Uncategorized

Vem är jag?

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

En fråga att ställa sig själv många gånger

I söndags var jag på runvandringskursen jag är med i och där gjorde vi olika övningar. Bla en där vi fick sitta två och två mitt emot varandra, nära med våra korslagda knän i kontakt med varandra. Bakom oss gick kursledaren med en liten klangskål som aktiverade och påminde oss om att ställa frågan till personen mitt emot. Upprepandet av frågan: Vem är du? och skriva den andras svar efterhand. Det var en stark och nyttig upplevelse.

Veckan som varit har handlat om att låta gammalt komma upp för att titta på det, rensa och släppa taget. Det har handlat om transformation och om synkronociteter. Det har handlat om att möta provocerande uttalande från andra och bli uppmärksam på mina triggers. Jag handleder mig själv kan jag väl konstatera 🙂

Min största trigger och provokation låg i ett inlägg jag läste med en tydlig uppmaning till oss alla: ”Sluta gnäll! Skyll inte på era föräldrar för det som hände i er barndom, speciellt inte mammorna, för de gjorde säkert så gott de kunde osv … avslutningsvis hyllas den egna mamman som alltid funnits där och alltid ställt upp och barndomen hade varit lycklig.” Andemeningen var att växa upp, sluta gnälla och ta ansvar! Att skylla på händelser från tidig ålder var bara nonsens! (inlägget verkar borta nu…?)

Det här satte fart inombords och det resulterade i 12 A4 sidor med en berättelse om min barndom och tonårstid och hur det påverkat mig och hur tankarna och händelserna gick vidare in i mitt vuxna liv. En del i min egen transformation.

Vem äger rätten att slänga ur sig vad de känner för? Alla eftersom vi har yttrandefrihet. Tack och lov för den! Ansvaret ligger hos mig själv och i detta känns vårt resonemang lika, men därefter skiljer sig våra stilar i bemötande och vad vi sänder ut till vår omgivning.

Vill jag ha massa likes för att jag är cool, har attityd och är provocerande för att ”väcka”? Då behöver jag ställa mig frågan av vad det är jag vill väcka som jag tror att just de här människorna behöver? Varför har jag ett behov av det? Vad kan jag göra för skillnad med det? Eller är det för att jag vill ha likes och uppmärksamhet i största allmänhet?

Eller vill jag väl och önskar jag göra skillnad till något bättre för andra med det jag skriver och bryr mig egentligen inte alls om hur många likes jag får, utan är rätt nöjd om någon kan få en skön känsla inför om de läser just mina ord? Är jag då bara ute efter att verka så himla präktig och reko, skriva andra på näsan? Ja, jisses vad det går att vända och vrida på saker och ting 🙂

HUR vill jag uppfattas av andra?

Den frågan är relevant för alla som känner ett behov av att lägga ut inlägg och förmedla sig till andra som läser. För om jag inte bryr mig om vad andra tycker eller bryr mig om andra i vad jag skriver, så blir ju frågan om varför jag ens har ett behov av att publicera ett inlägg?

Jag har tänkt mycket på det här och säkert har jag ibland själv stuckit ut i saker jag inte borde. Men en sak försöker jag förhålla mig till och det är hur jag vill uppfattas och framför allt hur jag vill att andra ska må i mötet med mig. Vare sig det gäller i att läsa något jag har skrivit eller om vi möts i verkligheten.

Så det ”enkla” svaret får ju bli att det är upp till var och en. Läser jag något så får jag ta konsekvenserna av det och ansvara för min egen reaktion. Känner jag att det inte klingar med mitt eget så bör jag använda scrollfunktionen och släppa. Men ibland läser vi ju som jag råkade göra för att jag gillar det mesta som den här personen skriver.

Att gå ut på djupt och okänt vatten är inte så smart, men kanske om man själv vill utmana sig att det finns ett värde i det. Kanske 😉

Jag tänker mig ett lite annorlunda resonemang i just det som skrivs. Frågan för mig blir om det är ok att sparka på den som redan ligger ner? När vi inte ens vet bakgrunden. För det är ju inte så att man går in i en magisk portal mellan barn/ungdomsåren och plötsligt en dag vaknar upp vuxen och rensad, redo att vara så himla präktig och redo i allt. Kanske någonstans mellan dessa livslängder så flyter händelser ihop. Kanske är såren färska för att personen har präglats genom hela uppväxten, kanske är personen helt nerplockad och aldrig vare sig har fått bli sedd, förstådd, tröstad som det lilla sårade barnet man en gång var, kanske är man trasig och behöver hjälp att läka och lagas? Kanske är det då helt fel att sparka på den personen genom att oförstående be dem skärpa till sig!?

Att tala utifrån egen erfarenhet är oftast klokt och i denna frågan är jag med på banan inom dessa områden.

Vem är jag nu? Vad hade jag behövt då och vad behöver jag nu?

Jag hade under uppväxten behövt ganska mycket annorlunda än jag fick. Jag hade behövt bli ”uppfångad” under dessa år, sedd, lyssnad på, tröstad, förstådd och omhändertagen. Räddad från en massa saker jag fick uppleva. Jag hade behövt hjälp att bygga upp det som raserades, hjälp med att bli läkt och stärkt. Det är inget som kommer automatiskt och för den som är sk. nerplockad av olika anledningar så kan vi inte bara gå in någonstans som på ett snabbköp och se vad vi ska välja för något som kan inhandlas, för att bli den där stabila vuxna ansvarstagande individen som kommer bli så cool och klara allt. Är också ganska säker att de flesta verkligen försöker. Men om vi som sagt blir bemötta med att bli fortsatt sparkade på, inte får respekt och förståelse för våra ömmande sår, så är ju frågan om hur det ska gå till att bli den där fullt ut skärpta ansvarstagande personen som duger åt andra i samhället?

Kanske skulle vi hellre sträcka ut en hand till andra?

Om vi alla bestämde oss för att möta vår omgivning med snälla ögon, en varm blick och ett leende… vad tror ni händer då? När vi ser någon som inte mår så bra, bara ge en varm blick, en hand på armen eller kanske till och med en kram? Ett lyssnande öra och fråga om vi kunde göra något för någon annan? För att vi verkligen bryr oss och är intresserade av att vara en närvarande och klok vuxen.

Eller är det verkligen så att det är så vansinnigt många som springer omkring med offerkoftan på bara för att?

Alla människor har ett behov av att få bli sedda, bekräftade och lyssnade på mer eller mindre. Att gå förbi som om personen inte fanns och bara sucka högt åt deras tillkortakommande. Vad gör det med oss? Vuxna är duktiga på att tycka att mobbing av barn är så illa, men få gör något åt det. Mobbingen fortsätter sedan i vuxen ålder genom att andra tycker sig ha rätten att tycka en massa rätt ut, se ner på, förminska den som inte fixar vuxenlivet så som man SKA göra för att man man är vuxen. Vad är skillnaden på att håna ett barn och en vuxen? Enbart åldern, för inget av det är ok enligt mitt sätt att se på saken.

För handlar det egentligen om att skärpa till sig? För den som av olika anledningar blivit vuxen och inte fixar det så bra? Ja men visst, det kan det ju göra. Men ska vi generalisera det och utgå ifrån att alla har sina offerkoftor och bara tycker synd om sig själva och inte tar ansvar?

Vi kan vända på det, bara för att se det ur en annan synvinkel. För den som fått en fin uppväxt och blivit älskad och omhändertagen under barn och ungdomsåren kan ju också ligga att ansvar gentemot andra när de blir vuxna. Eller? Att vara en förebild. Ha laddats med så mycket kärlek, omtanke och respekt att det också är så de bemöter sin omgivning i både barn och vuxenliv. Eller ska vi fnysa åt den ”sortens bortskämde människor” som fötts med allt det där och att de därför har blivit så ego så de ser ner på alla som inte håller måttet enligt deras sätt att se på livet?

Förmodligen kommer vi fram till att det finns mer än en ”sanning”

Jag har inga enkla svar på frågorna ovan. Visst handlar det om att ta vuxenansvar och i detta se till att inte gå på andra bara för att man haft en tuff barndom. Men gäller inte detta åt båda hållen? Är det mer ok att de med en trygg barndom har rätt att piska till en som haft mindre gynnsamma uppväxtförhållande i vuxen ålder? Vad har då den med en trygg och stabil uppväxt fått med sig upp i vuxenlivet som är bättre?

För ganska många år sedan när jag fick titta på mig själv i vuxen ålder och i de sammanhang jag då var i så kom jag fram till en sak. Jag var sårad, ledsen och kände att jag hade misslyckats med delar jag hade önskat att det fungerade. Att leva livet efter 3 enkla med viktiga ledord blev därav det som jag har försökt förhålla mig till:

KÄRLEK OMTANKE OCH RESPEKT

Jag vill leva efter detta så gott jag förmår och det är också så jag vill bemöta andra och det är så jag vill bli bemött. För i dessa ord hittade jag en vidare mening och det var att behandla mig själv med respekt och därmed kom självrespekten att bli oerhört viktig. För kan jag inte respektera mig själv så är det väldigt lätt att ”tillåta” andra att bete sig och bemöta mig på ett mindre bra sätt.

Morgontankar som kändes viktiga att våga blotta. /Jill

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s