Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
Viktigt – men vi vill inte prata om det
Igår ringde kyrkklockorna för en vän från min ungdom. ”Sista vilan” och mycket ledsamt allting ❤ På kvällen tände jag ett ljus för henne ❤
Vi vill inte prata om döden, ändå är det den enda sak som faktiskt gäller samma för alla. Det är för svårt att prata om döden, för den är så konkret. Jag vet, de flesta vet, för vi möter den alla i olika delar av våra liv.
Hur gör man?
Att bearbeta en sorg. en förlust av en människa du älskat. Hur gör man? Efter att ha tänkt mycket på det så kommer jag alltid tillbaka till att det är både viktigt och bra att bryta ihop när det känns som att man behöver det. Ibland pysa, ibland ramla ihop och ligga i fosterställning. För att det är helt ok! Du behöver inte vara den starka hela tiden ❤ Sorgen väller över en som stora flodvågor, men till sist så börjar de höga vågorna att ebba ut och blir som stillsamma små krusningar när tiden går, när vi lär oss att acceptera, leva tillsammans med sorgen och insikten om att livet fortsätter även om det blir helt olikt det som var, aldrig det samma, men det kan bli så bra ändå med tidens distans. En dag kan du kanske le, bli varm inombords och känna tacksamhet för allt som fick lov att vara den tid som var ❤ Men varken jag eller någon annan kan ta sig rättigheten och säga att det bara finns en rätt väg på hur man ”ska” hantera sorg. Dessutom är det bara helt ok att mitt i all sorg, tillåta sig att skratta och glädjas över annat i livet som händer. Det är helt ok att delta. Ha inte dåligt samvete för att du lever vidare, den som lämnade önskar inget annat för dig, än att du ska få må bra och ha det bra ❤ Var och en sörjer på sitt vis ❤ All respekt för det.
Tusentals tankar och ord
Jag har tänkt massor och skrivit som en del i ett projekt jag påbörjade för något år sedan. Alla mina texter som finns, som aldrig blir synbara för andra. Men idag var vi på utflykt i den Skånska myllan och längst med kustvägen mellan Ystad och Simrishamn drog något igång inom mig. Starkt, kanske havets krafter bara sög tag i mig där genom bilrutan? I vilket fall så kändes det som att jag skulle skriva ikväll, innan jag och mannen ska iväg och äta på restaurang med brasa och tända ljus.
”Sorg är något vi alla, oavsett livsstil kommer att få möta ganska många gånger under vårt liv. Ändå så ser vi det som något onaturligt och riktigt hemskt. Döden är en del av livet och ja… naturlig och det enda vi med säkerhet vet, är att vi alla ska avsluta vårt liv med att dö.
En dag kommer vi att dö – men alla dagar fram till dess borde vi se till att leva medvetet här och nu.
Livet är inte rättvist. Fråga mig, jag vet. Min mamma dog när hon nyss fyllt 36 och jag var 6 år. Sedan dess har döden alltid varit högst närvarande och försatte mig efter min mammas död i känsla av dödsångest över att även förlora min pappa. Så med dödens ”medvetna närvaro” har jag levt mitt liv i många år.
När vi tänker oss sorg så kommer den vara olika för alla.
Vi upplever och överlever sorg på tusen olika sätt och det finns nog ingen gyllene väg att gå för att hantera den sorg som drabbar oss.
Döden kan vara så himla orättvis! Ett barn, mitt, ditt barn… den sorgen går utanpå allt annat. Den berör jag inte här mera nu. En livspartner, nära familjemedlem eller nära vän. Sista andetagen och sen….borta.
Vi vet inte när den kommer, vi vet bara att den kommer och aldrig mjukt och fint utan alltid känns den skoningslös, för den är så konkret. Men frågan är, ska vi leva våra dagar med skräcken för att någon vi älskar ska dö ifrån oss? Eller ska vi leva med glädje och tacksamhet över att vi får leva tillsammans här och nu?
De här tankarna har jag tänkt massor på. Kanske just för att jag fick uppleva en stor sorg när jag var liten? På den tiden fanns ingen hjälp utifrån att få och helt ärligt så fanns ingen där för att hjälpa mig att hantera sorgen och den hemska saknaden. Det gjorde att jag fick hitta egna vägar.
Som mindre barn är man finurlig och relativt ofördärvad av vuxnas sätt. Jag förstod snabbt att de vuxna runt omkring mig inte fixade ett skit av att hantera sorg. De hade fullt upp med sin egen sorg och andra problem med konflikter som följde i sorgens flöden. Det bestämdes att min mamma skulle begravas där hon växt upp som barn, jättelångt ifrån mig. Jag fick igen grav att gå till och tända ljus, sätta dit en blomma eller sånt ni vet. Det som jag uppfattat att många tycker är en skön trygghet och en slags kontakt med den som lämnat.
Det jag redan då gjorde, var att bestämma att min mamma hon fanns ändå, inom mig. Jag ”tände ljus” i mitt inre, jag tänkte på henne på ett barns enkla vis tills det sakta fasades ut. Jag blev flickan som mist sin mamma. Stackars lilla tös!
Insikten om liv och död gjorde mig ödmjuk inför livet
Jag har inte många klara minnen från tiden, åren efteråt. Minnen med att jag ofta grät innan jag somnade. Saknad, ensamhet, tomhet. Att växa upp utan min mamma. Klart det har påverkat mig. Det tvingade mig att tänka krasst, att tänka bort min mamma för att klara av saknaden. För att klara av att jag var den enda jag kände som inte hade en mamma som bakade, sydde kläder, torkade snorig näsa, kramade om mig när jag var ledsen eller tröstade mig vid första olyckliga kärleken osv …sånt som mammor gör och är bäst på. Det fick aldrig jag. Därför har döden gjort mig ödmjuk anser jag själv. Ändå tog det många år innan livet kändes lättare att leva och jag kom på att LEVA varje dag.”
Det viktigaste är att älska villkorslöst
När jag själv blev mamma var det mesta ett blankt papper. Jag skapade upp min egen mammaroll helt på egen känsla, på gott och ont och det viktigaste blev att älska villkorslöst utan gränser.
Det här inlägget har ingen avsikt att verka bittert. Men kanske mer en tankeställare om att vi inte ska slarva med våra dagar tillsammans. Självklart kan vi inte gå omkring varenda sekund och känna tacksamhet och lägga in en stress att JAG MÅSTE LEVA OCH KRAMA min familj hela tiden! Utan mer en medvetenhet om skillnaden mellan att LEVA och vara DÖD. Det finns många som går omkring och lever som om de vore delvis döda, för att de är rädda att leva för mycket fullt ut för att det kanske då skulle kunna göra ondare när man mister? Ni fattar kanske att jag skriver det här av egen erfarenhet. För att jag varit på allvar, helt livrädd!
Det finns inget sunt, vackert eller givande i att leva med giftet av rädsla i själen. Det är då du går omkring som en levande död. OM du känner du igen dig så kan jag säga att det finns hopp för dig också 😉 Spana in mig! Jag har ändrats så mycket! ❤
Men du behöver hitta MOD och STYRKA inom dig för att vakna upp från de ”levande döda”.
Du behöver förbereda dig på att mötas av en hel del skeptiker som följer samma giftiga lag av rädsla som du gjort, som eventuellt kommer ifrågasätta dig och din plötsligt gladare, mer levande attityd.
För en del blir inte den omställningen av förrän de mött mörker i någon form. Det behöver inte vara döden som hälsat på, men ofta är den högst närvarande på något sätt. Först då kan en del människor, i sitt eget mörker, förstå att de behövde detta mörker för att kunna se allt det ljusa. Allt det som är viktigt på riktigt i livet. En slags förhint om att faktiskt se ljuset i tunneln och fortsätta som levande varelse i ljus & kärlek. Det är kärlek till livet som är nyckeln till att vakna upp.
Var ärlig, ställ dig frågan om du vill känna att du lever alla dagar du andas?
Slutligen
Till sist…
Till slut…
Om att göra upp, om att bli stark, släppa taget, släppa fram, ”dö” och uppstå och vara jag till 100%. Det har varit en lång resa till att våga leva fullt ut. Våga vara medmänniska. Våga vara sann och ärlig både emot mig själv och relationerna till andra fullt ut. Våga känna kärlek till livet.
Jag vill ruska om. Väcka flera. Öppna hjärtat. Det kommer välla fram en flodvåg kanske. Du kan göra som jag, bara öppna lite i taget och sen när du blir jättemodig fullt ös ❤
Det är en stor känsla att vakna!
Wake up call! Life is good!
Livet vill dig väl! Namaste / Jill
Feelgoodbloggen 