kärlek till livet, love & light, mammakärlek, minnen, mod, Personligt, styrka

Ibland undrar jag…

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Vem där?

Vem är där bakom den krackelerade fasaden? Minns när jag tog den här bilden. Det var förra året när sonen skulle skolas in på både ny skola och internat en timmes bilfärd hemifrån. I 2 veckor var jag med honom och jag sov varje natt i den något för korta soffan med fötterna uppe på armstödet.

Jag skulle gå över glödande kol, genom stormar och dyka längst ner i dyngan för dig, min älskade son! Alltid ❤ Som vi kämpat… jag och sonen.

Ett år senare, med mer distans men ändå i så många kända livssituationer som alltid. Med nya och gamla utmaningar som bara rullar på. Jag som övar mitt tålamod tills det brister, tills jag själv brister. Å så hjärnspökena med allt runt omkring. Dömande och åsikter som jag vid det här laget borde vara helt immun emot, men som plågar mig i mina drömmar. För min wromhjärna aldrig vill bli tyst och på natten kan jag inte bestämma över vad som ska komma i drömmarna. Jag fattar. Jag måste ta tag i allt, en sak i taget, beta av och lämna för gott. Ibland undrar jag hur hon den kvinnan jag möter i spegeln, hur orkar hon med sig själv och sitt liv egentligen? Vem är hon som tänjer sig på det viset? Vad vill hon, egentligen? Hon verkar skör…

Så plötsligt dyker helt nya tankar och känslor upp inombords. Som en slags förklaring för vissa känslotillstånd jag kommer in i med jämna mellanrum. Som gör att själen inte får riktig ro. En smärtsam insikt föll liksom över mig häromdagen och jag var inte alls förberedd på den. Men när jag tillät mig tänka på den så kände jag att ja, precis så har det varit. Väldigt länge. Och jag förstod mig själv i det som kom. Samtidigt som det smärtade otroligt inombords, mer än jag kan förmå mig att berätta om.

Allt för dig min son

Balansgången i att själv vara förälder och det utan att luta sig emot att ha fått uppleva en egen uppväxt med fungerande familjeliv ägde rum. Vad gör det med en? Blir vi för noga med att ge allt vi själva inte fick, så att vi istället riskerar att stjälpa? Kan man älska och vilja för väl när det gäller ens barn? Vet inte… Stundtals har jag varit villrådig och känt mig extremt ensam och bara velat få ringa mamma, som ju inte finns. På gott och ont har jag gjort allt jag förmått mig till och tänjt på gränserna för egna orken så många gånger… så jag tappat mig själv och vem jag är, vad jag vill för egen del, vad jag önskar, vad jag tycker om och skulle må bra av. Fan! Helt sjukt! Ändå skulle jag med all säkerhet göra samma sak igen ❤

För mig är villkorslös kärlek så självklart. Att utgå ifrån hjärtat och alltid ge förutsättningslöst är bara så jag gör. Samtidigt smärtar det att se bakåt, på min egen barndom och känna saknaden, ensamheten och allt som gick förlorat, allt jag själv aldrig fick ta för givet… Jag vill tro att det har gjort mig ödmjuk inför det mesta som livet innehåller på olika sätt ❤

Hur orkar man?

Det jag har lärt mig genom livet är att när man inte tror att man orkar mer, så orkar man så jäkla mycket mer än man kan ana! Varför? Svar: KÄRLEKEN – för den är oändlig på så många sätt ❤

Det ska mycket till innan kärleken tar slut och för sina barn, nej den är oändlig. Samtidigt tycker jag att alla vi föräldrar behöver ta med oss att vi behöver förtjäna våra barns kärlek och med det följer respekt för deras egna identitet, ödmjukhet inför deras egna val och stor omtanke om dem så att de alltid känner att de kan vända sig till en när de helst behöver det. Det är var och ens förälders eget ansvar att göra det. Samtidigt så behöver vi sätta gränser, visa våra barn i handling vad ömsesidig respekt betyder och hur gör vi det? Genom att själva vara och agera utifrån det. Barn ser och förstår så mycket. De kan också känna in och är mer öppna för att sedan, tyvärr, stängas mer och mer inför vuxenvärlden. För att vi oftast visar dem att det är så man gör. Man agerar inte utifrån kärlek, omtanke och respekt i den utsträckning vi borde göra. Om vi vuxna inte visar varandra kärlek, inte kramas och pussas inför barnen, inte visar ömhetsbetygelser, lyssnar och uppmärksammar varandra… hur vill vi då att våra barn ska agera och lära sig?

Vad är planen nu?

Planen nu för egen del är att denna höst tillåta mig att se inåt ännu mer. Våga möta mig själv och se det jag gömt undan och inte varit modig nog att plocka fram. För jag tror att om jag inte gör det, så kommer jag till mitt sista andetag här i detta liv alltid sakna, det jag aldrig gav till mig själv.

Det jag behöver kan delas in i olika delar. Jag behöver bena ut vad det egentligen handlar om.

Jag är KÄRLEK, så mycket är jag helt säker på ❤

And so life continued… Namaste! /Jill

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s