Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
Mina tankar om hur jag bemöter min omgivning
Ibland går jag runt och funderar på vad nästa inlägg ska handla om och det känns som att jag inte kommer på den röda tråden. Så jag släpper den och sedan vet jag att det kommer. Nu på morgonen gjorde det så. Ska ge mig på dagens ämne och tankarna kring det…
En sak är väldigt tydlig för mig och här gäller det att tillämpa det och framförallt få det som en autostopp direkt när det kommer – det där lägre måendet. Då när jag blir lite mindre till min fördel och känner mig ledsen, arg, besviken, allmänt låg och sunkig. DÅ är min regel att faktiskt räkna till minst 10 eller ännu mer om inte de där ”infekterade” tankarna/orden stillat sig. Oftast funkar det, men ibland är jag inte helt ok med mig själv. Det är helt i sin ordning att vi har de här känslorna också, men det jag vill få fram att jag har en ambition att så mycket det går inte bege mig ut bland andra varken fysiskt eller ut på nätet i olika forum. OM det inte absolut är något jag anser att alla som vill bör få ta del av 😉 men då får det inte vara ett arga tant Jill inlägg på struntsaker, utan kanske i de fall jag faller igenom handlar det om orättvisorna för oss som lever i familjer med diagnoser inom NPF.
För ganska länge sedan lyssnade jag på Kaj Pollack när han sa: ”Vissa människor får vi in i vårt liv för att vi ska öva på dem”. Jag har nämnt det i något tidigare inlägg. Idag kändes den meningen aktuell igen 🙂
När jag skriver så tar jag in andras tankar, vad som sägs och skrivs, lägger ihop och tänker till. Det blir ju alltid på något sätt från verkligheten, men oftast inte från min egen direkta mer än att jag sedan reflekterar, vänder och vrider och kan sätta in dem även uppblandat med min egna livserfarenhet. (Krångligt va?) Men ibland får vi öva tills vi lärt oss läxan och oftast säger det poff och den där irriterande kliande grejjen har läkts ut! För att jag själv ändrade inställning, tog mig an det på ett annat sätt än det vanliga och samtidigt lärde mig något av utmaningen. Det kan vara olika, men ändå en viktig sak för mig att ha i åtanke inför de där knepiga mötena där det kan krocka.
Grej 1
En för mig ganska bisarr text läggs ut och en grupp av människor hånas offentligt. Ja faktiskt, men det tror jag inte personen tänkte på så djupt. Ibland är det ungdomens oeftertänksamhet, ibland bara för att det är mörker rent allmänt inombords. Den här texten kommer röra upp känslor från andra. Men, har du jobbat ett tag med dig själv så kommer du bara att låta den glida förbi och släppas iväg. Så det enda jag tar med från det är just att tack Jill, vad skönt att du kommit längre än så. Inte att jag sätter mig på höga hästar eller tycker att personen är förminskad, men det där tillhör en människa som i grunden inte mår så bra. Det kan den personen bara själv komma till insikt med och kanske ta itu med. Släpp släpp släpp… Samtidigt reflekterar jag över att personen bara delar en annans text utan att lägga till sina egna tankar kring texten och vad vill då personen egentligen med sin delning? Ansvarsfrihet eftersom att det ”bara” är en delning fri att tolkas som den vill? Eller är det ok att kränka andra, vara nedlåtande och håna för att få likes? En sorts vuxenmobbing?
Grej 2
Bara minuter efter kommer ett annat inlägg från någon som till sin vardag coachar andra och detta ställer sig rakt tvärtemot vad grej 1 nämner. Nästan komiskt att de kom efter varandra 😉 Detta inlägg blir oerhört provocerande för de personer som inte mår bra eller som är mitt uppe i starka negativa händelseförlopp. De behöver antagligen inte läsa just detta när de är mitt upp i nåt som får hela deras värld att rasa. Själv blir min slutsats att nä, här har jag inte heller nåt att göra så jag släpper det också. Att provocera och röra upp är inte min grej jag gör till vardags, även om jag emellanåt ger mig på ett hakutstick 😉 Jag förstår vad hon menar, men ja det är ju samtidigt helt upp till den som läser om hur det ska tas. Så är det då ok att skicka ut i etern fritt för andra att tolka och ta som de själva mår? Så den som ligger ner för till fället, kommer kanske att må ännu sämre av dessa ord? Vet inte, men bara en känsla att det blir för dem som att ”slå på någon som redan ligger ner”. Inte hur tar jag mig upp liksom? Mmm tål att tänkas på…
När man är stark måste man vara extra snäll
Rubriken kan betyda flera olika saker. Ibland påminner jag min son som är lång, stor och jättestark om att det är extra viktigt att vara snäll och kramas lagom hårt, skaka hand lagom hårt och att en lätt skojknuff kan bli för hård för den som är mindre och inte lika stabil. Han känner inte alltid sin egen styrka och brukar påminna sig själv då hans mamma har ”tjatat lite” om det här ❤️
Men det kan också vara tänkvärt att tänka på för den som gjort sin resa, rest sig ur liggläge och gjort jobbet med sin personliga utveckling – att just tänka på och ha en ödmjuk inställning till sin omgivning. Jag har läst och själv skrivit flera gånger att jag ofta tycker att vi i olika situationer bör ställa oss frågan först ”Vad hade kärleken gjort” eller ”Varför känner jag att jag behöver säga/göra detta? Är det i kärlek och omtanke eller är det för någon annan känsla som är av lägre kaliber som handlar om att jag blivit arg och upprörd över något”? eller ”Hur tror jag att det jag skriver kommer landa hos andra”? ÄR det mitt ansvar i hur andra reagerar på det jag gör eller säger? Det beror kanske sig på, men frågan är ju hur du vill att andra ska känna sig när de möter dig?
Alltså, om jag själv är stark, mår bra och är i balans och harmoni med mig själv – så anser jag att det är extra viktigt i att bemöta andra med extra vänlighet. Det är min största och viktigaste bit som jag jobbar med, även om jag vet att det är snudd på omöjligt att ingen tar illa upp i vad som nämns. Det handlar inte om att ”pleasa” alla andra och vara till lags. Det handlar mer om att stå för det och hur jag själv känner mig trygg med det.
I det offentliga rummet
I dessa rum eller forum befinner sig de flesta av oss mer eller mindre ofta, de flesta dagligen. ”Allt” blir synligt för andra. En del tänker för mycket på detta och blir tysta, för de vågar inte/orkar inte bli ifrågasatta eller är rädda för att bli påhoppade. De kallas lite kyligt för de som bara fluktar och sen snackar en massa. Men det vet vi ju inte om de gör egentligen, men vi antar att de gör det bara för att snoka… En del flashar ut massor och omgivningen skapar sig en uppfattning baserat på detta och glömmer tänka till på att det förmodligen bara är en del av dennes personlighet och ”sanning”. Vi glömmer vara kloka och vuxna ibland i de offentliga rummen och beter oss högst omoget emot andra och av detta skapas sedan dialoger utanför det offentliga rummen om andra och leder nog ganska ofta till spekulationer som på lite sikt blir en helt annan bild än ursprunget. En del blir sk. ”troll” och skapar upp hemliga identiteter med en personbild som visar någon fräck bild av något… där finns inga personliga uppgifter och de älskar att interfera, uppröra, ställa till oro i kommentarstrådar och känner sig så coola – för ingen vanlig människa kan spåra dem. Visst vet vi alla detta, men glömmer oftast? Förr i tiden fanns de här personligheterna också, men nu är fördelarna så mycket bättre för de som vill skapa upp oreda. Phu!
Det blir så mycket information som blandas med en massa dravel och jag kan inte låta bli att tänka på hur detta är fantastiskt bra för de som vill arbeta i kulisserna och inte låta den verkliga verksamheten bli offentlig. Så himla perfekt att vanliga människor upprörs mest över när IKEA väljer att höja priset på sin varmkorv! Eller? Jag är rätt övertygad om att vi vuxna nu borde i precis denna stund VAKNA UPP och börja titta på vår omgivning med andra ögon och skaffa oss perspektiv utifrån det egna sunda förnuftet som vi av orkeslöshet fått ställa åt sidan för att vi helt enkelt inte orkar ta in mera nu. Vi blir lätta ”byte” i att missa sådant som faktiskt är viktigt. Vi mår för dåligt, är för trötta, har hamnat i någon slags masspsykos av både fysisk och psykisk ohälsa mer eller mindre. Så istället för att använda sunda förnuftet blir kontentan ”Jag orkar inte bry mig mera nu. Det får någon annan göra!”
Är inte detta märkligt?
Nu är ju jag en snäll människa och inlägget handlar om bemötande
Jag är mentalt stark för det mesta. Därför tycker jag det är bra om jag i största ödmjukhet tillämpar bemötande i KÄRLEK OMTANKE & RESPEKT. Dessa är ju mina ledord och har varit det så länge. Jag bär till och med dessa ord inpräntade på min vänstra axel. För att alltid ha dem nära och för att de är så viktiga för mig. I min egen personliga resa behöver jag påminna mig själv om att JAG behöver se till att både själv behandla mig enligt detta och bli mer och mer noga med att de jag möter behandlar mig efter det här, annars får jag välja att gå ett annat håll. I kärlek vänder jag mig bort och skickar tankar av värme till personen som inte mår så bra, men jag kan inte närvara där om personen väljer att göra mig illa.
Det sägs att i varje jobbig situation kommer i efterhand en lärdom oftast med. Säkert helt sant, men det innebär inte att någon annan har rätt till att ta ut förmåner ur detta. Den som gått igenom en massa och kommit till sin personliga insikt att det gav lärdomar och vill gå vidare med att bemöta andra i kärlek, omtanke och respekt kommer också vara klok nog att göra detta, men ändå inte bara vända andra kinden till om de av någon anledning blir illa bemötta.Verbalt kan det vara klokt att vända andra kinden till, men självklart kommer denna människa att försvara sig emot en våldshandling och inte bara lägga sig platt och ta emot. Men här skiljer sig saker och ting åt och därför tror jag det är viktigare att jobba med sig själv, utgå ifrån att det är ifrån sig själv jag kan ta ett beslut på att det viktigaste inte är hur man bemöts utan hur man tar emot det och vad man gör med det. Att tro på att någon kan ge sig rätten att slå på någon annan för dennes åsikter borde väl ändå vara en av orsakerna till att krig och elände pågår lite varstans i världen? Det är lite som att ett sådant personligt dåligt bemötande upphöjt till 1000 är det som får igång ett krig. Kanske bör en och annan ställa sig frågan om de är beredda på att ta ansvar när de offentligt kränker och kanske i detta får med sig flera och flera och plötsligt är det inte längre greppbart. För några sekler sedan valde man att kalla de med kunskaper inom örtmedicin och naturlig läkning för häxor och brände dem helt sonika på bål till allmänhetens beskådan. Hur kunde det få ske, denna propaganda som fick folket att godta en sådan brutal handling och vilka var de där människorna som beslutade och utförde? Ingen vanlig väl? Det finns ett ord som beskriver mycket av det som hände och som får bli svaret: RÄDSLA Att sätta folk i rädsla är en gammal beprövad metod.
Därför får vi återgå till oss själva, för det är alltid där det börjar och sedan sätter en ton för ens lilla och kanske på sikt stora omgivning kommer att må. Det kan vara av vikt att inte vara en av vår tids uppviglare för att vinna likes och att sedan inte förstå vad något kan växa till. Upprepar du dåliga vibbar om och om igen och själv när dig av detta, så kommer det få konsekvenser du absolut inte tänkt på eller kanske inte ens menat. Du ville ju bara bli sedd och saknar kanske uppmärksamhet i ditt vanliga liv? Det vet bara du ❤️Men som du bemöter andra, kommer du själv bli bemött. Det är verkligen inte svårare än så. Ganska enkelt, men det börjar med ett jobb, en resa inombords.
Tack för att du läste ända hit och jag hoppas du tyckte det var av värde för dig./ I kärlek Jill
Feelgoodbloggen 