Familj, kärlek, lifewarrior, lightworker, Liv och död, love & light, vemod

Tiden rinner iväg…

Likt vita sandkorn sipprar tiden mellan mina fingrar

Jag vill hålla hårt om det som vill släppas taget om. Jag vill stoppa tiden och bara andas stilla. Pausa och stilla känslorna inombords. Jag har ju vetat så länge att dagen kommer, när allt börjar om igen och kanske att det denna gången är dags att släppa taget för alltid.

Men…jag vill inte! Inte denna gången heller! Men inget varar för evigt. Jag vet ju det! Sedan jag var liten har vetskapen om att livet inte är evigt varit min följeslagare. Ändå vill jag inte ta in, inte lyssna, inte låta det sjunka in – att en dag ska vi alla dö, men vi vet inte när.

Jag är tacksam!

Jag ska inte ta ut något i förskott. Så länge vi lever och andas är livet värt allt. Ändå går hjärnan in i en slags autopilot och förberedelser för om det kanske är denna gången, det är dags på riktigt? Lilla pappa. Lilla stora älskade pappa ❤️I natt ligger du där ensam på det stora sjukhuset, för långt borta… och in i din kropp pumpas just nu gift som ska döda det som vill döda dig. Här sitter jag och försöker samla ihop mig och alla delar som vill falla isär.

Musik har alltid varit min följeslagare, min tröst och tillflykt genom livet. Jag hittar det som berör, förstärker, får mig att släppa fram känslor för att rensa och lätta på trycket av sorg och ensamhet. Ikväll lyssnar jag på en särskild meditationsmix ”Song of Divine” som jag lyssnat till förr. Med hörlurar på sitter jag här sent på kvällen och det kommer bli midnatt innan jag sjunker ner i min säng. Jag behöver sitta här vid köksbordet en stund.

Jag är inte den första i världshistorien att vara ledsen för en förälder som börjar tyna bort och göra sig redo för att lämna. Jag är ödmjukt tacksam över alla de åren vi fått. År som sista tiden varit påfrestande och jag har fått möta mitt eget dåliga tålamod, mina gamla känslor av besvikelse, sorg och obesvarade frågor om varför. Det har varit utmanande och utmattande, stressande och plågsamt. Ibland har det varit harmoni och då har jag varit så glad inombords och tacksam. Det är tufft att bli gammal 💕Känslan av att inte längre fixa livet som vanligt, be om hjälp, vara till ”besvär” och gaffla om saker för att man glömt att man redan sagt det några gånger.

Jag är trött. Tidigare kände jag att livet vände lite. Det blev lättare. Energin började komma tillbaka. PANG! Backa tillbaka där du varit kära du! Utmaningarna är inte färdiga med dig än! Hur länge? Hur mycket? När vänder det på riktigt? Svar: Inte just nu i alla fall. Det enda jag vet är att vara här och nu. Det kanske inte är sista vändan och inte sista vilan ännu! Det går kanske många år till!

Men just nu så är det i ett mellanrum. En väntan, en gång till. Så det enda jag kan bestämma över är mina egna reaktioner, mina egna sätt att hantera och förhålla mig till de andra delarna av mitt liv. Känslan av att inte längre vilja sätta mig själv på PAUS för att annat behöver min uppmärksamhet har ju varit det jag sett fram emot att komma till. Men det var inte nu (heller). Snart 13 år i ett slags medberoende av vad sjukdom inom familjen innebär, det är erfarenheten hit in tills ❤️

Så jag får spara på min energi. Inte låta mig bokas för ”Jill tid” med andra i fokus. Förlåt, men det är så det måste bli. För den här gången så ger jag inte upp (heller) utan jag väljer att ge mig själv det jag behöver först, samtidigt som jag behöver finnas till för det närmst hjärtat.

Jag vill inte vara i fokus i det som sker nu

En känsla som är så stark. Det handlar inte om mig och inte om något egotänk att det är synd om mig. För det är det inte. Jag är tacksam för så mycket. Jag har inget behov av det yttre alls, utan vill gå inåt med det här. Få vara i mitt, med min familj och mina närmsta vänner nära. Det räcker mer än väl. Det handlar om min pappa. Hans värdighet och hans livsgnista, hans outtröttliga finurlighet av att ”lura” livets utmaningar, finna lösningar och resa sig på 9 så många gånger. Allt han mött i sitt liv. Allt han varit och inte varit. Allt han fått mista och aldrig riktigt fått igen. Acceptansen över allt som hänt. Livet som rullas fram som en film med ett blandat innehåll och mycket från en annan slags tid, där saker hanterades annorlunda eller egentligen inte hanterades utan sopades undan, in under mattan.

Oavsett utgång

Det går att hitta kraft i tider av oro och ledsamheter för att vara rädd att nu mister jag… den som alltid funnits där. Det är kanske inte dags och han ligger ju där i sin sjuksäng och jag blir inte förvånad om han fixar det en gång till.

Så jag kommer göra ”min grej” och ta mig an det som jag känner blir mest rätt för mig just nu. Jag är inte lika stark som jag brukar känner jag, men jag kommer finna den styrkan jag behöver genom att vara i kärlek, bada i kärlek och ta hand om mig själv. För kärlekskraften, den är magi. /Jill

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s