Hallå Jill, är du här imorgon också?

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Vad är det jag/vi får uppleva nu egentligen?

Låt mig få berätta lite om de senaste dagarna som snart har blivit 2 veckor. För det här är en resa i livet utöver det vanliga. Jag kan nog inte sammanfatta det på något annat sätt än just så. ”En livsresa” …

Nu i morse följde jag min son bort till klassrummet och när jag var på väg tillbaka så stannar en ung kille mig och det var honom jag stod och pratade med igår på luftgevärsskyttet. Han berättade en hel del saker för mig och låt säga att det mesta stannar kvar hos mig, men han berättade också stolt att han fyller 20 om några dagar. Han var verkligen en go kille och innan vi gick tillbaka så sa jag grattis i förskott och önskade honom en fin kalashelg. Idag sken han upp när han såg mig och så ropade han i förbi farten: ”Tack för att du sa grattis till mig i förskott” jag svarade att det var så lite så och önskade igen ett fint kalas ❤ då ropar han: ”Hallå Jill, är du här imorgon också?” Ja, svarade jag. ”Då ses vi imorgon igen!” säger han glatt och går vidare mot sitt klassrum 🙂

Jag hade det största möjliga leendet på läpparna och ett varmt hjärta när jag gick vidare tillbaka mot internatet. På vägen möter jag en skygg kille som alltid går med luvan uppdragen och blicken sänkt. Han tittar mig rakt i ögonen nu på morgonen, ler emot mig och jag säger hej och han svarar tillbaka! Wow, vad är det som händer? En värme och en äkta sann glädje sprids och växer inom mig. Det känns som att jag blommar upp själv och att jag är i mitt rätta element. Lycklig, glad, tacksam är ord som genast dimper ner i mig och jag tänker att de här veckorna har varit livsviktiga även för mig ❤

• En ung tjej i rullstol, alltid så himla vänlig och glad emot alla har jag också klickat med. Hon kommer fram till oss, pratar direkt med sonen, armbågar (nya grejjen i coronatider) och sen säger hon att hon älskar hon min klädstil och framförallt mina coola byxor jag glider omkring i! Igår så frågade hon hur gammal jag var, eftersom jag tackade för berömmet för att jag var cool och kallade mig coola tanten. Nä, vet du vad, det kan ju inte va att du är 5o! Jag gissade på kanske 34-35 nånting! Sånt måste man ju bara jilla, eller hur? 😉 Bestämde mig för att bara ta åt mig och leva lite på det eftersom jag senaste tiden känt mig enormt sliten och känt mig som en trött 95 åring (hur nu jag kan veta det?)

I sonens klass är jag tjenis med alla hans klasskompisar. Vi skojar och skrattar tillsammans, de blir glada när jag kommer gåendes. Jag är liksom ”Mamma Jill” nu med alla ❤ Alla assistenter, både de personliga och de som tillhör internatet och skolan snick snackas det med och jag känner mig som en i gänget verkligen.

”Smekmånad”? Ja förmodligen…

Skit samma om det här är smekmånaden, skit samma i detta nu att jag vet att det kommer bakslag – för just i detta nu är allra mest en lycklig stund. Jag har önskat allt det här så mycket för min sons skull och att jag skulle få vara med på en hörna är ett så fint privilegium. Jag vet att det också är min egen förtjänst, att jag själv varit öppen, bjudit in och bjudit av mig själv. Men wow vad som kan hända om man vågar!

Förra veckan mådde varken sonen eller jag så bra. Känslostormar, oro, rädsla, lite ångest och osäkerhet. Det är inte helt över, men så mycket bättre. Nästa vecka ska vi testa att han är här själv helt även på kvällar och nätter. Det kommer säkerligen bli en stor prövning, för i allt detta har sonen insett att hans mamma är ganska bra på många sätt. Det han alltid har kunnat ta för givet och aldrig riktigt ens behövt tänka på, börjar falla på plats lite inom honom. När banden ska lossas lite mellan son och mamma så kommer en massa känslor upp till ytan helt klart och det är bara som det ska vara. Han vet att jag älskar honom mest i hela världen och att jag alltid kommer finnas där för honom så länge jag lever.

Det finns massor av mer att berätta

Men jag håller här. Ingen orkar läsa allt och de som jag har som vänner på facebook, de som personligen följer oss har fått dagliga (nästan) rapporteringar och hejar på, skriver fina små kommentarer och tackar för att de får följa oss (sonen då) även här på denna underbara plats. En folkhögskola och ett internat med fokus på de enskilda individerna, med en enorm omtanke, stort hjärta och empati.

Striden går vidare

Det finns flera stora berg att bestiga just nu. Det största handlar om rättigheter enligt LSS, ekonomiska lösningar för att på sikt fortsätta göra det här möjligt. Vi har aldrig ansökt om så mycket , jag har fixat det mesta själv och därför har jag varit mycket ledsen över den orättvisa kampen och att än en gång känna att vi inte har samma rättigheter i det här landet. Vi bedöms av godtyckliga tjänstemän/kvinnor inom kommun och landsting som ges rätten att tolka lagen själv och som standard ge avslag så man behöver överklaga till olika förvaltningar och ärende som ska prövas, utvärderas och vi ska vända in och ut på oss själva in absurdum och stå med bedjade händer… sånt tär i själen på en redan hårt kämpande mamma kan jag säga. Jag har tagit ledigt i 2 veckor från mitt lilla företag och har nu fått ok för att få ut ledsagningstimmar (20 h) fast jag är här dygnet runt. Ett välkommet bidrag såklart, men ahhh… som jag fått vända tänk många gånger. Jag orkar inte slåss emot alla väderkvarnar utan väljer striderna numera. Pengar är kärlek och energi och må de strömma in i obegränsat flöde, eller i alla fall så vi klarar av detta 😉

Nu ska mamman, som sover i den lite för korta ”soffsängen” ta en förmiddasfika och sen en tupplur på det. Hämta nya krafter och sen möte med lärare för avstämning mm.

Hej hopp – Hop hej! //Jill