Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
Låt mig få ta med dig
Kanske har jag funnit ett av stormens ögon? För i stormens öga råder lugn, harmoni och stillhet… så tänker jag. Se min lilla filmsnutt nedan. Vad känner du?
Till mina vänner och medmänniskor, till er som behöver. Låt mig få ta er med till min stund idag.
Idag är jag känslosam. Sätt på det här och lyssna i bakgrunden när du läser. En förstärkning av det jag vill förmedla:
Det sägs att i världen råder kaos. Rapporterna avlöser varandra och påminner om en svunnen tid då propagandalik information hjärntvättade helt vanligt hederligt folk… till sådant som ingen ville kännas vid efteråt.
Så låt mig istället ta dig med hit till min lugna vrå i världen – där lugn, ro, harmoni och en vacker vy får allt att stilla sig. Känslan av att här ville jag få sitta hela dagen infann sig direkt och jag kände mig alldeles uppfylld av… livet, av kärlek och tilliten jag haft växandes inom mig länge nu. Tilliten till att det här, mina vänner, det här är vad livet är och handlar om. Livet är vad vi ser och hur vi förhåller oss till det. Amen – Namaste ❤
Fötterna gick dit intuitionen ledde oss idag
Det var första gången jag gick dit, trots att jag är alldeles nära varje dag och har gått 50 meter bort så många gånger att det inte ens går att uppskatta.
Så vi sitter där på kanten, Sune och jag. Jag tar många djupa andetag av den friska havsluften. En känsla, likt den som kan infinna sig i en rofylld kyrka, infann sig inombords. Jag satt där på kanten och förundrades och tänkte på en text jag läste i morse som handlade om empatiska ”magnetmänniskor” och där jag kände igen så mycket av det som skrevs. Som en beskrivning av hur jag är. Så det finns fler som känner samma, tänkte jag och log. Fast det visste jag ju, att vi är fler empater som ”jobbar” i denna värld.
Att se livet ur ett annat perspektiv och synvinkel
Så lätt att fastna i gamla tankemönster och rutiner där vi gör som vi alltid har gjort. När vi egentligen hade berikat oss själva enormt mycket av att våga tänka utanför sin egen lilla inrutade vardag, utanför den där boxen som vi ju hört talas om.
Också himla lätt att söka utanför sig själv, leta efter yttre aspekter ur livet, istället för att stanna upp och titta/känna inombords. Det kan låta djupt och det är egentligen inte min mening, för jag vet att allt kan kännas för luddigt då. Kanske snudd på flummigt. För att det är ovant och okänd mark att gå på.
Ändå ska vi inte bli något mera än det vi redan är. Vi jagar, vi är rastlösa, vi letar utanför och blir frustrerade, blir trötta av allt vi behöver lära om och lära nytt. Men måste vi verkligen det? Tänk om vi redan har allt vi behöver för att leva ett rikt och fint liv? Tänk om det handlar om att släppa på prestigen och tankar om att vi behöver förändras, förbättras, utvecklas? För tänk om vi redan är allt! Tänk om vi redan besitter all kunskap, all färdighet och det vi behöver! Tänk om vi har allt inom oss!
Kanske skulle vi prova att bara göra, med det vi redan har och se vad som händer? Kanske ska vi sätta oss i stolen mitt emot där vi bukar sitta och se på oss själva? Se på omgivningen runt oss, där vi brukar sitta, och se det som andra ser och se vad vi själva tycker. WOW imponerande, eller hur? 😉
Först behöver det rensas för att ge utrymme för tomrummet
Kanske kan vi se på vårt liv och uppmärksamma att vi samlat på oss en massa skräp både inombords och runt om oss, som vi borde rensa bort? För i ärlighetens namn har vi nog alla samlat som små hamstrar både mentalt och fysiskt i vår omgivning. Så pass att det börjar bli ”overload” mer än i iCloud. Eller?
Vi kommer alltid vara de vi är, de vi alltid har varit och är ämnade till. Vi behöver inte ”bli” något annat än vi redan är. Helt sant så, men många av oss bär på delar av oss själva som vi behöver släppa taget om så det blir lösa tyglar. Det som hänt oss är ingen verklighet vi lever i längre, men vi kan bära minnet med oss för evigt. Det definierar inte oss själva till de personer vi är, men har varit med och format oss. En del av våra minnen, både bra och dåliga bär vi med oss av olika anledningar. Kanske för att vi behöver påminnas ibland? Kanske för att vi inte ska göra om samma läxa en gång till, utan ha svaren som ger oss möjligheten att välja bättre inför nästa utmaning? Jag vet inte helt säkert… och jag kan bara prata utifrån mig själv och det liv jag levt.
Att mentalstäda känns för mig nödvändigt och ofta sker det lager för lager, som på en lök. Att fysiskt städa undan allt som följer det mentala och förstå att det fysiska blir som skydd och tillfällig läkning är ett sätt att se på saken. Vad ska man göra först? Kanske ska man mentalstäda först för att ens se den fysiska röran, eller är det bäst tvärtom?
Mental misshandel = psykisk misshandel
Det har gått en hel del tid till att fundera på allt jag varit med om i mitt liv. Det jag har funnit ut av en del av erfarenheterna är nog detta:
Jag blev utsatt för långvarig psykisk misshandel under min uppväxt. Av en människa med sina egna problem och val att hantera livet utefter. I en lite annan tid än den som råder nu. Ett annat medvetande, eller omedvetande kanske ska sägas. Men är det så? Är det inte ”bara” andra distraktioner som är idag, än då? För kanske att omgivningen är för upptagna med tillgängliga tekniken som finns idag, så att det lätt inte uppmärksammas, det som händer omkring en i nutid? Jag vet inte säkert…
Erfarenheterna jag fick av min uppväxt satte djupa spår. Det sabbade min självuppfattning/självkänsla totalt och jädrar vad det har tagit energi, tålamod med mig själv, stup i backen och nya missöden som skapats längst min livsväg bara för att… men upp igen, skam den som ger sig. Jag tror faktiskt inte ens att jag ska ge mig in på att förklara vad en psykisk misshandel kan innebära och vad det gör med en. Säkert finns det en hel uppsjö av böcker om det ämnet också.
Kort och gott så rensas barnets eventuella redan uppbyggda trygghet och självkänsla bort. Barnet bryts ner och kan helt enkelt inte tro påeller känna sitt eget värde, för det finns inte något att bygga på. Det är poff, borta! Glädjen, de oskyldiga lekfulla dagarna, skratten, buset, nyfikenheten, finurligheten, barnsligheten och drömmarna suddas ut, med ett rivigt sandpapper som lämnar svidande sår och som sedan fortsätter utsättas för ”salt i öppna sår”.
Vad har det här med min härliga dag att göra?
För att mitt i allt det starka och fina, det mäktiga som tar andan ur mig så vet jag att det nu är en ny fas som tar sin början. Fråga mig inte varför, det kan jag inte svara på just nu. Men livet är livet och när jag ser mig omkring så ser jag ”min verklighet” som jag har skapat upp och väljer att se. Då ser jag att det gamla inte längre har struptag om mig och min själ längre ❤ Så oavsett VAD livet har varit, vad det yttre omkring mig ÄR, så väljer jag att se DET VACKRA som livet är här och nu, det jag själv har skapat upp. I stormens öga blir detta helt tydligt. Så i stormens öga placerar jag nu min olyckliga barndom med alla de ledsna känslorna, alla dumma och elaka minnen som förföljer mig fortfarande, som säger att jag inte duger som jag är, att jag är dålig, dum i huvudet, ful, äcklig, dålig, tjock, hora, hatad, oansvarig, sorgen, ensamheten, litenheten, utlämnandet, blottandet, gråten, skriken, bråken, hoten, rädslan, längtan att dö, längtan att brinna upp, somna bort, försvinna, utanförskapen, oförståelsen, det kalla och mörka – allt detta sätter jag i stormens öga nu – och låter stormen ta sitt kraftfulla grepp om allt elände och försvinna bort… Kvar sitter jag där i stormens lugna öga och där finns lärdomarna och uppskattningarna av det liv jag valde istället, det liv jag fått vara med om att skapa och jag ska älska mig själv tills mitt sista andetag ❤ Jag släppte taget, lät det virvla iväg!
Jag ska inte tveka längre på att jag får synas, att jag får finnas till och aldrig mera tänka att jag är mindre värd än andra. Utanförskapet är något jag får leva med till viss del. Men den känslan gör mig ödmjuk inför allt fint som kommit till mig, trots alla inre demoner som skrikit i mina drömmar att allt bara är på låtsas!
Mitt liv, min verklighet – ödmjukt tackar jag för dagen och alla dagar som komma skall. Om det råder kaos runtomkring… gör som Moder Teresa rådde om – Gå hem och älska din familj, då behåller vi världsfreden och vår sinnesro.
Låt mig få ta dig med, du medmänniska, som bär på dina sorger. Låt mig hjälpa dig att släppa dem fria och göra plats för allt det fina vi vill bjuda in. Världen är vacker, Livet är vackert! ❤ / Namaste Jill
Feelgoodbloggen 