Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
En kopp kaffe och tystnad
Steg upp tidigt i morse och väckte sömning son. De vanliga morgonrutinerna som vi haft i så många år…nu har vi dem bara en vardag i veckan – måndagar. Vi är båda trötta idag och jag antar att det är bara för att det är bäck mörkt ute och vi inte ännu har vant oss vid det.
Allt går på rutin nu och jag packar kylväskan med kvällsfikat för veckan, fyller på dosetten med kosttillskott och sovmedicin, tar fram tvättkorgen med nytvättade kläder som ska med, necessären, skolväskan med Ipad och kontaktboken. Är något mer avslappnad nu än i början. Konstigt att man vänjer sig så fort, men ändå skönt.
Vi sätter oss i bilen och börjar vår färd på 50 minuter för att komma till skolan. Sonens hörlurar spelar hårdrock, jag skiftar mellan radiokanalerna för att slippa reklamen, skrattar åt Roger & Laila som förgyller färden, eller när Gry kör nån knasig tävling som får en att gapflabba, eller Retrokanalen som spelar nån go låt från förr. Håller koll på alla hastighetsgränser som skiftar så många gånger på denna sträckan…. 40,30,60,70,40,30,60,70,80,90 och så lite motorväg mitt i allt som tur är, men mest kör vi på vischan 🙂 förbi åkrar, slott och kyrkor. Fin väg och i morse fick vi se någon slags uppsamling med gäss tror vi? Tusentals gäss svävade omkring i luften och små gäng slöt upp och kretsade runt i olika formationer. Ville stannat och se hur det hela utspelade sig och om de skulle ge sig av i någon cool formation så småningom. Men, sonen hade ju en tid att passa 😉 När jag började de här resorna med sonen tänkte jag att det skulle bli jobbigt, men än så länge känns det helt ok att starta varje måndag med att köra 15 mil och lägga ca 2,5 h. På ditvägen smygkikar jag på min goa son, där han sitter djupt försjunken med musik i öronen och hans ansiktsuttryck spelar med hans känslor mellan varven och jag konstaterar att han är lycklig där i sin bubbla ❤ På hemvägen spelar jag hög musik, sjunger med när jag kan eller resonerar och pratar med mig själv.
”We are all in this together”
Jag köpte en ny kalender för 2021 och det är en sån där det följer med några olika bilder som man kan sätta som omslag. Är så trött på mina formella mörkblåa kalendrar och behövde någonting annat, så det fick bli denna som hade utformningen jag behöver på insidan. Det är min bokningskalender och övrig hjälpreda för att hålla ordning i allt 🙂
När jag körde hemåt idag så tänkte jag extra på hur annorlunda precis allt är nu i de här oroliga tiderna. Precis allt… och varför utmaningarna som följer med skulle komma precis nu? Ur ett egoperspektiv så är det så mycket som har varit tvunget att klara helt annorlunda än vad vi tänkte oss för vår egen lilla del. I början av det här året kände jag en enorm lättnad över att det slagit om till 2020, för 2019 var stundvis en hälsokamp för min egen del. Året då jag startade med att vara så sjuk 
och det ena efter det andra ”bara hände mig”… och i slutet av 2019 då allt började falla på plats. Vi såg fram emot 2020! Sonens 20 årsdag blev faktiskt lyckad och fin, så där hade vi tur men han fyller bara en månad in på nya året.
Sen såg vi fram emot att min make skulle bjuda mig på mitt livs resa och fira min 50 årsdag på kryssning i medelhavet i maj – inställt!
Sen skulle vi alla 3 i min familj gå på Sweden rock och sonen såg så fram emot att få se Volbeat live (och vi allt annat) – inställt!
Sen var det dags för student för sonen – inte inställt men stor oro och så många restriktioner! Blev trots allt en fin student, men ganska mycket oro och vånda inblandat som gjorde att man gick på nålar.
Sen dess har saker varit i motstånd och det spelar ingen roll hur och vad som gjorts, för det har ändå dragits i bromsen överallt. Precis INGEN kommer undan hur vi än försöker hålla oss neutrala.
VI HAMNAR I STÄNDIGA SAMTALSSITUATIONER DÄR NÄSTAN ALLT BÖRJAR PÅ C…
Så när jag sitter i bilen hem i morse så tänker jag på allt det här och så kommer all den där ödmjukheten över mig och hur nästan allt som jag tycker om att göra, se på, lyssna på är tillgängligt trots allt. Hur fint vi har det runt om oss. Att jag får komma hem till vårt hem som jag älskar och att när allt kommer omkring så spelar inte de där förlorade egogrejjerna ett enda dugg roll. Inte alls! Noll betydelse! Jag/vi har det så jäkla bra! Jag är stolt över oss! OSS är bäst av allt för mig, för oss.
Det händer massa grejjer nu i vår närhet, i det lilla och i det stora och globala. Gemensamt för oss alla är att oavsett vad vi tycker om det hela, eller hur vi tar det eller inte klarar av att ta det, hur vi gör eller inte gör – så är vi i detta tillsammans allihop.
Min kalender var ett tecken till mig, en signal och möjligheten att skriva och säga vidare om mina tankar. Sen är det upp till var och en som läser att tolka in sitt eget.
Utmaningarnas år har ramlat in på månad 11
När jag kommer hem fixar jag då kopp nr 2 med kaffe, käkar en andra frukost och telefonen börjar ringa. Nu är det lunch och jag har klarat av 3 viktiga samtal. Ett gällande ett av mina egna jobbprojekt och sedan 2 samtal som är relaterade till min son med olika professioner. Givande och bra samtal.
I sista samtalet blir det djupt ingående om orättvisor, gråzoner, samhällets ibland bistra syn och handlande emot en av de ”svagaste” persongrupperna i vårt samhälle. Vår egen kamp för rättigheter och trygghet för sonen, avslag, överklagan, viktiga paragrafer, förvaltningsrätt, SoL, IVO, socialtjänsten mfl… Ibland undrar jag hur jag orkar?
Men så säger jag till den sista personen jag pratar med: ”Det verkar som att vi detta året måste ner i skiten med ganska mycket, ner i mörkret och stupa innan vi tvättat allt rent och blivit av med all denna obalans i samhället. Allt detta, innan det blir ordning och reda. Ett samhälle där varje enskild person får finnas utifrån sina egna behov och att de mänskliga rättigheterna, i de dolda gömmorna, lyfts fram som självklarheter.”
Jag vänder på min kalender och får nästa insikt
Ni ser ju budskapet! 2021 är året när jag kommer att vara en tigerstark mamma igen! Det har jag varit så många gånger innan, men nu handlar det om HELA 2021! Så ser jag det 😉
Jag är trött. Allt tär även på mig. Jag orkar inte höra på en massa gnäll över fjantiga saker längre, saknar mitt tålamod, har inte lust att höra på människor som har det så förbaskat bra och ändå låter som om himlen trillat ner över huvudet på dem… Denna tiden gör så emot oss alla och just nu så bara gillar jag läget inför detta. Låter mig ha de här känslorna just nu. Jag vet att de vänder. Tänk vilket tur jag har som kan gå här i min ensamhet hela dagen nu och bara va blä!
Det är dags att göra något bra för mig och min hund. Vi ska ut på en lunchpromenad och väcka livsandarna till liv. Sune är min förebild. Sune är bäst av alla på att chilla. Jag älskar Sune!
Kom ihåg: Vi gör den här ”resan” tillsammans! Stå stadigt och ta djupa andetag!
Kärlek & ljus! Love & light! Namaste Jill
Feelgoodbloggen 