Familj, gränslös, Harmoni, kärlek till livet, Liv och död, love & light, mod, Personligt, styrka, vemod

Landar i ödmjukhet

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Vemod & Kärlek

Sommaren är här nu på riktigt. Solen strålar och värmen har anlänt till oss. I våra trädgårdar växer blommorna och i vår doftar det ljuvligt av smultronjasmin och kaprifol. På köksbordet står en kvist med honungsros och smultronjasmin tillsammans i en vas och här sitter jag nu och skriver, luktar på blommorna och fylls av livets skiftande innehåll.

Önskar det var en doftbild så ni kunde få njuta som jag 🙂

Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka?”

– Karin Boye

Jag skulle vilja lägga till ”Visst gör det ont när kroppar brister, men det är så livet är skapat – att när upplevelser och åldern tar ut sin rätt så är det ofta en del som ingår.”

Idag var det dags för att klippa min pappa igen. Jag gör det med mellan 3-4 veckors mellanrum. Han brukar skicka ett sms och fråga om jag har tid att klippa honom för han ser ut som världens äldsta hippie! 🙂

Nåja, kanske inte så hippie men lite långt var det även denna gången.

Jag snaggar rejält, för det är så pappa vill ha det. Praktiskt och lättare att tvätta. Ca 1 mm blir kvar och känns som om han har den mjuka delen på ett kardborreband på huvudet.

Idag tog vi ett fint snack efter klippningen. Vi pratade liv & död. Livskvalité och när det inte får vara så, när sjukdom och obalanser kommer in i livet och ställer till oreda. Jag vet att jag är lite udda. Men jag ville ha det här lugna, kärleksfulla pratet med pappa och fast det var jobbigt så höll jag uppe det och vi satt där med tårar i ögonen. Så tänkte jag, att jag var så tacksam för att jag är som jag är och att jag inte kommer behöva ånga det oavsett. ”Du har haft en hel del tuffa och jobbiga stunder i ditt liv pappa att hantera. Jag förstår att det har varit oerhört krävande och ledsamt att gå igenom.” Han nickade sakta och höll med. ”Det du har mött och gått igenom, har jag också fått göra pappa. Därför förstår jag en del av det.” nästan viskar jag fram och det sjunker in i mig att jag inte heller riktigt låtit detta landa i mig. Att det även ”hänt” mig…

Vid ett av tillfällena, då hans andra fru dog väldigt dramatiskt, så ombads jag att vara den som var stark för min pappa och min syster. Det var mitt ansvar att vara stark, ta hand om dem och se till att fixa med allt runt omkring. Jag gjorde mitt allra bästa, efter den förmåga jag hade. Efter begravningen rasade jag ihop fullständigt.

Alla dessa prövningar vi fått både tillsammans och på skilda håll. Det är inte alls märkligt att våra kroppar värker och spökar med oss på olika sätt med det vi får lov att bära med oss. Hur mycket vi sedan tillåter oss att bearbeta, så småningom, avgör hur vi känner oss i kropp och själ. Men vem lär en att bearbeta hur man ska göra?

Efter dagens samtal med pappa fylldes jag upp med ett sådant vemod och en stor kärlek. Tårarna torkade i vinden när jag gick de 300 metrarna hemåt efteråt. När jag kom hem körde hela familjen på shoppingrunda och handlade midsommarmat. Kontraster…

Jag kan bara vara den jag är

Jag ska snart gå ut i vår trädgård och njuta av solen och värmen en stund. Den senaste veckans innehåll har gjort mig ännu mera ödmjuk och insiktsfull med hur jag vill leva, vad som är viktigt och värdefullt. Allt annat kan kvitta nu. Det handlar om en hel del saker som behöver så falla på plats.

Läkning och självläkning. Att behålla mitt lugn och vara i balans. Att möta min omgivning med kärleksfull blick och inge den styrka och förtroende som jag vet att jag besitter. För att bibehålla detta så behöver jag lyssna på mig själv. Jag har också fått ta emot villkorslös varm vänskap och omtanke som gör mig glad, stark och ger insikter om vad det handlar om för just mig, just nu.

Jag fick ett gott råd i största omtanke om att ”Sluta leva med min stora livslögn att sätta mig själv åt sidan och nästan fega ur för att skydda mig. Att börja tro på mig själv och mina förmågor, mina styrkor och lyssna på min inre röst. Se mig omkring med alla de möjligheter som finns runt mig. Vara mer gränslös, inte nöja mig med det lilla och att det är jag själv som fortsätter förminska mig. Det behöver inte vara så, det kan bara jag själv ändra på… Jag är fri, jag behöver inte sitta kvar i buren för dörren är öppen på vid gavel! Livet har givits till mig för att skapa, känna glädje och fira!”

Jag har allt jag vill ha, men allt är inte inom räckhåll än…

– Läst på en tavla hos en god vän

Jag fortsätter leva efter ”Inte bara jag först! Utan jag också!”

Jag landar i ödmjukhet & kärlek denna dag innan midsommarafton.

Jag älskar min pappa. Jag älskar min familj. Jag älskar…livet & er alla! Kram Jill

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s