Familj, Funktionsvariation, mammakärlek, Personligt, Samhället, styrka

Krackelerad

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Inget är som vanligt

Veckan så långt har varit allt annat än vanligt, allt annat än vad varken jag eller sonen varit med om eller riktigt kunde föreställa oss. Vi är ute på varsin slags resa, parallellt på nåt sätt.

Vi utmanas båda i ytterlägen (ett ord jag inte vet om det används, men jag tycker det beskriver så bra).

För sonen är det rädslor, oro, ovanor, hemlängtan, saknad, ovisshet och säkert flera andra saker som han får kämpa med. Det är en sådan otrolig utmaning han står mitt i och ska försöka förhålla sig till. Från mammans trygga hamn att alltid landa i till att töja på banden sakta, våga, lära sig själv, klara av, våga tro på sin egen förmåga, våga våga våga mod mod mod styrka vilja och kamp. Han är min hjälte dygnet runt, alltid ❤ Efter lunch idag åker vi hem från internatet för att landa hemma några dagar innan vi måste på det igen… Sakta förändras hela hans världsbild, hela hans liv som skiftar och blir annorlunda och inget är som vanligt. En ny tid och skapa nytt ”som vanligt”. Alla varken kan eller vill förstå denna resans stora berg att bestiga.

För min del skrynklar till och med håret ihop sig just nu. Det är ju helt knas!

Lockar i håret!?

Jag tvättade håret igår kväll och sprayade som vanligt i en volymspray, det torkade nästan och jag tänkte ändå att det var konstigt för håret såg lite lockigt ut. Satte upp det i en tofs som vanligt och när jag släppte lös det i morse bara svallade lockarna som en lejonman runt mig! Blev ganska paff eftersom jag har spikrakt och då menar jag så pass spikrakt så det ser ut som att jag plattat det fast jag inte har.

Så idag ser jag ut som en lejonhanne med en stor man, men antar att det på nåt sätt kan symbolisera även en lejonmamma som måste vara starkare än alla faror, beskydda, slåss till sista andetaget och det är precis där tårarna bara tvingar sig fram och gör ögonen suddiga och känslorna bara bubblar över…

Det här är nästan övermäktigt nu. Jag behöver spara min ork för att gå ännu en rond i ansökan och förväntad överklagan en gång till, för de rättigheter som borde få vara självklara för min son, för hans självständighet, för hans rätt till ett liv med levnadsvillkor ut efter hans förmågor. Det är absolut ingen självklarhet som säkert många tror. Inte ens de som arbetar kring de här barnen/ungdomarna/vuxna förstår alltid vilken kamp vi föräldrar och anhöriga måste ta i nästan allt, ibland i allt. En vänlig kvinna idag, uttryckte sig ungefär så. ”Det är ibland svårt även för oss som jobbar i de här verksamheterna att förstå allt ni föräldrar tvingas kämpa med. Ibland tänker vi: ”Varför har inte föräldrarna fixat det eller annat till dem?” De vet/förstår inte att vi kanske försökt, men att vi fått avslag, att våra önskningar viftas bort, drar ut på tiden, sen är det plötsligt för sent, de lutar sig på lagar och paragrafer som de sticker under näsan på oss och jag tänker… Var det såhär det skulle vara att älska sitt barn? Tvingas in i rollen att vara advokat på riktigt, lära sig alla paragrafer, lagar och rättigheter/skyldigheter och denna ständiga ekonomiska oro som följer… fy fan!

Just nu är jag sänkt. Min överklagan kom in för sent pga att jag fått vänta på andra som skulle hjälpa mig som varit på semester. Tiden rann ut… så jag måste börja om igen, en gång till. Tills dess behöver flera andra telefonsamtal ringas, andra ansökningar göras så länge parallellt med att nya ansökningar måste skickas in igen, de behöver omformuleras, hänvisas till andra paragrafer och yrkanden.

Mitt i allt det här så ligger mitt största ansvar just nu i att stötta min son att klara av alla sina utmaningar. Vara hans trygga famn att luta sig emot. Låta honom få ur sin ångest, lugna, peppa, puffa på, lyfta, stärka, krama, trösta och finnas till hands. Rodda ihop, förbereda och skapa värdefulla kontakter för ett fint samarbete. Vara den starka mamman som jag ju visar på att jag är.

Helgens planer

Blir nog att tvätta, plocka ihop och inhandla saker jag skrivit upp på listan som behövs. Njuta av att sonen ska sitta på sin säng hemma och spela gitarr ❤ få gosa mega max med vovven Sune som kommer överösa mig med kärlek. Jag önskar mig att mest av allt få omfamnas, ligga stilla och att bli struken på min kind och viskningar i mitt öra att allt kommer bli bra ❤ bara så, inget mera.

Feelgoodlivet är på villovägar, men jag brukar hitta hem igen och jag brukar alltid resa mig efter raset. /Jill

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s