Familj, Funktionsvariation, konflikthantering, Liv och död, mammakärlek, mod, Personligt, Samhället, styrka

Tror beslutsfattare att de ”sitter säkert”?

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Allt för mycket viktigt i livet ställs på orimlig paus

Jag börjar blir jäkligt trött på gafflandet som virus med allt var det innebär, om svenskars ivrigt påhejande av en president ”over there” och vad vet vi egentligen om allt? Det är så mycket lättare att ha fokus på det som inte gäller en själv eller är distans till så man liksom bara kan hänga med i karusellerna.

Ja, jag är trött ända in i själen. Förbannad för att jag låter mig påverkas så mycket och stressad över att mitt fokus helt tvunget måste få vara i att gå en omgång till i vårt privatliv gentemot kommunen via överklagan och muntlig förhandling i Förvaltningsrätten! Det är det livet jag/vi fick! Att ständigt slåss mot Goliat och känna av en enorm frustration och vara fullständigt dränerad när man är mitt upp i det. Å det är jag…nu igen :/

Ändå så vet jag att det jag skriver i det här inlägget försvinner i det allmänna bruskaoset och inte är någon större mening, men då blir väl just detta mest som en terapi, ett sätt att lätta allt känslokaos inombords. För vem orkar mitt tragg? Kan hon bara inte lägga av och gå och gömma sig i ett hörn. Orkar inte mera mamma-Jills dilemma!

Men för mig är detta livsviktigt! Det gäller min sons liv, det gäller mitt liv och alla andra nära anhöriga som oroar sig och bara vill ha sonen ska få ha ett bra, tryggt liv med hög livskvalité. För vi älskar honom och vi vill hans bästa. Är inte det bara helt naturligt och det vi alla vill för dem vi älskar? Hur kan det kännas som ett straff och en stor skam för att vi ber om hjälp med det vi inte kan lösa själv och som han borde ha rätt till utan denna sjuka kamp? Varför? Hjälp! Det var länge sedan jag kände en sådan tung sorgkänsla inombords.

Jag har flera vänner som lever som vi. Som kämpar och sliter, gråter, bönar och ber, blir arga, frustrerade och dränerade och emellanåt går in i hopplöshetens mörker, precis som jag… Ska det va så?

Gränsen börjar bli nådd nu

Egentligen är gränsen passerad för länge sen…men vad gör man? Jo man blir förbannad! DEt är den bästa drivkraften att bli en ARG MAMMA för då kommer den brutalt nakna sanningen fram och då vill jag se folk i ögonen. De där beslutsfattarna som verkar sakna hjärta att känna medkänsla, empati och förståelse med!

Börjar läsa en väns inlägg på facebook. Står inte ut. Idag är en extra känslig dag. Så jag skriver en kommentar och den delar jag här:

”Jag kan inte förmå mig att läsa det nu på morgonkvisten, men vet ju redan vad som behövs och vad som krävs. Blir oerhört rörd över alla som har skrivit på dokumentet och tänker att om beslutsfattarna inte tar hänsyn till det och innehållet i brevet, så vad tjänar någonting till? VAD är det då som krävs? Det behövs en stor omorganisation och utbyte av beslutsfattare i de här områdena. Att vara med människa och på riktigt se till de behov som finns och sedan faktiskt tillgodose dem utan denna ständiga hjärtslitande kamp… Hoppas så att de tar sitt förnuft till fånga! De bör förstå att deras tjänster är utbytbara, precis som för alla andra. Att inte sköta sitt arbete bör innebära samma som för andra anställda. Om de som fattar beslut kommer göra så att så många barn offras och mår dåligt, att alla föräldrar till dem offras då de inte kommer att kunna jobba utan blir sjukskrivna och all personal med rätt kompetenser blir utan arbete… då har beslutsfattarna INTE fattat rätt beslut! (En liten fråga: Idag krävs massor av utbildningar för rätt kompetens, men om man drar ner på resurserna så vad tjänar det då till att ha högutbildad personal som inte får rätt att utföra sitt arbete där det verkligen behövs?)”

Hennes inlägg handlade om att Stockholms utbildningsnämnd i stora drag bestämt sig för att dra ner på resurserna till barn med särskilda behov och de anger bland annat att ett av skälen ska vara att de inte fått in uppgifter om VAD som verkligen görs med de här resurserna, vad de har för uppgift mm.

Fan! Trött blir jag på alla idioter! Vad har hänt med folk? Säkert som alltid är att det sitter en högre instans och bestämmer över beslutsfattarna. Men ställer er för fan upp rakryggade nu och ta ert ansvar! Ert medmänskliga ansvar över medmänskliga rättigheter!!!!

Det här har jag lust att gapskrika till min egen hemkommun och de domstolar, som helt utan kunskap i ämnena, ska fatta beslut om i vårt ärende. Ett fjuttig överklagan för dem, men för oss är det LIVSVIKTIGT! Världen är ur led! ❤

Ilska blir min bästa pepptalk just nu!

Jag la in denna 10/8-20 och den är fortfarande väldigt aktuell!

Hur länge ska jag orka egentligen? Till mitt sista andetag!

Bara lite tankar om vad som är viktigt i mitt liv ❤ /Jill

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s