Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
Jag fattar kreativa människor som behöver åtgång till vemodet
Kanske har jag alltid fattat, för att jag själv tillhör den brokiga skaran personligheter som går igång extra när livet svider. Kanske har jag aldrig riktigt accepterat mig själv som en kreativ människa så har jag mest stoppat undan? Men helt ärligt skriver jag bäst när vemodet håller mig sällskap, eller när något behöver bearbetas och allting blir så starkt med sinnesnärvaron. Eller i alla fall de där innerliga, ”nakna” texterna som bara kommer fram, just där vemodet bultar och värker i hjärtat.
Varför är jag rädd? För att under hela samma tid har osäkerheten om att inte duga och inte våga visa andra vem jag är, hållit mig i handen. Men nu läser jag texter, som säkert på nåt sätt fastnar i mina flöden för att jag ska se dem, om att jag ska sluta tveka, jag ska inte vara rädd för att vara jag och inte nedslås av vad andra anser att jag borde göra istället. Göra min grej helt enkelt.
Så när allt ställs på sin spets, så som livet nu gör för mig, så väcks något inom mig. Den där oanade urkraften som jag kan känna börja bubbla inom mig, samtidigt som jag är så urlakad och innerligt trött både fysiskt och mentalt. Skum känsla faktiskt. Känns som att jag säger lite inom mig – ”Vänta lite, jag ska bara kravla runt här nere i dyngan och ömka mig ett tag till, men snart är jag tillbaka superstark!” eller nåt.
Så vad handlar det om?
Det är en snurrig tid att leva i. Historiskt sett så är världen alltid i rullning, ibland mer och ibland mindre. Så i ens egen lilla värld är det samma sak. När det är mera snurrigt i både den stora världen och i ens egna lilla, självklart blir man yr. Jag är yr nu och i morse vaknade jag långsamt upp till en ny dag och kände snurret.
Jag fattar lite mer nu än igår 🙂 Idag kom låten som visar på en annan betydelse den här gången än när jag för många år sedan grät floder till den… Den här gången handlar det om ett långsamt farväl till den jag varit. Att göra upp en sista gång med mig själv (iaf den versionen jag är på väg att lämna). Jag har undvikit min spegelbild, eller undvikit att titta mig själv djupt in i ögonen för då ser jag det jag redan visste inom mig. Den där Jill som jag tystat.
Copyright på bilden tillhör Jill Lagerqvist.
Kanske krävdes det 50 årsdagar för just mig? Jag är inte färdigavslutad riktigt än, med den där ”gamla versionen” men jag är i slutfasen. Det må låta djupt och luddigt i vissas öron, medans andra fattar precis. Kanske fattar mer än jag själv om det hela?
Men i vilket fall, här är låten som jag tolkat in handlar om farvälet till mitt gamla jag, den stora kärleken till mig själv som släpps fram och med denna välkomnar jag på riktigt andra att också älska mig – för den jag är på riktigt. Jag ser mig djupt i ögonen när jag möter min spegelblick idag, stryker med handen ömt över min kind. Välkommen! ❤
Hej då Jill! Hej Jill i nyaste versionen, jag antar att det inte räcker med 2.0 😉
Det kommer hända mycket inom den närmaste tiden både i min egen lilla värld och i det stora snurrande jordklotet! Kramar från Jill
Feelgoodbloggen 