Familj, Personlig utveckling, Personligt, Samhället, styrka, Uncategorized

FOKUS – MOD – STYRKA – BALANS I LIVET

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Brukar du tvivla på din egen förmåga?

Hamnar du ibland i tankar som gör att du fastnar för att du inte vågar tro på dig själv och dina beslut, planer och mål? Jag antar att du gör det… jag tror att vi alla gör mellan varven.

Just nu känns det som jag själv är inne i en virvlande tvättmaskin med max varv på centrifugen och där snurrar jag runt runt och efter det ska jag tumlas runt runt… målet är att komma ut hel, ren och som ”ny” igen 😀

Balans

Det låter så fint det ordet – balans… Först tänker jag på en vacker ballerina i tåspetsskor som står vid stången på tå, med ena benet uppdraget vid knät, ena armen på stången, andra armen i en båge med handen graciöst över huvudet. Ser ni det framför er? Så fint, så elegant, ser enkelt och avslappnat ut men ett jädrans jobb bakom att se så avslappnat graciös ut. För så är det ju ofta i våra liv. Vid första ögonblicket eller när vi kikar på andra – så ser det kanske enkelt ut. Men oftast så kämpar vi, jobbar på stenhårt och får göra uppoffringar för att nå dit hän vi vill. Eller? Hinner vi ens reflektera över vad vi håller på med? Eller är själva görandet så viktigt att vi glömmer de viktiga detaljerna att faktiskt fundera på vad vi gör och varför vi gör och i vilket syfte vi gör det och om det ens finns någon mening med kampen, svetten, tårarna, gå i ytterlägen tills vi håller på att brista?

Jag ”sprang på” denna bilden på Pinterest, där man kan hitta massor av passande och fina bilder, och jag tänkte att vi borde ta mer lättsamt på livet. Kanske skulle vi våga chansa lite mera, våga öppna en ny dörr och kolla läget, testa, utforska, uppleva mera utanför vår egen lilla trygga zon. Blir det inte bra så har man ju i alla fall testat! Då får man ju göra om och testa annat om det ena inte blev som man tänkt. Kanske skulle livet bli lite roligare, mer spännande och mer lättsamt om vi inte tog allt på för stort allvar?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så kan man ju både zooma in och ut i livet. Perspektiv absolut! Ha fokus på det viktiga och puffa det andra åt sidorna, kanske radera rent av? Men samtidigt är jag rätt säker på att det är utanför bekvämlighetszonen det händer spännande saker! När man släpper taget, kontrollen och lite mera ger sig hän, tänker att det är spännande att inte veta allt, inte kontrollera allt utan låta saker och ting bara ske. Kanske borde vi alla ha en gnutta mera tillit till att livet, det vill oss alla väl och vi borde släppa taget och liksom bara hänga med!

Det är lätt hänt att nöja sig med minimum i livet

Ett ganska sorgligt exempel hämtar jag från min egen ungdom, som ofta refererar jag till min egen historia. Jag blev mer eller mindre tvingad att flytta hemifrån ett par månader innan jag tog min student, inte ens fyllda 18 och med hänvisningen att jag annars skulle hamna sist i kön om jag tackade nej! I en ännu sämre period när jag var 16 satte jag och pappa upp mig på väntlista till en lägenhet för att livet var så svårt då. Livet var ganska pestigt när jag fick besked om att jag fått en lägenhet, men självklart fick jag ju flytta… för man gjorde som man blev tillsagd och en mardröm att kanske få vänta flera år tills nästa chans (men va fan, jag hade ju ingen koll på att man kunde söka andra fastighetsbolag och fixa ganska snabbt på den tiden). Inget jobb, ingen inkomst, inga särskilda pengar förutom en liten pott efter det att min mamma dog när jag var 6 år. Med detta ”kapital” flyttade jag, mådde sämre än sämst, men stannade kvar, blev erbjuden ett jobb av en snäll kvinna som tillfälligt räddade mig undan kaos och socialen. Jag var mörkrädd hela tiden, var halvdeppig av ensamhet och röra i mitt inre. Det var en ganska ful och ”plastig” HSB lägenhet, helt utan själ, men jag stannade där i 4,5 år för jag kunde inte ens ta ett beslut, eller vågade inte, trodde inte det var möjligt för lilla misslyckade jag, att byta till en annan lägenhet… så jag bodde där tills jag till slut blev sambo med min sons pappa. Vilket steg jag tog då! Flyttade ca 2,5 mil till ett paradis vid havet och där finns mitt hjärta fortfarande och för evigt, där började mitt liv. I efterhand har jag tänkt på detta med att liksom bara gilla läget, inte våga, inte tro sig ha förmågan att fixa, stanna där jag blev tillsagd som ett litet barn. Nu vet jag bättre. Jag lärde mig sakta, hade många blåmärken och skavsår som verkade svårläkta. Vid det här laget, 28 år senare har jag läkt, healat mig, skapat ett helt nytt liv och varit både stark och modig många gånger och vet att jag klarar så mycket mera än vad jag som ung vågade tro.

Numera även ”filmregissör”

För en tid sen gjorde jag en egen peppfilmsnutt, insprierad av Zlatans proffstrailer på Youtube 😀 En alldeles egen peppfilm, bara för att jag kan och inte behöver ha någon proffslayout. Hahaha! Jag bjuder på det här. Kanske vill du ha en egen? Kanske kan jag hjälpa dig?

Tillit till livet

Det här ordet då, tillit… jag vänjer mig sakta vid det ordet känner jag. Försöker förstå vad det innebär på riktigt, att ha tillit till livet. Att livet vill mig väl – ha tilliten till det Jill!

Det är så många tankar och känslor i omlopp inom mig nu, ja likt en centrifug faktiskt, som snurrar på så jag blir yr och jag utmanas rejält på många sätt. Jag och sonen ska släppa taget lite grann mellan oss. Han ska bli vuxen, leva ett ungdomsliv på sina villkor och utefter sina förmågor. Vi är där nu, mitt uppe i denna utmaning som slänger oss båda hit och dit känslomässigt. När jag fick min son så lovade jag mig själv att göra allt som jag mäktade med för att ge honom ett kärleksfullt och tryggt liv. Det är min största uppgift!

För den som inte lever det livet vi lever kan det vara lite svårt att förstå, det kan säkerligen kännas som att jag överdriver och självömkar. Feel free att tänka det då, säger jag lite trotsigt.

Vi har en ganska stor hejarklack!

För ett tag sedan kändes det länge till. För ett tag sen tänkte jag ”det ordnar sig, det är länge tills dess”. Nu är nu och tiden är där vi är och fast jag mentalt förberett mig en del, så är jag som en gammal sjavig disktrasa! Herregud vad sliten och trött jag ser ut och känner mig. Hela världen verkar ju ha ramlat ner över just denna tanten…

Jag har ”rapporterat” lite på facebook och vi har en hyfsat stor hejarklack som peppar, vill oss väl och bryr sig. De verkar vilja veta, en hel del följer oss. En del säger till och med att vi inspirerar dem! Fina ord får vi. Alldeles rörd blir jag. Sen tänker jag att jag verkar tjatig. Sen tänker jag att jag verkar ostabil, knasig, ömklig, överkänslig, curlig, överbeskyddande osv osv… självkänslan går i botten. Men jag påminner mig om den starka och självständiga kvinna jag byggt upp – jag är Jill, inte som alla andra! 😉 Så ser jag på min peppfilm en gång till… en nu runda, kavlar upp ärmarna och gör mig redo!

Ner som en pannkaka – upp som en sol

(Ja jag vet att det är bak o fram)

”Idag kände sig denna mamman klubbad och sov till och från ett par timmar på internatrummet under förmiddagen och lunchen efter att ha lämnat sonen själv i nya skolan. Efter ett tags snarkande i den lite för korta soffan, som just nu är hennes säng, kikade hon ut och såg att himmelen blivit blå, molnen skingrats, solen sken och detta gjorde henne modig och bestämd, så pass att hon snörade på skorna och gick ner till det brusande havet som finns en kvarts promenad från internatet! Wow! Hon satte sig först på en bänk som blivit ganska hög för att sanden kasat iväg och kunde dingla med benen utan att nå marken. Vågorna brusade in, vinden blåste skönt runtomkring, hon blundade kort och njöt. Efter en stund gick hon ner på stranden, tog av långärmade tröjan, släppte lös det halvskitiga håret som mestadels är i en tofs numera, av med strumpor och skor, ner mä fötterna i sanden, tog några riktigt djupa andetag och blickade ut över det blåa havet. Just där och då var en lycklig stund.”

Släpp taget lite – ha tillit – vila – balans

Ett långt inlägg. Det handlar kanske allra mest om mod. Om balans, styrka, viljestyrka, kraft och en sjujäkla massa mammakärlek till sin son. Det handlar allra mest om han, sonen, med det otroligt fina ödmjuka som strålar ut ur honom. Jag kikade på honom ikväll vid kvällsmaten. Satt lite bakom honom, vid bordet bakom pga regler med 3 st/bord nu. Kikade på honom, såg honom titta och iaktta andra ungdomar i matsalen och han log när han iakttog de som skrattade och skojade med varandra, ungdomar med olika funktionsvariationer och för första gången tar jag denna benämning till mig i mitt hjärta. Det jag får se och uppleva här på detta ställe är magiskt! Jag blir rörd, berörd i mitt hjärta och tänker: ”Måtte vi lyckas. Måtte min son känna ro, lycka, harmoni, tillit, gemenskap och få uppleva det jag ville vara delaktig att få ge honom”. – För hans skull, inte för min, inte mina önskningar. Men ibland vet han ju inte själv, kan inte ta de besluten eller ordna med själv och där är jag en viktig och pådrivande mamma som kämpar som en jävla galning. Ja, jag tänker att jag kanske är galen, men det skiter jag i! För när vi har lyckats med det här, då… kommer min själ att jubla! ❤

Vi är inte ensamma

Jag vet att vi inte är ensamma! Jag avslutar med att länka till ern artikel jag läste idag. Den är så tydlig, men ändå skulle vi kunna lägga till tusen grejer till och ändå inte förklara fullt ut. Men ändå, den ger en hint för den som orkar ge sig tid att läsa.

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/mRqlw0/ingen-vila-med-unika-barn–vi-maste-orka?refpartner=link_copy_app_share&fbclid=IwAR01X4tAozKE7XePDnLi0xQrNG2zZcdtF4JD4IaR7I-IkQmrVAYD1eF0lZo

Nu kommer mina närmsta vänner att bli stolta över mig!

Jag gick bland furorna. Jag satt vid havet. Jag tog djupa andetag. Jag har vilat lite. Det ni!

Furorna, barren & jag.

Kram på er alla och särskilt er som läst allt! /Jill

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s