Familj, Personligt, Samhället, styrka, Uncategorized

The world is a beautiful beautiful place…

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Om att svepas med i vibbar… (- läs nu bara om du orkar och känner dig stark)

Så lätt det är…och så vanskligt det kan vara… att utan förvarning plötsligt svepas med i något som gör att man känner en slags förlamning av oro och rädsla. Gastkramande panikkänslor som griper tag i en så man nästan inte orkar, så man nästan bara vill bryta ihop, ramla ihop i en hög och bara gråta hejdlöst…

Det hände mig i veckan. Det var som en käftsmäll med ofrånkomliga känslosmärtor. Den som varit med om mycket personligt upplevda trauma, de förstår. Men egentligen kvittar det. Jag fick bestämma mig för att rädda mig själv nu i veckan och ta mig upp igen. En av mina få trauma som jag inte kan förmå mig att ta tag i. Jag börjar gråta nu när jag bara nämner det. För jag kan inte gå in på det ens, bara skriva kort.

Jag trodde att jag hade skyddat mig. Jag trodde att jag visste bättre. Jag har undvikit, valt med omsorg, scrollat, viftat bort. Men likt en struts som försöker gömma sig så kom då den där grejjen som får mig att förstå att hur jobbigt det än är, så behöver jag ta mig igenom, bearbeta och läka en av de värsta sakerna jag varit med om… Jag kommer be en nära vän om hjälp till en början, sen får vi se vad som händer.

Jag har valt att lägga blänket på bilderna för att avskärma lite.

Min son, mitt älskade allt. Den värsta tiden någonsin, av alla utmaningar, det var den då jag trodde att du skulle dö ifrån mig ❤ Du var knappt 5 1/2 år. Minnena från denna tiden har jag gömt inom mig. Jag ville att de skulle försvinna! Det som har hänt är inte längre någon verklighet och du överlevde! Det är ju det allra viktigaste!

Ännu en arg sjuksköterska tar sig ton på allvar!

Så kom den där i texten i flödet, såna som jag undviker, från en arg frustrerad specialist sjuksköterska, som fått nog av alla idioterna och kände att hon behövde skriva ett långt och ingående inlägg som hon riktade till alla som var dumma i huvudet, det gällde bara dem, skrev hon…. Men sen förklarar hon ingående om hur jävligt det kan vara om viruset drabbar på allra värsta sätt om man hamnar på hennes avdelning, som om det bara drabbar de som är ”dumma i huvudet” och inte följer rekommendationerna eller? Vi andra upplever inte följande hemskheter då om vi ändå blir smittade och jättesjuka? Inlägget är fyllt av rader där hon ingående redovisar hur man känner och upplever, hur jävla illa det är och hur man lider fast man är intuberad, fast man är sövd, hur mycket man ändå upplever och PANG, jävla PANG så kom flodvågen över mig. Jag hann inte gömma huvudet i sanden, jag hann inte scrolla och blunda. Kanske är det då dags, kanske jag inte själv fick välja, för att det är nu det är dessa tider när jag ska släppa och få bort de sista hemska upplevelserna? Det kan man också läsa mycket om nu – skiftet, uppgraderingen…

Ärren påminner om vad som hänt

På din hals finns ärr som alltid kommer synas. Två snitt rätt över halsen, där dränagen satt. De har bleknat, men kommer alltid att synas, kommer alltid påminna mig. Du minns inte. Tack o lov!

Du kommer alltid vara viktigast så länge jag lever – min älskade son! För dig har jag bestigit berg, ramlat ner i djupa dalar och tagit mig upp igen, sargad och sårad, trött och förtvivlad – men allt för dig – alltid! ❤ Jag visste att det skulle bli ett äventyr, men jag förstod inte allt ❤

Vi har en bok från den tiden som personalen satte ihop. För att bearbeta. För att hjälpa dig att förstå, men vi tittade i den några gånger, sen förmådde jag mig inte mera. Boken finns någonstans, med bilder och notiser om vad som hände, framsteg, baksteg, kämpande, lilla hjärtat så du kämpade. Jag kan plocka fram minnesbilderna ändå, när narkosen släppte lite och det enda du sa svagt var ”Mamma” och så tittade du efter mig och slog med armen där alla nålar med bandage satt ❤ Sen sprutade de in mera så du försvann bort.. läkaren som tyckte vi borde tala med prästen, jag som skrek och bönade om att de skulle göra något, om samtalen som snabbt ordnades, om ambulansfärden som förde dig ner till Lund, om oss – mamman och pappan som inte fick åka med dig, vi fick inte plats att hålla din hand, vi fick åka i egen bil efter ambulansen, alla milen dit… proffsen på barnintensiven som efter 6 dygn gav dig näring som du inte hade fått på hela tiden av rädsla för att du skulle kräkas och kvävas… om tacksamheten mitt i allt att jag skrek och fick panik och krävde hjälp. Så kunde du försiktigt väckas efter 6 eller 7 dygn, sakta kom du tillbaka och färden hem i ambulansen när jag fick åka med och du sa tusen gånger samma mening: ”Jag vill åka hem” men vi fick bo vidare i flera veckor till på barnavdelningen. De värsta 1,5 månaden i mitt liv. Jag har inga minnen av att jag åt, att jag duschade och bytte jag ens underkläder mer än ett par gånger? När borstade jag tänderna? Det jag tog med mig var att ja, man går in och ur narkosen när man sövs en längre tid, men man minns väldigt lite eller inget alls i efterhand, intuberingen är som den är, man känner sig lite sårig och öm i halsen efteråt, men det läker. Jag tar också med mig att de allra flesta var underbara emot oss och de som inte var det, de minns jag inte längre, för de betydde noll för oss. Det var en otroligt hemsk tid. Det började med en misstänkt halsinfektion, som inte var det och en böld kom på halsen och tryckte på både de små luftrören och täppte till samt skadade hans sköldkörtel. Det fanns både stafylokocker och streptokocker i blodet och de trodde att det var en infektion i lymfsystemet som obehandlad spred sig ner i gångarna och blev en ansamling vid ”gälbenen” vid halsen och inte tog sig vidare, på gott och ont antar jag med den kunskap jag har numera… summa summarum, bara tacksamhet att de tillslut fick bort alla bakterier! All rädsla lång tid efter om det skulle komma tillbaka, om han kunde andas ordentligt osv…

Bilderna ni ser… när han vaknat och får äta en Piggelin för att lindra i den såriga halsen ❤ En trött mamma med fett hår och oborstade tänder och ett trött leende bredvid en smått tillfrisknande underbar son, morfar och moster som hälsar på när vi slapp karantänen och han fick ta emot besök, pappa som kom med ett Happy meal när han äntligen fick äta och det enda han ville ha var en hamburgare och coca cola ❤

Allt sköljer över mig. Det här är inte mitt beslut. Det kommer i vågarna av pandemin och folks okänslighet över vad de skriver, vad de delar och påtvingar alla att inte alltid kunna se bort ifrån. Det är inget personligt, det är frustrationen över folks dumhet att inte skydda sig – ”det var inte jag, det var någon annans fel, någon annan ansvar, det var därför jag gav mig rätten att skriva så hemskt som möjligt, för det är inte mitt fel att alla andra är idioter”. Fuck! Så många fler än jag som ofrivilligt hamnar in i hemska minnen av upplevda trauman och svåra stunder, som drabbas av rädslor nu och mår riktigt dåligt psykiskt. För att vi blir pumpade med hemskheter precis överallt 😦 Ibland är det svårt att värja sig fast man försöker, fast man egentligen är stark och klarar massor. Ångesten som drabbat mig flera gånger denna veckan över om min son ska bli smittad och bli så sjuk att vi hamnar där igen, om känslan av att inte få vara vid hans sida. Den är fan omöjlig att tänka på! Blir jag smittad så… bara är det så, men sonen ❤ usch!

Så ni fick ett val, jag skrev det i inlägget när jag delade… så har ni läst min blogg nu, så fick ni ett val. För jag blev tvungen. Orden ville ut. Gråten vill ut. Ångesten kryper i mig. Förlåt!… ❤

För allt jag vill är att vi ska se hur vackert livet är vänner och läsare!

Faktiskt. Livet, världen, allt runt omkring oss är så vackert. Livet är skört. Det är ok att vara skör ibland och stark som fan ibland. För så är livet.

Jag är trött på att stå tillbaka. Att be om ursäkt. För att jag är den jag är. För att jag vill ge så många som möjligt valet att välja att se det fina främst. Så jag vill fortsätta skriva och be er alla om att tänka på vad ni delar. Vad vill ni med att dela hemskheter? Vad vill ni att andra människor ska känna när de ser dig? Vill du att de möter dig på gatan och ser dig i ögonen och ler, säger hej och framför allt att de blir glada av att se dig? Eller vill du att de vänder bort blicken, plötsligt byter sida på gatan och vrålglor in i ett skyltfönster eller ner i mobilen för att undvika att möta dig? För att du får dem att känna sig obekväma? Jag säger det igen: Vi har alla ett val i hur vi vill agera, hur vi vill få andra att känna och jag är helt säker på att mitt val kommer fortsätta vara att stå upp för det goda och fina i livet. Att ge hopp, tro, glädje, peppa och pusha, visa det vackra, göra saker tillgängligt för många och jag kommer fortsätta hävda att det är upp till mig och dig att se till att visa hänsyn, följa rekommendationer och vara rädda om varandra.

Jag vet samtidigt att allt inte är rosa små fluffiga moln eller en dans på rosor. Alla har sin historia, sina traumat, bråk, konflikter, mått av obehag mer eller mindre. Men vetskapen om det här är just varför vi bör se till att lyfta det fina i livet. Jag får små bekräftelser på att människor blir glada, känner en glädje av att läsa det jag skriver och så mycket jag bara förmår vill jag fortsätta just så – för vår skull ❤ Min & Din ❤

Spela låten och lyssna i hörlurar, slut ögonen och känn hur vacker t allt kan vara!

Livet handlar om att njuta mycket, skratta, le och omge sig mer massor av kärlek. Sprid kärlek – inte elände!

Ljus & kärlek önskar jag er alla! Kram Jill

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s