Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
Utmaningar under vår livstid
Personliga utmaningar…
Globala utmaningar…
När jag nu levt mer än halva livet så får jag anta att det innebär lite större kunskaper, lite mer klokheter som landar inom en och mer insikter att ta fasta på. I alla fall är det så jag ser på det 🙂
Fast jag gärna vill tro att vi alla på något vis kan sätta oss in i hur andras berättelser gått till, så verkar det som att det är svårt det där med att förstå en annan människas händelse. Det verkar som att vi själva behöver uppleva för att förstå innebörden. Kanske är det så det ska vara? Eller, varför har människor ofta så svårt för att ta in andras upplevelser? Kanske för att de flesta har fullt upp med att leva sina egna liv. När de sedan själv får en mindre skön erfarenhet så står många handfallna över att ”ingen annan” har sett dem, förstått dem, visat hänsyn för deras situation eller visat sin omtanke om dem. De känner sig utlämnade och behöver få ur sig sin frustration och bitterhet, säga sitt och lämna det öppet för andra att skita i eller få dåligt samvete över 😉
För såna är vi kanske lite till mans eller kvinns allihopa? För att vi inte orkar leva någon annans liv när vi har fullt upp med vårt eget ❤ Högst normalt. Inte ens den närmsta kretsen orkar ibland. Vilket sedan skapar upp sår och en viss bitterhet när en själv ”blir drabbad” av något jobbigt.
Kanske behöver vi, om vi eller när vi känner så, titta inåt i oss själva. Hur har vi själva agerat när någon annan upplevt något jobbigt? Fanns vi där då och uppmärksammade och stod till hands fullt förstående? Eller hade vi fullt upp med vårt eget då? Så vi kanske inte ens haft en aning om vad som pågått ens i vår närhet? För personen aldrig sa något utan höll skenet uppe, eller för att vi instinktivt drog oss lite undan för att vi inte orkade gå in i någon annans o mående? Kan vi svara ärligt på den frågan någon av oss?
Insikterna som kommer förr eller senare
För om vi är ärliga, så kanske vi fick en insikt mitt i allt eller efteråt när vi kommit igenom vår kris? Om att vår resa är vår egen och att om vi inte ber om hjälp eller säger något, så får vi lov att förstå att det oftast blir tomt och ensamt.
Vi är uppfostrade att inte va till besvär för varandra eller verka jobbiga. Vi är också uppfostrade att inte lägga oss i andras bekymmer eller störa någon annan som verkar ha fullt upp med sitt elände.
Hur knäppt är inte det egentligen med denna sortens uppfostran?
Hur fint hade det inte varit om vi dels vågade be om hjälp och dels sträcka ut en hand och fråga om jag/du kan göra något för personen som hamnat i kris eller o mående?
En tanke finns också kring om hur mycket ledsamhet, sorg, ensamhet och kanske en viss bitterhet som vi kunde slippa i alla riktningar? ❤
Istället så skruvar vi besvärligt på oss inför den obekväma situationen och det förblir sedan tyst. Länge eller kanske aldrig mera den kontakt som var så självklar när livet flöt på.
Alla har sina resor att göra
Nu när jag blivit så himla gammal och klok kan jag förhålla mig till livets utmaningar lite bättre och har större överseende med att det är så det är i livet. Vill jag göra eller ha skillnad så behöver jag börja med mig själv och se över hur jag vill vara som medmänniska, men framför allt hur jag vill behandla mig själv. För det börjar alltid med mig själv i alla lägen.
Jag ser. Jag hör. Jag iakttar. Jag förstår. Jag läser av och skapar mig en uppfattning om något och framför allt känner jag in i hjärtat och vad magkänslan säger mig.
Jag är varken redovisningsskyldig med hela mitt liv inför andra, lika lite som jag är skyldig någon annan att reda ut deras bekymmer.
Däremot kan jag känna in om jag ska ta en kontakt och fråga om jag kan göra något för personen. Frågan/omtanken är ju alltid fri att ställa/visa och att välkomna/avvisa.
Dessutom så behöver jag släppa på dåligt samvete för att någon annan mår dåligt eller har hamnat i kris. För om jag ska sträcka ut en hand och erbjuda min hjälp ska det inte ske utifrån att jag har fått dåligt samvete för att jag mår bra/har det bra utan att det sker utifrån att det känns fint inombords att ha styrkan och kraften att få lov att erbjuda sig själv med sin vänskap.
Balansen kan rubbas, men fokus bör vara på att balansera väl
Vänskap behöver underhållas och uppskattas, i båda riktningarna. Annars rinner den iväg och blir inte mera just då eller aldrig mera.
Vänner har kommit och sedan gått vidare för att bli bekanta. Ibland har jag gått och ibland har andra gått. Vi är i våra olika faser i livet där det för en kortare eller längre tid är så härligt och ett fint utbyte sker, för att sedan fasas ut för att gå in i andra konstellationer. Intressen och önskningar om vad som ska ske framöver gör ibland att man flätas samman ännu mer eller att banden lossar lite eller klipps de av. För en tid eller för alltid. För all tid behöver inte vara statiskt, men händelser i livet visar om det blir igen eller inte.
Jag har alltid haft många människor omkring mig, vänner, bekanta, kollegor och personer man endast träffas på fester och andra sammankomster där det är trevligt. Olika relationer fyller olika behov. Jag tycker om att ha det så, för jag hade varken orkat eller haft tid att underhålla alla relationer med samma kraft och energi.
Alla dessa skrivna tankar har blivit mer aktuella ju mer jag läser i olika sociala media, lyssnar omkring mig och upplever. För det är som sagt en särskild tid nu mer utmaningar utöver de vanliga.
Här om kvällen skrev jag ett inlägg som kom till av att jag kollade på en serie på tv:n där en kollega genomgick en massa strul, gjorde bort sig på jobbet och behövde skriva in sig på ett behandlingshem. En av hennes kollegor kör henne till behandlingshemmet, trots att hon betett sig illa och hon är full av ånger när hon ska stiga ur bilen. Då säger kollegan som skjutsat henne: ”Oroa dig inte för mycket nu. Kom ihåg att riktiga vänner förlåter dig om du gjort något dumt och ångrar dig.” Det högg till i mitt hjärta av olika anledningar…
Så då skrev jag detta inlägg och la ut på min facebooksida och insta:
”Tänker emellanåt på de senaste årens utmaningar med oliktänkande som skapat uppdelningar och konflikter, infekterade argumentationer både irl fast kanske oftast via sociala medier och annan teknik. Hårda ord… som man verkligen inte har koll på hur det tas emot av mottagaren och sen går livet på.
Vad händer bakom skärmarna hos folk? Hur mår folk?
Ja, det är frågan och mainstream media, politiker och myndigheter bara öser på så människor mår ännu sämre.
När vänder det?
Det är upp till dig och mig säger jag. Ta tillbaka makten över ditt liv. Känn efter med hjärtat och vad magkänslan säger dig i allt som varit och allt som är.
Vad är viktigt på riktigt?
Åren går, men såren består och kanske blir en del svårläkta och de flesta själsliga sår läker definitivt inte sig själv.
Har jag blivit sårad behöver jag kanske hjälp på olika sätt för att läka och våga igen. Ta hjälp och våga be om hjälp. Har du blivit sårad så kanske du får förlåta själva handlingen oavsett, om den som sårar inte ber om förlåtelse med utsträckta armar ~ så att du kan få ro i själen, göra avslut och gå vidare.
Är du den som sårat och känner att det skaver i hjärtat?
Kom då ihåg att en riktig vän oftast förlåter dig då de är kloka nog att veta och förstå att alla gör fel/misstag, att ingen är perfekt och att det är en fin handling både i att be om förlåtelse och förlåta 
Om vi fortsätter att låta prestigen gå före känsla och förnuft, ja då har vi en rätt trist tid att vänta.
Det börjar alltid med dig själv”
Det är aldrig för sent att sträcka ut sin hand
Risken finns att du kommer ångra dig om du inte gjorde det. Låt aldrig prestigen gå före hjärtats röst. //Jill
Feelgoodbloggen 