Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
I helgen har jag paus och vilar
En försmak på stundande ledighet har jag i helgen. Solsken förut idag och nu hällande regn som blötar upp naturen. Själv känner jag en enorm trötthet och molande värk i kroppen. Brukar bli så när ledigheten är på ingång.
Jag stannar upp och sen får jag viska till mig själv och påminna mig om värdet av att stanna upp och vila. I många många år har jag dragits med känslan av att jag aldrig gör tillräckligt och behöver göra mera och mera. Därav har rastlösheten tagit mig i handen så fort jag suttit still en liten stund och hjärnan har påmint mig om att det alltid finns något jag behöver göra, något som måste fixas och att det då inte är så bra att sitta stilla. Som en slags inombords fight i min hjärna som kör slut på mig mentalt och fysiskt.
HUR blir jag bättre på att vila?
Kanske är det så… att om jag har för bråttom och alltid måste vara i farten och aldrig tillåter mig själv att vila… så är det förmodligen jag som behöver sitta i minst 1 timme? Ja inte bara kanske utan ett solklart JA-svar på det! Det går inte för sig, i ärlighetens namn att säga sånt och inte bjuda in mig själv i det.
En tanke kom till mig i veckan
En kvinna berättade om en härlig helg hon haft med yoga och hästar i en härlig miljö. En kvinna som jobbar mycket, alltid har full fart och mycket omkring sig. Men hon tog sig tiden att en helg åka iväg med en vän och tillbringa den bland andra som älskar hästar och som bjöd in till att lägga in yoga och harmoni som en skön kombo. Hon berättade att hon blev helt ”nuad” och allt annat flöt iväg, hur hon bara var i sitt eget medvetande och landade skönt i det.
När jag såg på kvinnans ansikte när hon berättade så blev jag både varm i hjärtat och glad för hennes skull, men det högg också till rejält inombords… för jag kände så starkt att jag själv har tappat alldeles för mycket av mig själv helt enkelt och mina små försök har varit fina, men tydligen inte alls tillräckliga. Kanske har jag inte varken vågat fråga vad jag själv önskar/vill eller än mindre vågat svara på det…?
Vara andra till lags är jag duktig på!
I ärlighetens namn, varför gör så många av oss så? Kanske för att vi annars tror att andra skulle se oss som egoistiska om vi inte står där i givakt? Men är det kanske ändå inte så att andra inte alls skulle ens tänka så, utan det är vi själva som straffar ut oss med dessa tankar? Är det jag själv som tänker att om jag gör vad jag själv önskar och vill så tycker jag själv att jag är ego och tror att andra tycker det också? Är det mitt eget dåliga samvete som sabbar för mig? För jag har ju tagit beslut om att gå mina egna vägar och inte fundera så mycket på vad andra eventuellt skulle tycka om mina val. Jag är ju stark i det! Så kanske är det bara jag själv som fortsätter förpesta och sabba för mig själv! Men aj, vad himla dumt av mig!
Självkärlek – en ständig övning och påminnelse till mig själv
Ska jag denna sommar våga fråga mig själv och be om ärliga svar? Ska jag våga göra en ”To-Do”-lista och faktiskt genomföra den? Jag tog ett beslut i början av det här året om att våga testa saker jag aldrig gjort förut och som jag är nyfiken på. Men om jag hela tiden fyller min tid med allt jag måste göra hela hela tiden… när i hela friden ska det bli tid för mig själv och det jag vill göra?
För en tid sedan mötte jag en annan kvinna som sa till mig några saker som jag verkligen har fått tänka till kring.
Hon tycker att jag är en av de mest kärleksfulla och godhjärtade människorna hon någonsin mött. Det var väldigt fint sagt av henne och jag försöker ta det här till mig, men det är lite svårt.
Hon sa också att jag behöver sluta ljuga för mig själv och sluta leva kvar i min livslögn. Det är helt nödvändigt att våga släppa fram den jag är och sluta gömma mig i min bur, vilket är helt galet då burens dörr är öppen. Hon anser att jag är redo att flyga och visa mitt rätta jag… Hjälp! tänkte jag. VEM är jag då? Det vet jag innerst inne själv!
Tiden är (nog) kommen att flyga
Vad vill jag? Någon frågade vad jag har för utbildning med att skriva. Hur det kom sig att jag hade den förmågan och vad jag skulle göra av den?
Kanske har allt en röd tråd genom livet, bara det att den trasslar sig och gör att jag kommer på omvägar och går vilse ibland? Men jag vet att jag tycker mycket om att skriva och uttrycka mig, men sanningen är att jag inte har ett dugg utbildning eller kunskap egentligen om meningsuppbyggnader och start och avslut. Jag bara skriver från mitt hjärta och på något sätt kopplar jag bort hjärnans begränsande klossar så mycket jag förmår.
Så kanske borde jag skriva ännu mera?
Jag har börjat utmana mig med att delta i en trumcirkel för att lära mig en del om trumning, om vårt ursprung, kvinnokraften och gemenskapen. Jag har vart med en gång nu och jag tyckte det var både nervöst och spännande, men under hela tiden kände jag dåligt samvete för att jag var hemifrån och hade lite svårt att slappna av och ge mig in helhjärtat i att vara närvarande fullt ut. Jag blir ledsen när jag skriver det, för det är detta som kommit så starkt till mig.
”Jag är aldrig riktigt närvarande i det jag gör, vad det än är. Förutom när jag jobbar och behandlar mina kunder. För då jobbar jag och då är det är ok för mig att jag ger allt där och då.
Men när det gäller allt utanför mitt yrke, så kan jag helt enkelt inte slappna av. För jag är så van att jag alltid måste ha full kontroll på allt, precis allt för att göra det så bra som möjligt kring min son. Min älskade son, som är mitt allt här i världen… där är kärnpunkten och där är min ömmande mittpunkt. Efter alla år av nödvändigheten att ha 100% kontroll överallt, för att när jag släpper garden så händer det mindre bra saker. Den känslan är svår att förklara, men jag tror att många mammor som lever som vi gör förstår ganska väl. Jag är avundsjuk på de som faktiskt kan tillåta sig att släppa lite på kontrollen och också våga säga att de själva är viktiga och att det är av yttersta vikt att få möjlighet att göra saker för sig själv för att fylla på med mer energi. Jag har så sjukt svårt för detta. Så det här är min absolut svagaste punkt.
En kedja är aldrig starkare än den svagaste länken.
– Vet ej vem som sa detta först?
Jag har en del att ta tag i
Det här är högst personligt och kanske kan jag inte ens få någon annan att förstå? Min egen intention om att leva det goda livet, den pågår ständigt. Vi blir aldrig färdiga, det finns alltid saker att förändra och förbättra och förfina.
Men visst är det så, att om vi inte vågar vara ärliga emot oss själva så kan vi heller aldrig känna oss helt trovärdiga inför andra. Ingen behöver säga allt till alla, men att våga visa sin sårbarhet är inget någon av oss ska skämmas för.
Jag kan emellanåt känna sorg för att vi lever så begränsat pga min sons diagnos. Vi kan helt enkelt inte naturligt och självklart delta i alla roligheter på samma sätt som de vi känner runt omkring oss. Det är bara något som har fått lov att accepteras och jag vill inte ens ha kommentarer på det jag skriver, för just det här det kan ingen som inte lever såhär själv förstå och jag begär verkligen inte det heller.
Men jag är trött, jag är en smula låg och jag behöver paus och vila nu.
Min egen låga är dock samtidigt stark. Jag är en kärleksfull och omtänksam medmänniska som månar och finns till för andra för att jag vill det.
Jag är en ”krigare” & ljusbärare – jag erkänner det nu och tar det till mitt hjärta och vågar berätta för den som vill lyssna.
//Jill Lagerqvist – #lightworker
”En krigare är inte någon som slåss, för ingen har någonsin rätten att ta en annans liv. En krigare, för oss, är någon som offrar sig själv för att tillföra det goda för andra. En person som ser som sin uppgift att ta hand om andra människor, om de äldre, de som inte kan försvara sig själva, de som inte kan försörja sig själva och det allra viktigaste – tar hand om barnen, för de är framtiden som för mänskligheten vidare.” – Sitting Bull, Hövding över Lakota Nation (fritt översatt av Jill Lagerqvist)
Feelgoodbloggen 