Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
Vi föds – vi lever – vi dör
Idag vill jag skriva om något viktigt som för mina känslor ut på kanten av vad jag mäktar med. Men jag vill ändå ta mig an de här tankarna…
När vi är barn, oskyldiga och lyckligt ovetandes om vad vår egen framtid ska ge. Då när vi skrattade, lekte, sjöng, tog hoppsasteg och dagen som den kom. No worries…
Sen vidare till tonår, ungdomsliv som övergick i vuxenliv med mer ansvar, flytt till eget boende, chocken över att ta hand om sin egen ekonomi och när vi plötsligt skulle ta ansvar över allt som ingår i ett hem, vårt eget nya hem.
Osv osv….
Så mycket innehåll vi ändå fyller på med när vi kikar i backspegeln och vi alla har en unik historia över vad vi upplevt med en salig blandning av lycka, sorg, motgångar och medgångar, högt och lågt.
När vi är yngre känns det så länge tills vi ska bli gamla och vi tar liksom förgivet att vi ska bli gamla, men det är långt dit. Sen somnar våra far- och morföräldrar in och vi saknar dem och det som hörde vår barndom till, våra speciella band vi skapade upp. Kanske inte alla gjort så, men då fanns där säkert andra som fyllde upp de platserna.
Livet har sin gång
Begåvas vårt liv med barn, så växer de upp och är plötsligt unga vuxna och vi själva börjar bli gråhåriga, får skavanker och har gått in i nästa fas av vårt liv.
Genom alla olika faser blir det naturligtvis vad vi gör det till, vad vi stoppar in för innehåll och hur vi väljer att ta oss an saker. Bevarar vi nyfikenheten, spontaniteten och glädjen över varje ny dag? Eller har vi börjat bli lite avtrubbade och gått ner i varv? Har vi kommit till fasen där våra föräldrar börjar bli gamla och skröpliga, eller har vi kanske redan mist en eller båda?
Hur ser vi på dem, de äldre, de som kanske är i sista faserna av det liv vi känner till? Behöver våra föräldrar vår hjälp? Hjälper vi dem? Eller behöver vissa av våra föräldrar hjälp, men vägrar av olika anledningar? Envisa, vill inte vara till besvär, blundar inför faktumet att inte klara sig själva på samma sätt som förr och blir tjuriga, deprimerade, bångstyriga och alldeles… omöjliga? Hur ska vi tackla det? Vad kan vi hjälpa med ändå och när går gränsen för vad vi har ansvar för och inte?
Kan du hantera sorgen och oron det innebär över att gå från att få vara barn till sina föräldrar till att plötsligt stå inför faktumet att det är du som blir som en förälder till din mamma/pappa? Hjälp, hur ska vi göra?
Kanske är ni flera som är där jag är nu själv? Att se sin älskade förälder, som funnits med i mitt liv alltid, gå ner för räkning och där tankar och känslor kaosar inombords. (som om jag inte hade nog… kommer som en egotanke i mitt huvud). Självklart orkar jag! Men jag är rådvill och vet inte hur jag ska göra för att hantera. Vem vet? Finns det en manual eller ett recept med klarhet för att fixa?
Alla har sina historier
Men vem bryr sig av de kontaktytor jag och du behöver ta framöver? För omgivningen är man ett namn, möjligtvis ett personnummer och sen ingen tid att se mer än så.
Men där står jag och du med hela vårt känsloregister och vill ju att någon ska lyssna och förstå. Kanske har du som jag fått erfara förvirringen när läkarbesöken, recepten och provsvaren blir så många så ingen reder ut? Kanske har din mamma eller pappa också skickats runt bland många olika läkare, avdelningar och myndigheter vilket gör att det hade behövts en samordnare för att bara få en överblick över ett liv, ett liv som mer och mer känns som att det inte finns något värde i.
Samtidigt står du och jag vid sidan om och hör olika personal inom olika områden förklara att det kan de inte ta med oss, för det måste individen själv bestämma och besluta över. Så vi lämnas utanför, utan insikt eller möjlighet att få hjälpa till. Fler än en gång under alla dessa år har jag fått just det bemötandet och varje gång har jag känt mig så uppgiven och frustrerad. Jag vill hjälpa, finnas och stötta – men nej, jag blir bara den som får höra förvirringen och det går helt enkelt inte att få en klar bild. Personal som är helt oförstående och suckar för att man inte vet hur ”gången går”, utan behöver fråga för att det är nytt sedan förra gången något var aktuellt. Så jag ger upp en liten stund och försöker förtränga vad som komma ska. Tills jag måste på något sätt ta tag i det igen.
Så vad är ett liv värt
Jag har funderat mycket på den frågan, om vad ett liv egentligen är värt på individnivå? Vi förfaras över tidningsrubriker med människor som lider runt om i vår värld, men tar sällan oss tid att lyssna in människors behov i närheten. För att avståndet, det opersonliga, är lättare att ha en sagd åsikt om som man sedan bara kan lämna. Man har ju ändå uttryckt en förfäran och varit en god samhällsmedborgare som på så vis tagit en viss ställning. En ställning till det snudd på abstrakta av en för dem själv okänd, opersonlig händelse som de inte behöver ta till sig i sitt hjärta mer än utåt sett…
Samtidigt, i vår närhet, blir människor gamla och sjuka och väldigt ensamma. De är liksom utlämnade till en sjukvård som inte har tid att bry sig, som inte tar sig an och visar full respekt för hälsa och mående. De är ju ändå i sista fasen och måste vi välja, så väljer vi bort en gammal person, det är väl självklart! Så många gamla har en lång medicinlista som de ska försöka reda ut själva och så tas prover och flera läkare är inblandade. Ibland skickas en remiss, men vem tar uppföljningen då många läkare är så kallade stafettläkare och byter VC nästan lika ofta som de byter till ren läkarrock. De gamla faller mellan stolarna och deras vuxna barn får ingen insyn, kan inte hjälpa till att reda ut och sedan smyger sig dåligt minne på sakta, sakta och var någonstans går gränsen?
När respekten för ett liv inte värdesätts så högt pga ålder och tiden inte finns för att göra uppföljningar och visa omtanke. När är det dags att steppa in och försöka göra de sista ljuva åren så fina som möjligt? Jag är helt övertygad om att många gamla lider mycket i onödan och kunde få må så mycket bättre om det fanns mer naturliga övergångar och fina lösningar i våra olika livsfaser. Det finns sällan plats på seniorboende och de ställs i kö och hinner dö innan de får en plats. Eller har jag helt fel? Kanske de får en plats, men vägrar för att de känner det som att de tappar sin egen värdighet och frihet. Stämmer det eller inte? Måste en gammal vara dement för att få en plats eller en servicelägenhet? Det är så många frågor och jag vet att jag bara är ett samtal bort från att ringa ännu en biståndshandläggare.
Det smärtar i mitt hjärta och tårarna bränner
Det är min pappa det handlar om, inget opersonligt namn på ett papper. Min pappa… hans liv, liksom alla andras finns ett stort värde i. Låt oss hämta tillbaka känslan inför varandra och inför vad ett livet faktiskt är värt.
Så länge vi lever är livet till för att levas! OM vi önskar oss ett långt och härligt liv, så behöver vi se till att vi får leva med kvalité, att vi kan känna oss trygga med att få luta oss emot ett samhälle där tryggheten, omtanken och respekten för varje enskilt liv finns med som en naturlig del. Inget vi ska ursäkta oss med för att be om. Det borde vara så självklart!
Lev nu – dö sen!
Jag älskar denna låten, den påminner mig om min älskade mamma som jag förlorade när jag var 6 år och min pappa som ännu finns vid min sida…. ett helt liv med mycket innehåll och viktigt på riktigt. De spelade ofta denna och jag tyckte om den redan då.
Tack för att du tog dig tid att läsa mina rader. Högst personliga denna gång… //Jill
Feelgoodbloggen 