dagen, dels för att han inte kan sticka iväg och köpa en blomma eller present och mycket för att jag nog ibland tycker att de här dagarna blir så himla uttjatade… men jag erkänner att jag blir glad för blommor och högst på min lista står en egen kaffemugg med texten: Världens bästa mamma! Men jag vet i mitt hjärta att jag är det för min son ❤

Idag ska jag gå ut och plocka in några kvistar på mitt fina syrenträd. Älskar syrener!

till alla mina fina FX-mammor!

Önskar alla en fin söndag! Speciellt mina fina FX-mammor som jag känner och alla de jag inte känner 😉 Fyll din dag med tacksamhet, kärlek och ljus! Kram Jill

Jag kan bara vara jag

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

om jag visste då att jag redan var allt…

När vi är barn kan vi inte välja vår omgivning. Vi kan inte välja vår familj och var vi ska bo i för slags hem. Vi får helt enkelt anpassa oss till den miljö vi hamnar i. Våra uppväxtår formar oss till de unga vuxna vi blir. Sen kommer en tid mellan 20-30 som går väldigt fort med väldigt mycket innehåll av olika slag.

Sen kommer vi in i fasen 30+, livet fortsätter vara mycket aktivt och en stor del av oss bildar familj, renoverar hus, bygger på karriärer och de flesta har utbildat sig färdigt eller tar tag i det här med att förkovra sig och hitta nya jobbvägar. Här i livet står vår nya familj med barn som ska växa upp och inte kan välja sin omgivning, familj och hem… här kan Du välja vad för slags liv, familj och hem du vill att ditt älskade barn ska leva i. Har du tänkt på det? Har du förstått vilket ansvar du har för ditt/dina barn på alla plan och att du formar den barndomshistoria dina barn kommer minnas som formade dem… livets cirklar… bra och dåligt, gott och ont, kärlek och omtanke eller precis tvärtom.

Vad vill du vara för förebild? Ibland funderar jag på om de här tankarna oftast kommer från såna som mig som har ett mindre bra bagage med mig från min barndom? För kanske att de som hade en trygg uppväxt inte funderar så mycket utan bara agerar efter sin egen bakgrund och gör en copy paste på det? Men kanske är det inte lika lätt idag med en helt annan samhällsstruktur än den vi själva växte upp i? Kanske behöver vi alla tänka till lite?

Jag har tänkt massor på det här med att vara mamma. Jag är uppväxt utan min mamma eftersom hon dog när jag var 6 år. Jag hade ingen förebild, ingen trygg mammakärlek att luta mig emot, ingen som hjälpte mig under mina uppväxtår och allt med traditioner var annorlunda, inget liksom lärdes in för att gå vidare i mitt liv. Det jag kom fram till var att jag fick fundera på vad jag själv hade önskat fanns i mitt liv, sånt jag saknade och sånt jag såg att mina kompisar hade naturligt. Det absolut viktigaste jag kom fram till var att med gränslös kärlek för min son och att vara en trygg stabil mamma skulle jag ge honom det allra viktigaste och bästa. Så på den vägen har det varit… allt för min son. Jag har gjort en hel del misstag, fått göra om och göra mer rätt, inse att jag inte kan vara perfekt, men med en gränslös kärlek och trygghet har vi ändå nått så mycket välbefinnande som bara har varit möjligt. Med känslan av att jag gjort mitt allra bästa utifrån det jag har förmått att åstadkomma och att detta måste få vara gott nog.

Mitt liv som mamma har innehållit en del osäkerhet inför val som gjorts, men med någon slags inre styrka om att jag hela tiden haft en ambition om att göra mitt allra bästa trots att det ibland varit olika motstånd som gjort att jag fått kämpa. Men allra mest har det inneburit en sådan stor lycka som sakta gjort mig hel, som lagat mitt hjärta och min själ, som stärkt mig och som fått mig att se mig själv som den starka och kärleksfulla människa jag hela tiden, redan från början har varit. Jag har haft allt inom mig, men inte vågat vara mig själv fullt ut. Sånt tar tid. Sånt kräver mod och styrka. Sånt kräver förmodligen att man skapar upp en trygg miljö där man kan våga vara sig själv, våga lita på sig själv och sina förmågor man har… så tror jag. Tänk om jag vetat redan när jag var ung hur fin och fantastisk jag inom mig varit hela tiden?! Men nu vet jag…att jag duger precis som jag är…

Bilden jag lagt till i det här inlägget. Tänk om det faktiskt allra mest handlar om att det viktigaste är att få syn på mig själv, hitta mig själv och därifrån också uppskatta mig själv precis sådan som jag är och inte leta utanför mig själv? När jag förändras så förändras världen runt omkring. Då kan omvärlden se mig sådan som jag är och inte det jag försöker vara för någon annans skull än min egen. Att vara sann emot sig själv är gaska svårt eftersom kanske du som jag, fått växa upp i en miljö vi inte själv valde och där tron och kärleken gick vilse. Jag har hittat både tron och kärleken nu, för mig själv, för min egen skull och för att jag ska kunna fortsätta vara med och forma mitt liv och de som jag har omkring mig som jag älskar. Tack!

Frid i sinnet. Kärlek fylld till bredden. Tacksam!

Jag önskar dig som läser mina rader en fin dag! Jag önskar dig frid i din själ och att om du inte har det fortsätter din resa, hittar just dina vägar och att din väg inte skyms av för mycket vägdamm… kom ihåg att dammet tillslut lägger sig och sikten blir fri – framåt… // Jill

Jag väljer glädje!

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

alla våra val får konsekvenser

Under de senaste åren har jag hört ovanstående mening många många gånger. Det är helt sant, att vad vi än väljer så får det en konsekvens av valet vi gjort. Jag har bestämt mig för att välja att ha fokus på glädjeämnena i livet. Detta fokus hjälper mig när jag dippar ner i mörka dalar, detta fokus drar mig ur den djupa dalen och eftersom jag övat i många år nu, så tar dippen ganska snart slut och ersätts av känslor av tacksamhet och glädje.

Jag vet att det här kan vara en smula provocerande. För allt består verkligen inte bara av glädjeämnen, en snygg yta och rosa fluffmoln! Nej, verkligen inte! Fy faaan va trist livet är ibland! också… MEN jag har ett val om jag vill ha fokus på allt det ”jävla trista” eller om jag ska stanna upp och tänka på de små eller stora glädjeämnen som också finns. Det är enbart mitt eget val och beroende på vad jag väljer mår jag antingen skit eller kanske riktigt bra!

nu ”faller snön”!

Ja vad helt galet det känns när vägkanterna och stigarna fylls med snö, eller det som vi nu alla vet är från aspen, trädet aspen! 🙂 Sociala medier fylls av detta galna ”snöande” och vi förfäras lite… min första tanke var att va lugn i allt och så tänkte jag på att träd blir ju ganska gamla och vem vet om det ”snöade” från asparna för nåt hundratals år sedan? Vem vet helt säkert att inte aspar gör såhär för att liksom satsa på en ny skogsera? Kanske naturen bara känner att nu får det va nog, nu måste vi ha in mer grönska och jorden behöver syre?

Inte vet jag… tänker jag, håller andan lite när det yr omkring och får kill i näsan på hundpromenaderna. Sen kommer genast mina automattankar på vart glädjen håller hus mitt i ”snöstormen”? 🙂 Så här kommer några bilder som gjorde kvällens promenad helt jätteglad!

En vacker äng med blåeld längst vägkanten dök upp! Jaja lite ”snö” hade fastnat i den, men ändå…så vackert!
En vallmoknopp och många helt outslagna stod och vajade vid ett stengärde.
Å så en som hann först och var i full blom! Visst är de vackra och visst blir man glad?

Kan man stanna upp, se och upptäcka det ”lilla” stora i naturen och runt omkring så är man rik på så många sätt! Jag tänker att oavsett om jag nu ska oroa mig och gå bananas på den där aspsnön eller inte, så kan jag just i detta nu inte göra nåt åt det. Men jag kan välja att glädjas åt det som går att glädjas åt och det gör mig gladare och då finns det ju faktiskt hopp om något fint och bra också, eller hur? Det har regnat massor, jordarna återfuktas, naturen grönskar som bara den, rapsfälten är magiskt knallgula, träden blommar (och massa pollen som ställer till ett elände, jag vet…) och det är underbart att gå in i skogen nu och ta del av grönskan och den friska doften från daggvåta gröna blad! Jag bara älskar det och förundras över hur bra man mår när man ser, känner och njuter av allt det här.

Jag är inte ytlig för att jag väljer att ha fokus på glädje! Jag är bara så himla lycklig över att jag har stannat upp, tänkt till och förstår att mitt val ger mig goda konsekvenser. Tankar på att inte ta livet för allvarligt dyker upp. Det är så himla massa allvarligt, saker som måste tas om hand om, som man inte kan skoja bort…. men vi människor är ju också mästare på att förstora upp och oroa oss för allt möjligt som vi spekulerar i att det kanske eventuellt skulle kunna hända! Jag är också sån mellan varven och det är det här som jag sett som en av mina förändrings och förbättringspunkter som var bland det viktigaste att börja bearbeta och göra något åt. Det är ett ständigt pågående arbete, man faller dit mellan varven och så får man borsta av sig och ”på det igen” på nåt sätt.

Så idag ser jag blommorna trots ”snön” 🙂 Ha en fortsatt fin kväll! / Jill

Du duger precis som du är!

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

titta med snälla ögon på dig själv

Jag kan inte säga det nog många gånger för det är alltid någon mer som behöver höra det om och om igen ❤ Jag säger det ofta till mig själv, för att jag behöver höra det från mig själv med jämna mellanrum, för att det är så svårt att va snäll emot sig själv, men lätt att vara det emot andra… knas är vad det är, men lika förbaskat helt sant.

Med åldern kommer visdomen, så har jag alltid tänkt mig tanken på att bli äldre. Men ibland undrar jag om det verkligen har med åldern att göra? För kanske har det med en massa andra värden i livet att göra, det där med att sluta fred med sig själv. Kanske kommer det inte automatiskt med åldern? Nä, jag är nog rätt säker på att det inte gör det, i alla fall inte automatiskt. Vi behöver jobba med oss själva, vi behöver utvecklas vidare, hela livet.

självkänslan är a & o

Många människor låter livet bara gå utan att tänka, utan att hitta kraften att lyfta sig själv. Lite som att man resignerat för det faktum att det var såhär det blev för mig så jag får gilla läget… men nej! vill jag ropa! Så behöver det verkligen inte alls vara.

För ett tag sedan, på ett event jag var på, mötte jag en kvinna på 70+ som öppnade sitt hjärta för mig. Hela jag fylldes med en sådan värme och omtanke för henne. Hon tillhör den generationen kvinnor som nog aldrig fått ha någon prio på sin egen personliga utveckling och att finna sin egen styrka så som vi faktiskt kan och bör göra enligt mig. Hon tillhör den generationen som om de övergavs av en otrogen man, förblev ensamma för att de inte såg sitt eget värde och istället levde vidare för sina barn och barnbarn. Inget fel att finnas för sin familj, men det egna värdet som kvinna kom helt i skymundan trots att längtan efter kärlek, kramar, omtanke och någon att hålla i handen och bli omfamnad av fanns där hela tiden… Men i medelåldern tycker vi inte längre om oss själva, vi gillar inte spegelbilden av ett ansikte med rynkor och en kropp som blivit rundare (och mjukare för sjutton!) och vi börjar sörja vår förlorade skönhet och ungdom eftersom mannens nya fru är 15-20 år yngre… och där ligger man i lä så att säga. Frågan är varför vi låter det påverka oss som kvinnor så himla mycket? Varför inte istället säga grattis till sig själv som slapp fortsätta leva med en man som uppenbarligen inte såg ett värde i en som person? Grattis till en ny chans i livet! Nej jag vet, riktigt så enkelt är det ju inte…

snedvridna skönhetsideal

Fast vi vet svaren egentligen. Skönhetsidealen har tagit för stor plats. Tydligen är inte kvinnor, i vilken ålder vi än är,så snälla emot varandra heller alla gånger utan börjar döma utifrån ytan de ser, utan att veta eller bry sig om personen inuti… Blä! Blir mest ledsen, sedan arg och sedan kommer en massa jävlar anamma inom mig! Det här kan vi bara själva ändra på, hur vi ser på oss själva, på andra kvinnor och personligheterna.

Vi är verkligen INTE stöpta i samma form alla kvinnor, MEN vi DUGER precis som vi är!

stötta varann istället för att förgöra varann!

Hur är det möjligt att en kvinna på 70+ sitter framför mig och är så innerligt ledsen över sig själv? Ju mer ledsen hon blivit desto större skada har hennes kropp tagit med värk, svullna leder, övervikt och krämpor som förlamar henne att leva och njuta av sitt liv? Jag vill bara krama henne, stryka henne över kinden och säga att allt kommer bli bra. Men jag vet, att hennes resa börjar med henne själv och hon måste hitta denna styrka inom sig på olika sätt. Fast det är så svårt…

Det är enkelt för mig att säga att vi alla kan börja med att var snälla emot varandra. Säga något snällt som lyfter istället för att säga något taskigt. Men tydligen så är även kvinnor över 70 också ganska taskiga emot varandra. Det kan varken jag eller du göra något åt. Min känsla är ändå att jag hoppas att de flesta är snälla.

Alltid, i alla lägen, tror jag på att det ändå trots allt måste börja med en själv. Var snäll emot dig själv, tänk snälla tankar om dig själv, se på dig själv med ömhet i blicken när du möter din spegelbild, säg snälla saker till dig själv, skratta åt knasigheter du gör och säg högt hur mycket du älskar den där crazy ladyn du är där innerst inne, bara för att du är du! ❤

Så viktigt, viktigast av allt och en början för att komma vidare i att stärka och älska sig själv.

Hur vill du själv ha det i ditt liv?

Om du fick välja fritt, hur skulle ditt liv vara just nu? Begränsa inte dina tankar utan ös på med underbara saker du vill att ditt liv ska innehålla och hur allt ska vara/kännas.

Gör en lista! Lång lista på allt du kan komma på som kan berika ditt liv!

Vad på listan är ”gratis”? Ställ dig frågan på vad det skulle krävas för att få in de här önskningarna i ditt liv? Kanske är det så att du egentligen redan har en massa av det du skrivit på din lista, men eftersom en massa yttre saker pockar på din uppmärksamhet har du kanske sett förbi allt underbart med dig själv, trots att mycket redan finns? För vad är viktigast i just ditt liv?

mina egna insikter

När jag blev sjuk förra hösten började mina tankar flöda mer fritt. Jag gillar inte ursäkten med att inte ha tid, för vi har alla lika mycket tid, bara olika förmågor att prioritera viktiga saker i livet och istället för att bejaka livets äventyr så hamnar vi in i en cirkel av fjantiga ”jag har inte tid” svar hela tiden… men att ta sig tiden, det är det som är grejjen. Ta sig tiden att stanna upp och känna/tänka efter. Jag tror att vi inte vågar. Jag tror att vi alla är ganska rädda för förändringarna det kan innebära.

Igår fyllde jag 49 år. Tänk att jag har hunnit bli 49! Så mycket innehåll jag har haft i mitt liv hit in tills och jag hoppas och tror på att jag ska få leva länge till. Ett av mina största personliga mål är att ta mig tillbaka till ett friskt och starkt liv igen på alla plan. Det har varit för många år med en massa belastningar som blivit som nedmonteringar av min egen hälsa. Åren och en del händelser har tagit hårt på mig. Jag är inne i en mental sorteringsfas där det benas ut vad som ska rensas, renas och vad som ska finnas kvar och fortsätta jobba vidare med. Det gäller för de flesta delar utav mitt liv.

Skifte i tankarna…

Summering: Förlita dig inte enbart på andra för att finna din egen inre ro och harmoni. Sträck dig i din fulla längd, se på dig själv med snäll blick och var stolt över dig själv och ditt liv precis så som det är. Skönheten sitter i själen och våga släppa fram den för att stråla även på utsidan. Hitta Din egen styrka, för den finns där inom dig.

YOU ARE GOOD ENOUGH!

Tycker denna bild och text är så talande! (Hittar de flesta av mina lånade bilder på Pinterest. )

Ålder är bara en siffra… Så många ordspråk och ibland blir man bara blaha på dem allihop 🙂 Men när jag tänker till lite kring vissa av dem hittar jag för det mesta en vettig genomtänkt tanke i dem. Vi är de vi är oavsett ålder. De som lär av livet, stannar upp och reflekterar över läxor och erfarenheter livet ger blir ju oftast lite klokare för varje gång. Men vi är samma person. Jag är tacksam över varje gång jag fyller år, på riktigt, för det innebär att jag får fortsätta leva. De här tankarna kommer nog mer i takt med ju äldre man blir och man märker av sjukdomar och för tidiga dödsfall runt om. Jag känner mig ödmjuk och tacksam ❤

Nu önskar jag dig som läser en fin dag! Själv ska jag tillbringa några dagar med en av mina bästa vänner som är på besök hos mig.

Life is good! // Jill

Om att säga hejdå!

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Så länge jag lever kommer insikterna att fortsätta komma till mig. Är helt säker på att man aldrig blir färdig med att utvecklas, utan ständigt kan komma fram till nya lärdomar och uppgradera sig själv. Livet ger nya viktiga kunskaper och input med allt vi ser, hör och alla vi möter. Därför är det så himla spännande med alla nya möten med personer jag ännu inte lärt känna! Jag kommer inte ”klicka” med alla jag möter, men jag känner när det finns något där att följa ingivelsen av mera kontakt 🙂

Under årens lopp möter vi nog alla massor av människor. En del relationer blir korta, en del långvariga och några få känner man att man vill ha kvar hela livet.

En del relationer är mer smärtsamma än andra…skriver jag med viss tvekan. Relationerna jag syftar på är inte främst kärleksrelationer med en partner, utan på vänskapligt plan. Även i vuxen ålder lär man ju känna nya personer lite av och till i olika sammanhang.

En del av alla mötena resulterar i en ny bekantskap som kan leda vidare till samarbetspartners, kollegor och i en del fall också utvecklas till vänskap.

Ibland blir det nödvändigt

Vissa personer kommer in i ens liv mer märkbart, fyller igen hål av saknad, men vänskapen kan ändå vara en kortare period. Ja ni fattar va? Tror alla har varit med om detta.

Man klickar, hittar massor av samtalsämnen, samförstånd och nyfikenhet på vem den andra är. Man berättar, delar med sig av sitt privata liv, byter erfarenheter, känner en vänskap som börjar växa fram. Det är roligt, det är intensivt och man känner sig så glad över att ha hittat en person som man tycker om och känner ett förtroende för!

Sen kan ändå tiden, olika jobb, intressen och annat göra att man sakta glider isär helt naturligt. Man känner trots det att man är glad för tiden och att få ha lärt känna varann och man vet någonstans att det bara är att skicka iväg ett sms om en fika och så kan man träffas lite när tiden finns och det är ändå härligt och kul när man väl träffas. Eller hur?

Men… det finns även vänskaper som inte riktigt går den vägen. ”Något” går snett, inte säkert man fattar vad det är, plötsligt avslut på mer eller mindre trevliga sätt. Vad ska man göra? När någon väljer att avsluta en vänskap, kanske ibland med en upprördhet som man själv inte förstår? Kanske ett eller flera hårda ord som man kanske inte heller alltid förstår? Eller bara en total tystnad som ”svar” på ens telefonsamtal och sms med frågor om vad och varför? De flesta har en eller flera gånger råkat ut för det här.

Jag tror inte det finns några enkla svar. Jag tror att ilska i envägsriktning sällan handlar om att mottagaren har något med den att göra. Jag tror att envägsilska handlar om en spegling av sig själv, av sitt mående som ibland när man stängt av sig själv projiceras på någon utomstående i oförstånd och affekt. När envägsilskan lagt sig, när man fått utlopp och ”skitit ut sig” så blir man rädd för konsekvensen och gör som strutsen, sätter huvudet i hålet och gömmer sig för just konsekvensen av sitt handlande. Är man konflikträdd så är vänskapen över… vågar man sträcka ut handen och reda upp i röran som uppstod så är det något fint och stort att våga.

Men ibland så mår man kanske så dåligt så det känns nödvändigt för en själv att avsluta en relation. Oavsett vad det egentligen handlar om och kanske har det innerst inne inte med den andra personen att göra? Men där och då…fanns i affektkänslorna inget annat än att stänga ute bums! Det är också ”enklare” att bara stänga av, stänga ute och blunda hårt.

Jag tror att trots att man blundar hårt, länge och stänger av – så kommer det ikapp en förr eller senare.

Men en del, de kommer aldrig bli medvetna om att deras envägsilska sårade någon annan. De är avstängda, har ingen spegel att möta sin blick i och går vidare som om det inte betydde så mycket. Kanske gjorde det inte det heller för dem? Det kan bara den personen själv svara på.

Kvar står någon med sårat hjärta såklart… Har du varit med om det någon gång? Att antingen vara den som projicera egenilska emot någon annan eller vara den som står ensam och sårad kvar?

ok, vad kan jag göra åt det?

För den som står ensam och sårad kvar handlar det om att över tid bearbeta och gå vidare. Det är inte alltid så lätt att bara strunta i. Vänskapen kan ha haft stor betydelse och varit viktig för en. Vänskapen kan ha burit många förtroende och minnen från lång tid med gemensamma upplevelser som påverkat en. Eller så hade man stora förhoppningar på att den skulle leda vidare till något fint och långvarigt…

Det krävs två (minst) för att hålla liv i vilken relation det än må gälla.

För den som projicerat egenilska på någon annan finns väl bara en väg för att få sinnesro och det är att sträcka ut handen och be om förlåtelse, förståelse och läkning. Då behöver man vara modig och givetvis själv fundera på om vänskapen är värd ett förlåt för att knyta band igen, eller om den inte betydde något. Men… även om den inte betydde något för den som lät ilskan flöda så får man fråga sig vad den orsakade hos mottagaren och om man är stor nog att be om ursäkt för att underlätta för den andra att gå vidare. Eller? Nu skriver jag ju inte om uppenbara svek, lögner och hemska handlingar inkluderande.

Vi är alla olika känsliga. En del går vidare med sina liv utan att fundera och ha självinsikt och så förblir det kanske alltid eller tills något riktigt jobbigt drabbar dem själva eller att åldern gör dem tillräckligt klocka och insiktsfulla… 😉 Alla bär ansvar för sina egna handlingar oavsett om vi är insiktsfulla nog att förstå det eller inte.

förlåt andra för din egen skull

Det är så lätt att fastna i sin sorg av förlorad vänskap. Hur länge det tar beror på hur kraftig ilska som projicerades emot en eller hur viktig vänskapen var för en.

Något som också är intressant är att när en vänskap avbryts pga konflikt riktad emot en utan att man förstår varför så kommer också tiden till att titta lite på de vänskapsband som varit. Man kan bli paff när man plötsligt ser sin vän med andra ögon. När personen ramlar av sin pedestal de suttit på, kronan hamnar på sned eller vad man vill kalla det. Ridån går ner och uppvaknandet sker. Så plötsligt ser man händelser i sin vänskap som faktiskt inte varit så bra för en, som genom många år faktiskt innerst inne har sårat en, man har känt sig överkörd, sviken, alltid nr 2 där man glömts bort för andra de inte kan säga nej till, för de VET att det är ok att svika dig, för de vet att du förstår…

Givetvis är det här också en del av mina egna personliga erfarenheter, för som sagt jag tror att alla någon gång under sitt liv får uppleva att antingen vara den med egenilskan eller vara den som står ensam kvar som ett frågetecken.

Efter att själv ha letat fel på mig själv, rannsakat och sårat mig själv genom att tänka dumma tankar om min skuld som jag säkert har utan att jag kommer fram till det själv… så ritade jag igår en teckning bara sådär utan att veta vad som flög i mig?! För jag fattade inte varför jag plötsligt satt och ritade? Jag är ju inte ”sån”… Men min själ har fått nog av att skuldbeläggas. Mitt inre arbetar med stora förändringsprocesser nu och det är några viktiga beslut som ska tas, som måste tas. Avslut för att ge plats åt nytt som pockar på, men inte får platsen det behöver… så jag gjorde en ”Hejdå teckning” ❤ Till alla er som valde bort mig. All kärlek till er!

Jag förlåter mig själv för att jag lät er såra mig! Jag förlåter mig själv för att jag dränerats på energi, glädje och allt annat som gick förlorat. Jag har rannsakat mig själv många gånger. Jag är fri från och med nu! Tack för allt det har lärt mig. Jag går vidare nu!

Min ”Hejdå ledsamheter – välkommen allt härligt nytt – teckning”!

Kan jag inspirera dig med att själv bearbeta sorg, saknad & förlust? Kan det hjälpa att veta att du är långt ifrån ensam om dina upplevelser? Kan det hjälpa dig om du är mitt uppe i något just nu att veta, att det kommer bli bättre, lättare, skönare att leva vidare igen om ett tag? Kan det hjälpa dig att jag bjuder på mina förluster? Då är det värt det!

Kan mina rader få dig som är den som projicerat egenilska på någon annan, som du innerst inne känner inte förtjänade det, nu när det lugnat sig inom dig själv med dina bekymmer, att förstå? Vi är inte mer än människor. Vi gör fel ibland, vi sårar ibland, men vi gör nog ändå oftast rätt. Du får ställa dig frågan om du vill leva med det som hänt utan åtgärd eller om du vill släppa din egen sorg och sträcka ut din hand? Jag är rätt säker på att de flesta människor tar emot ett ärligt menat förlåt och känner en tacksamhet över det. Det kanske inte betyder att ni ska fortsätta er vänskap där den avslutades. Ni kommer kanske aldrig mera umgås, men känslan av att släppa ångesten av att veta att man inte med avsikt sårade någon annan pga sina egna bekymmer kan vara högst befriande! Och för den som bär på sorgen, kan ni hjälpa den som har svårt att komma vidare och en stor lättnad kan infinna sig i dennas själ igen. Kan jag inspirera till detta – då är det definitivt värt det!

Kärlek – Omtanke – Respekt

Jill Lagerqvist

Förmedla en känsla

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

En bild säger mer än tusen ord…

Sol & fågelkvitter

En liten stilla morgonstund helt för mig själv. Mannen tog med hunden på morgonpromenaden, sonen på kortis och jag längtade ut till vår lilla bänk på framsidan. Så där satt jag en stund och njöt av solens varma strålar, fågelkvitter och kom att tänka på att fånga tillfället och sedan kanske ge sig på att förmedla de känslor tillfället medför inte är helt enkelt… fast man som jag tycker om att skriva och just förmedla mig. En till synes enkel upplevelse, som innebär en sådan stark känsla… den måste man själv uppleva. Kanske är det just det som är min mening att förmedla, att vi ser till att själva uppleva fina ögonblick i våra liv istället för att oftast influeras/inspireras av andra!

En kopp kaffe, en bänk, sol, fågelkvitter och helt stilla. För mig är det här guld värt och energin fylls på.

lugnet infann sig

Så fort jag kom ut på framsidan och satte mig så infann sig lugnet inom mig. Jag blundade, tog en klunk kaffe och vände näsan mot solen. Mmmm det här är en del av livet som jag älskar så mycket. Så enkelt, så lätt att göra, men ändå så kanske vi inte tar oss stunden när den kommer för vi ”ska bara” först och sen poff försvann stunden.

Jag är en ganska enkel människa. Jag har förmågan att lyfta blicken och se/uppskatta det jag har omkring mig. Se det vackra och börja le åt känslan av att jag är mitt i allt det jag älskar och har varit med och skapat.

Jag skriver i bloggen för att jag hoppas förmedla feelgoodkänslor, eller kanske bjuda in till att själv sätta sig och fundera på vad som kan skapa dina egna feelgoodkänslor snarare. För vi är ju alla olika samtidigt som vi nog är mer lika än vad vi tror, när det väl gäller. När allt skalats av, när vi av någon anledning måste stanna upp, känna efter, skakas om av livet, så är det små enkla saker vi upptäcker som ger de finaste och starkaste känslorna. För plötsligt så märker vi att det där vi trodde var viktigt med yta och status bara är blah blah egentligen och då ska du klappa dig själv på axeln. Då hittar du dina känslor på riktigt och kan njuta i det lilla var och när som helst. Du kan fylla på med energi, du kan byta ut en inre stress emot lugn och harmoni. Det som kan förvåna är hur starka känslorna kan kännas av en så enkel sak som att ta en kaffe på sin solindränkta bänk…

Med dessa små rader önskar jag dig en fin söndag och hoppas att solen lyser på dig också! Kram Jill

Regn, rugg & tända ljus

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Är du som jag?

Sitter du och hoppas, precis som jag, på att den här sommaren ska bli lika härlig som förra? Att solen ska vara framme nästan jämnt, att det ska vara så varmt att vi får uppleva avslappnande sköna och goa sommarkvällar ute på altanen? Men vi vågar inte säga det högt, för vi är rädda att bli besvikna… som om det inte vore möjligt om vi hoppas för mycket… 🙂

Denna morgon känns som en höstmorgon och jag har tänt ljus fast klockan är åtta och smuttar på andra koppen kaffe. Sonen tog på tjockjackan, mössa och vantar. De ska spela bangolf ute idag, så då vill man ju inte frysa. Regnet drippar ner mest hela tiden och det är kanske 6-8 grader ute. Vi blundar, håller tummarna och lever på hoppet om att det ska slå om riktigt snart! Om ganska exakt en månad är det fullt håll i gång i vår lilla kommun med Sweden rock festival! Vi har varit där i många år och vissa år är det täckjacka, mössa och långkallingar under brallorna. Vissa svettas vi i linne och shorts och är dammiga i näsborrarna hahaha 🙂

Gillar denna bilden. Blicken… avslappnad, njutbar stund på altanen i juni förra sommaren… måtte vi få en bit av det igen!

Gummistövlar & regnjacka

Hundägare måste förse sig med vissa saker inför hundägandet. Gummistövlar och regnjacka är A&O för den korrekta hundägaren. Självklart har jag fixat detta! Nu ska jag bara samla ihop mig lite och värma mig inombords med kaffet innan jag beger mig ut. Jag kommer aldrig bli den där käcka hurtbullemänniskan som äääälskar alla väder! Nä, jag kommer fortsätta med motstånd i kroppen, men tycka att det är ok när vi väl kommer ut och andas frisk luft. Sune har dessutom inte så bråttom ut. Han var ute och kissade i trädgården och börjar mer och mer likna min gamle hund Nisse på det här med vädret. Bra, då kommer vi kämpa tillsammans framöver hahaha ❤

Snart så sparkar jag av mig gummistövlarna och tar på solhatten istället!

Idag står först telefonmöte med FK ang min son på agendan innan lite pappersarbete och sedan jobb med behandlingar inne i stan på eftermiddagen/kvällen. Ingen dag är den andre lik kan jag säga.

Min slutkläm bli följande att trots att jag aldrig kommer gilla hundpromenader i hällande regn så finns det bara dåliga kläder som avgör den största känslan av turen. Det är ok att aldrig bli klämkäck vad det än gäller. Det är ok att toklängta efter sol, värme och en repris på förra sommarens väder! Dröm dig bort, njut och var förväntansfull! Kanske varar inte hettan lika länge, men ändå… det blir sommar å varmt snart!

Ha en fin dag! / Jill