Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
Teamwork is the Dreamwork!
Nu ska vi se om jag kan få till tankarna från i fredags när jag körde till sonens skola… för det var då de här tankarna kom.
- Det här med stereotyper och automattankar, hur saker ”alltid” har varit som har vaggat oss in i roller som vi inte själva valt. Roller som på förhand givits oss och som vi bara fallit in i då det förväntas av oss.
- Längtan och att lyssna inåt på sin egen röst, sina egna värderingar och att göra upp med allt det som förväntats och bryta sig loss. Om att hitta sina likasinnade vänner och partners som bär på samma känslor, även om man inte alltid själv har kunnat sätta fingret på vad det är. Att stå stadig och stark i sina livsval, vilket inte alltid är så enkelt.
Undrar om jag mäktar med att förklara det här? 😍
Mina rader handlar om att bryta normer, om rätten att få välja själv hur vi vill leva våra liv och inte färgas av tidigare uppfattningar om bl.a manligt kontra kvinnligt. Det kommer också handla om rätten att välja vad vi lyssnar på och vikten av att främst lyssna på sina egna känslor och tankar om hur vi själva vill leva.
När vi gör det fullt ut, utan att ha ett samhälle, en värld med dolda profiler som verkar i kulisserna och gör allt de mäktar med för att styra folk in i vissa led de själva önskar för egen vinnings skull, då är vi där vi alltid borde vara! I frihet och då kan vi få till den där teamwork-känslan som jag verkligen tror skapar DREAMWORK!
Det här blir dock ingen djupdykning i vilken könstillhörighet man känner sig bekväm med eller annat inom just det området. Där är jag novis alldeles, men har för den sakens skull ändå full respekt inför varje människas val.
Lev det liv du själv önskar leva
Ju mer tid jag får leva, desto mer har jag tagit mig tid att tänka och känna vad som passar och hur jag önskar få leva det som är kvar att levas. Det som hänt är att jag har attraherat in andra människor med liknande värderingar och intressanta samtal uppkommer.
Läs det här och känn in vad du själv känner och tänker först, låt det sjunka in och vad som kommer upp vidare i vad du tycker. Kanske får du släppa och läsa igen. Det här har tagit tid för mig att forma.
Manligt vs kvinnligt. Så olika vi formats att leva våra liv, där skillnaderna har varit helt öppna och uppenbara i att vi värderas olika pga vilket kön vi föds med… En utdöende stereotypisk teori, eller kämpas det hårt för att hålla fast vid detta?
Jag fick en massa tankar kring allt detta under min bilfärd. Så tänker jag nu vidare på hur jag har styrt om livet och vad detta har lett till, vilken annorlunda livsstil jag har skapat upp jämfört med den jag trodde jag skulle leva i när jag var i 20-årsåldern!
Hur ska vi förhålla oss till vad vi tycker?
Jag har alltid tyckt att vi ska släppa på de där nästan militanta gliringarna som lite nedlåtande får det till att alla män är egoistiska mansgrisar och alla kvinnor är mer eller mindre bitchiga. Som att olikheterna mellan det maskulina och feminina och allt det fina och vackra med det har glömts bort och ersatts av sådant vi läser i olika sociala mediekanaler. Där allt dras till sin spets och det skrivs sådant som vi ska uppröras av och uppdelas av. Utan att vi själva tänker efter vad vi tycker om det. Idag får jag känslan av att det är fult att vara trygg i sin maskulina manlighet (förknippat med mansgris?) och även att vara stolt kvinna, som verkar vara samma som att vara feminist som då blivit något av ett skällsord i vissa sammanhang (märk väl att det inte pratas om att vara feminin, för då ska vi tänka att det är ”fjolligt” att vara feminin)
Bilderna väcker tankar och känslor. Väl värda att fundera på vad som dyker upp hos en själv… Kan ni hålla med om att det känns rörigt och det blir svårt att veta hur man ska förhålla sig till tankarna kring bilderna? Å ena sidan och å andra sidan…
Lite som att allt måste vara precis lika (androgynt?) för att vi ska ha ett rättvist samhälle. Medans jag som är mamma till en son med funktionsnedsättning börjar flämta vid denna villfarelse… Jag anser att du behöver behandla alla utefter det som behövs för den enskildas förutsättningar för att på så sätt nå en balans och få till en lösning för individen, som gör att samma/likvärdig livskvalité och värde kan uppnås. Därför behövs det få vara skillnader för att bli rättvist och ”på lika villkor”. Hängde ni med?
Dessutom anser jag att olikheter tillför så jäkla mycket positivt! Fy va trist det skulle vara om alla bara var…samma/lika dana! Tänk vad bra att vi är bra och intresserade av olika saker och inte bara samma smala spår. Olikheter gör att vi kan leva ett rikare liv!
Nu kommer jag dra på i ytterligheter här för att få igång er! Se nedan! 😉
Mannen – stereotypen
En stark man har mycket att leva upp till. Han ska försörja familjen och enligt tradition är mannen familjens ”överhuvud”, ledaren som ska hålla ihop flocken (familjen) och har mycket ansvar på sina axlar. Mannen tjänar mest, får jobba mest och se till att skapa en ekonomisk trygghet. Mannen ska bete sig som en Alfahanne, vara tuff, stark, beskydda och slåss om det ”behövs”. Bryter gärna arm för att visa vem som är starkast.
Mannen är den som inte tar mer pappaledigt än han ”tvingas” till av myndigheterna. Detta beror kanske i dagsläget mestadels på att det ännu är inkomstskillnader som avgör det här. För mannen tjänar märkbart mer i lön än kvinnan (ja fortfarande) och är därmed den som sitter inne med kapitalet, kan spara undan mer pengar och spekulera i aktier mm mm. Han har koll på huslånen med räntor och övergripande kostnader för boende osv.
I vardagen så är det oftast mannen som kör bilen när man ska iväg på olika saker. Men han är också den som vid sammankomster och fester dricker öl & whiskey, så det brukar vara kvinnan som får köra hem. Mannen deltar på festerna och släktmiddagarna mer avslappnat då han inte behöver jaga och se till att barnen sköter sig, får i sig mat, torkas om snorig näsa, byta blöjor och övervaka var de springer runt och busar… Han har dessutom ingen koll på om extrakläder och annat till barnen finns medpackat ”just in case”… Däremot är det nästan alltid pappan/mannen som leker, busar och har kul med barnen på festerna, i alla fall tills det kommer fram groggar. Då ska barnen sova 😉
Mannen blir ofta tränare eller högst närvarande pappa vid sönernas fotbolls eller hockeyträningar eller annan sport. Mannen kör sin son/söner och engagerar sig i föreningen så mycket det går. Mycket tid läggs på barnens sportintressen och även sina egna. För mannen brukar hålla fast vid sin träning även då barnen kommer in i familjen.
Nu känner jag själv att här byggs det upp en massa protester, en massa frustration över vem jag är som sitter och skriver sånt här skit!? Se längre upp att jag skriver ”Stereotyper” och vad betyder det?
Jag kan komma på massor av mera, men håller där. Ta några djupa andetag ni jämställda människor som läser! ❤️😘
Kvinnan – stereotypen
Kvinnan gör allt det där som inte alltid syns för blotta ögat, men som är av stor betydelse för att vardagen i familjen ska fungera! Kvinnan har koll på födelsedagar, allt kring dagis, skola, fritidsaktiviteter och sammankomster. Hon är paketinköpsansvarig för kalas, presenter till fröknar och ofta ställer hon upp som samordnare vid insamlingar till klassresor mm. De flesta kvinnor har någon gång i sitt liv varit klassmamma under barnens skolår.
Kvinnan står för inköp av det mesta som gäller hushållets nödvändigheter och ”onödigheter” 😉 Mat, städartiklar, heminredning och framför allt kläder till barnen och hmmm ganska ofta till mannen också minsann!
Medans mannen ibland pliktskyldigast drar ett svep med dammsugaren och kanske torkar av golvet, så står kvinnan för de mer noga städmomenten med allt från att rensa/torka ur badrumsskåp, köksskåpen, tvättstugan och så toaletternas gnoende. Oftast är det kvinnan som bäddar rent i sängarna och hänger ut täcken, bäddmadrasser och kuddar på vädring lite då och då.
Kvinnan har många olika ställen att besöka titt som tätt för att hålla en fräsch yta snygg! Det är allt ifrån den mest fettförbrännande träningsformen till att fixa hår, naglar, ögonbryn & fransar till att besöka spa med jämna mellanrum för att koppla av med väninnor och lite egentid.
Kvinnan ägnar stor del av sin tankeverksamhet med att inte känna sig så nöjd med sig själv, sin kropp och sin vikt. Kvinnan söker ständig bekräftelse på att duga rent utseendemässigt och tvivlar på sig själv, har ofta dåligt samvete för att inte räcka till och ha ork till att vara både sexig och förförisk fru, samtidigt som hon ska vara en supermamma som alltid har 100% koll på barnen och hemmet, som fö ska se perfekt ut med senaste modet på både kläder och heminredning. Ofta glömmer kvinnan att återhämtning och själens önskan om att bli varsamt omhändertagen är nödvändigt och därav smäller hon till slut in i den berömda väggen, då hon inte haft ork eller tid att lyssna på sig själv och alla de tydliga tecken som kommit längst vägen. Oftast följs det av en lång väg tillbaka till återhämtning och det blir svårt med acceptansen eftersom man hela tiden tänkt att det händer inte mig, jag har koll… ❤️
Nu kommer ni ihåg att detta är taget ur stereotyperna va? 😂 för inte är väl jag & du ”såna”? Eller är allt inte så stereotypiskt? Kanske är en del självupplevt av ganska många?
Ibland behöver vi få våra tankeställare
Min man sa till mig för många år sedan att något han direkt tyckte var attraktivt med mig var att jag var så självständig och stark. Jag spelade inte offer eller utnyttjade situationer. Jag gjorde klart direkt att jag klarar mig själv och behöver ingen för att fixa saker som behöver fixas (jaja jag var ju ändå 34 år och klok som en bok, eller?). Samtidigt tyckte han att jag ibland var lite för envis på den fronten och tyckte att jag borde kunna låta honom få dammsuga hemma hos mig och sonen ibland för att underlätta för mig och för att han så ofta var hos oss. Jag tog det till mig och i efterhand förstod jag mycket väl vad han menade med just dammsugningen. Vi hade helt enkelt olika uppfattningar om när det behövdes och hans gräns var lite snävare än min ”jag gör det sen” stil 😂 Men skämt åt sido så var det bra för mig att lyssna på det och sedan spinna vidare.
Genom åren har vi formats tillsammans och var för sig i olika sammanhang. Vi har pratat väldigt mycket och ibland har jag tyckt att han varit lite trångsynt och han att jag varit tjurigt envis. Men vi har kommit fram till att vi inte är särskilt noga med att tänka för mycket på manligt vs kvinnligt utan kompletterat med vad vi har för intressen, vad vi har våra styrkor och svagheter och så vidare. Ibland har vi hamnat i fällorna att reta oss på varandra med dumma grejjer som toasitsen uppe eller nere, vem fyller på toalettpapper när det är slut, vem sätter på korken på tandkrämstuben och sånt tramisgt. För det bara blir så med trötthet, slentrian och vardagens grådagar…
För det mesta så tycker jag det är skönt att inte behöva fixa allt själv och att vi ändå tillåter oss att ha våra olika roller. Ok, jag kan både kolla motoroljan på bilen, fylla på spolarvätska, tvätta bilen, byta glödlampor och annat fix men… jag tycker det är så skönt att inte behöva göra allt själv hela tiden! Jag tycker inte att det här är kul och är glad att slippa även om jag ju kan en massa om jag måste och lägger manken till. Likaså gäller för min man som inte är så superintresserad av att tvätta och fixa med eftervården av tvätten, bädda rent å sånt. Vi hjälps åt helt enkelt.
Det är en utmaning att tänka friare
Jag tror att det ibland är när vi bryter oss loss eller gör en förändring med både platser och umgänge som leder till utveckling och förändringsprocesser. Säkert är att alla förändras ändå oavsett. Men med distans till det gamla invanda och det som var med gamla beteendemönster så kan det komma klarsynthet.
Ibland läser jag att män har svårt att hantera en kvinna som är stark och självständig, att det på något vis skulle underminera en man att leva med en sådan kvinna. Jag tycker det är rätt knäppt måste jag säga. För det tillhör det gamla sättet att se på saker och ting där en man anses vara en ”toffel” om de släpper fram kvinnan och att han ofta också anses vara kuvad. Alltså jag hör sånt snack fortfarande i vissa sammanhang, men nej det måste vara en av de större feluppfattningarna på denna front numera väl?!
Jag tror att många män som lever med en stark och självständig kvinna vid sin sida mestadels njuter av det och mår bra. De slipper att axla ansvaret att alltid vara den utåt sett starka och känner att de är trygga med att de står bredvid sin starka och självständiga kvinna. Ingen kamp om vem som är starkast, ingen nedlåtande ton för att trycka ner varandra utan hellre lyfta varandra och komplettera varandra. Ett jämlikt par har heller inga behov av att göra någon affär om vem som gör vad. De gör tillsammans och delar upp det med vem som är bra på vad och tja kanske fortsätter de leva med att mannen tvättar och städar bilen, kollar motorolja och spolarvätska inför semestertrippen medans kvinnan packar fikakorg och annat som behövs. Kanske lagar kvinnan det mesta av maten medans mannen med en självklarhet sedan plockar undan disken och annat efter middagen. Kanske serverar mannen kaffet vid tv-soffan vissa kvällar medans kvinnan gör det andra kvällar. Kanske säger mannen till sin kvinna att ”ikväll kör jag hem, så ta du ett glas vin till maten” när de är på parmiddag med goda vänner.
Kanske tycker kvinnan om att få ha sin roll som kvinna/fru/mamma med sin moderlighet och kvinnlighet precis som hon vill ha den OCH hon skäms inte för att säga att hon gärna är hemma med barnen mer, hon mår bra av att ha koll på aktiviteter och scheman, födelsedagspresenter och engagera sig som klassmamma i skolan. Kan hon inte bara få fortsätta med det utan att skämmas för att hon tycker om dessa saker? Om hon själv mår bra av det så är det väl inga problem och hon är väl inte fast i någon så kallat ”kvinnofälla” då?! För samtidigt så ger hon plats åt sin man att vara med och delta i sin familj lika mycket ändå utan att behöva ”tvinga” eller tjata på mannen. För han vill också och de får ju såklart plats båda där bland barnen och allt som rör dem. Det är ju detta som är en av de största meningarna med livet att få vara tillsammans med sin familj och de man älskar! Vad kan vara fel med det? Vad är annars viktigt på riktigt?
Bakom varje stor och framgångsrik man står en kvinna som stöttar och gör det möjligt för mannen att göra sin karriär genom att ta hand om allt runt om kring i deras gemensamma liv. – Japp, så har det väl oftast varit och är till stor del fortfarande. Vi har olika roller och jag är ganska osäker på om mannen alltid vill göra den där karriären som betyder att han missar mycket med sin familj alla gånger? Men mannen är präglad till att ta detta ansvaret då det är så det anses att det ska vara så. Kanske skulle inte heller kvinnan vilja byta med sin man, offra tiden och upplevelserna med barnen, för att göra karriär i en mansdominerad värld, på männens villkor och mätt i vad som kallas att vara framgångsrik? För kanske tycker denna starka och självständiga kvinna att hon har vunnit högsta vinsten som får vara så delaktig och närvarande i sin familj och inte ut och offra tid och ork för ett företag där hon anses vara en bricka i ett spel, som när som helst kan bytas ut mot en yngre, snyggare, mer energisk och samarbetsvillig medarbetare som är beredd att offra ännu mera? Kanske är hon bara helnöjd och lycklig med sitt liv? Kanske vill mannen hoppa av karriären och kanske skulle de må så mycket bättre om inte samhällets normer piskat upp till en nästan omöjligt hög status när det gäller boende, inredning, bilar, teknisk utrustning, kläder och hobbys? Kanske vill/orkar inte mannen göra karriär längre, men ”måste” för att hålla ställningen, för att inte göra andra missnöjda eller för att frun och barnen har vant sig vid den nästan omöjligt höga standarden som allra mest handlar om yta?
Tänk om vi alla bara stannade upp ett litet tag
Tänk om vi började fundera på hur historien sett ut bakåt och förstår att dit vi kommit idag gällande status mm baserats på en helt annan kamp som handlade om helt andra viktiga saker? Skulle vi tänka om då och fundera på om vi inte rusat på i en riktning vi inte vill…egentligen?
Vad är viktigt på riktigt?
Kan jag knyta ihop säcken på detta?
Tveksamt… det är många olika bitar att tänka till kring. Men en sak är säker och det är att framtiden blir vad vi gör den till. Kanske borde vi vara mer noga med vad vi önskar och vilka val vi gör? (Jisses vad man hinner tänka mycket på de där resorna till och från sonens skola/internat…)
Allt är inte alltid som det ser ut att vara. //Jill
Feelgoodbloggen 