Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
När tankarna förvirrar
Det är så lätt att fastna i sina tankar. Tankar som egentligen allra mest är tankar och inte på riktigt. Lätt att börja spekulera, lägga till och dra ifrån så som ens egen sinnesstämning påverkar.
Lägg därtill alla uttalade föreställningar om hur livet ”ska” vara med allt dess innehåll i olika kategorier.
Vi ”ska” älska sommaren, värmen, ligga på stranden hela dagen och steka oss, dricka skumpa, bada och delta i en massa festligheter.
Vi ”ska” älska åka skidor på vintern och vi ”ska” älska spela padel.
Vi ”ska” ha bra relationer med våra föräldrar, barn, släkt, vänner, kollegor – annars är det skamligt, ett nederlag och grunden för att ge upphov till besvikelser när vi inte kan ha bra relationer till de vi ”ska eller borde” ha…
Vi ”ska/måste” älska våra bonusfamiljer med hull och hår och stå där med utsträckta armar inför ex.fruar och ex.män och bonusbarn, ex.svärföräldrar mm mm. Just om detta kommer mitt inlägg att handla om.
Misslyckas vi i att inte tycka som alla andra eller inte ha det som alla andra så drar vi oss undan mer och mer när samtalsämnen kommer upp. För vi skäms!
Kanske är det du som har svårt för någon i släkten, familjen, bonusfamiljen med alla ex ex ex…? Eller är du den som blir utsatt för förtal och elakheter av någon som har en föreställning om att det ”ska” tyckas illa om en sk. utomstående som helt plötsligt ramlar in i en splittrad kärnfamilj. Det spelar ingen roll vem du är, hur väl du än försöker, det går helt enkelt inte bara att få till en gemenskap och försoningen känns långt borta…
SHIT vad det här är vanligt! Vad det tar energi av oss!
Jag har så många gånger försökt klura, lösa och be om hjälp till lösningar själv och jag har såååå många omkring mig som lever mitt i de där struliga konstellationerna i en eller annan form. Många gånger har jag tänkt att det oftast är så himla onödigt i de flesta fall.
För OM vi bara vågade prata öppet med varandra, om vi vågade ta upp på ett lugnt och sakligt sätt utan att lägga in anklagelser eller elakheter – så tror jag vi hade sluppit massor. Men de flesta av oss är skitskraja, orkar inte, vågar inte gå in i en konflikt och tänker att det bara blir värre och är rädda för att bli överkörda och bortkollrade, missförstådda och bli utskällda. Ja, ni fattar nog.
Barndomens struligheter förföljer
Jag tror att de de flesta av oss har saker i det berömda ”bagaget” eller ”ryggsäcken” som varit mer eller mindre smärtsamt jobbiga. Det formar oss och det är inget konstigt. Vi ställs alla inför utmaningar, motstånd, sorg, besvikelser och i vissa fall trauma.
I bästa fall så kommer vi ut hela på andra sidan, kan blicka tillbaka och känna en slags ödmjukhet inför livet och den erfarenhet den gav, även i de mest ledsamma situationerna. Jag tror att ingen av oss slipper undan helt och hållet.
Jag tänker vidare att det inte handlar om att glömma, sopa under mattan och förtränga händelser, utan kanske mer om att just acceptera det som hänt. För hur gärna vi än vill och önskar, så kan en händelse inte göras ogjord och än mindre suddas ut från själens upplevelsebank.
Inte heller kan livets svåra stunder ses som en tävling där värst drabbad ”vinner”… Vi är alla olika och det finns så många olika scenario att lyssna till som alla är gripande och känslosamma på sina sätt.
Men frågan är om vi ska fastna där hela livet i det som hänt bakåt i tiden, i barndomen? Även de allra mest smärtsamma stunderna är ju inte längre en verklighet 10,20,30 eller 40 år senare. Varje gång du så kallat ältar det som hände, varje gång upplever du smärtan igen och påminner dig vilket för med sig att det är lätt att fortsätta bära med sig, att fortsätta elda över en händelse/trauma som en gång hände.
Det gör fruktansvärt ont att bli illa behandlad och när det sker i barndomen sätter det djupa spår. Det är inte rättvist alls, men ändå händer det. En förälder som dör när man fortfarande är liten och när vi behöver vår mamma/pappa för att få känna oss älskade, trygga, sedda och så plötsligt försvinner allt detta ifrån oss och den förälder som är kvar går in i sin sorg och ställs inför tuffa val hela tiden bara för att få vardagen att gå ihop och där barnen oftast bli lämnad osedda med sin sorg, där de vuxna klappar på huvudet och säger ”stackars lilla barn” och sen är de återigen upptagna med sitt. (ja, självupplevt) Eller mamman och/eller pappan som hade så svårt för att visa sina barn känslor, som aldrig sa att de älskade dem och som inte varken såg eller bekräftade dem, fast de egentligen var både stolta och älskade sina barn… de som svek och bannade (av oro och andra ursäkter?) istället för att finnas där så självklart. Klart som tusan att det gör ont i själen på ett barn och sätter sina spår därefter. Men fortfarande… ska jag/du låta det påverka allt för mycket i våra egna vuxna liv och hämma oss att släppa skiten och bestämma oss för att leva och tycka att vi är värda all kärlek nu?
Lämna och gå vidare
Min egen erfarenhet är att den bästa gåvan jag kan ge mig själv är att förlåta och acceptera det som en gång var/hände/jag fick uppleva – för min egen skull. Det handlar inte om att nödvändigtvis förlåta en annan person eller dess elakheter eller vad det handlar om. Det handlar om att förlåta det som hände, förlåta dig själv för att du kanske gjort/agerat utifrån det du fick vara med om som du kanske inte alltid varit så stolt över osv. Sedan kommer acceptansen över att det som hände då, jag det hände då, det kan inte göras ogjort och inte heller kan du förändra det som hände bakåt i tiden. En persons handlingar emot dig är möjligen svåra att förlåta, men du kan acceptera och tänka att den personen förmodligen inte kunde bättre, var bättre eller hade förmågan att bete sig kärleksfullt och omtänksamt då de själva har sina anledningar. Det handlar inte om att hitta på ursäkter för andras dåliga beteende emot mig/dig, utan mer om acceptansen att det hände, kan inte göras ogjort, men jag släpper detta nu för min egen skull och förhoppningen är att du gjort bättre val i ditt liv som du kan känna dig stolt och glad för.
En förklaring och ett ärligt menat förlåt kan vara skönt att få, men i många fall kommer det aldrig att hända. Kanske ser den andra personen helt annorlunda på händelser och saknar förståelse/kunskap om vad deras agerande faktiskt gjorde emot dig? Kanske kunde den andra personen verkligen inte bättre än så? Egentligen kan det faktiskt kvitta, för meningen är att jag/du ska lämna det som en gång var för att blicka framåt och skapa livet så som vi själva vill leva det och njuta av.
Fråga dig själv om du kan göra något åt det?
Kan du förändra dåtiden? Har du en vilja att resa bakåt i tiden och ställa till rätta? Tänk om vi kunde det… Men vad jag vet, så funkar det bara i filmens värld men jag kan såklart ha fel.
För mig har det, sedan ganska många år tillbaka, varit fokus på att leva det liv jag själv önskar, vara den personen jag vill vara och bemöta andra kärleksfullt, omtänksamt och respektfullt så mycket jag förmår. Allt annat runtomkring kan jag oftast inte göra något åt och jag kan heller aldrig varken ta på mig eller ansvara för andras handlingar.
Jag har mestadels gjort valet att umgås med människor som dels betyder mycket för mig och framförallt behöver jag få känna att de tycker om mig för den jag är, att jag får lov att vara Jill och att det finns den där fina känslan av omtanke och respekt emellan oss. Att vara 2:a eller 3:e handsval… då backar jag vänligt ur relationen och släpper på banden emellan oss.
Omge dig med stöttare – undvik nedgörare.
Jill Lagerqvist – i fri tolkning från en kurs i personlig utveckling jag gått
Se på det som hänt med nya ögon, förlåt kärleksfullt det som hänt för din egen skull och acceptera att det som hänt har hänt och inte kan göras ogjort. När du känner en acceptans fullt ut så stillar du ditt sinne.
Acceptans kan också vara att tänka på det här: ”Om du får samma resultat som du alltid fått i en händelse och som du inte känner dig tillfreds med. Ska du då fortsätta gå runt, runt i samma hjulspår eller ska du acceptera/gilla läget och göra något åt det? Ska du bryta den där destruktiva cirkeln och leva efter dina egna önskemål istället?”
Vad är du rädd för? Vad är det värsta som skulle kunna hända om du vågade gå en helt annan väg? //Jill
Feelgoodbloggen 