Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
Det brinner bland eldsjälarna!
I många vrår börjar det osa bränt. Eldsjälarna börjar tvärnita, bromsbeläggen glöder och en del av er som haft låsta bromsar vet att det luktar lite bränt… Även de människor i samhället som ger mer än de tar börjar bli trötta nu. Men frågan är inte lätt, när jag frågar varför de börjar bli trötta? Den finns många olika sidor, inte bara två som på ett mynt.
Vilka är eldsjälarna? De som brinner för att på något sätt göra skillnad, i större sammanhang javisst, men även de som ur ett större perspektiv gör skillnad helt lokalt, på sin egen lilla nisch. De är trötta nu! De ser mycket som rasar nu, sådant som de byggt upp och kämpat med hur mycket som helst. Poff, så är allt annorlunda! En del är kreativa och hittar nya lösningar, men för en del så är det inte möjligt.
Det finns många som byggt upp hela sitt liv kring en förening av något slag, som nu helt eller nästan bommat igen. För dessa människor blir livet ledsamt och ensamt nu. Vem tänker på vad de gör nu?
Alla små entreprenörer som ägnat hela sitt liv åt att bygga upp en verksamhet, en livsdröm, en gemenskap och hjälpt/servat människor helt självklart. För dem finns inte mycket stöd nu. Har de anställda kan de få lov att permittera, men själva processen med det verkar inte vara så lätt. För många små egenföretagare finns ingen vettig hjälp alls. De stora företagen ok, men för de små enskilda firmorna är det noll om man inte vill försätta sig en chansartad skuld som ska återbetalas. Det är många små företagare som redan i många år levt på gränsen till existensminimum och nu… är det svårt. Vem frågar dem om varför de ens startade sitt lilla företag? Kanske finns det en högst personlig historia bakom, som gjorde att det var en lösning för att inte ligga samhället till last? Ska de skylla sig själva nu då? Vem lyssnar på dem nu när alla ”bara tänker på sig själva”?
Eldsjälarna, ett utdöende släkte eller orkar vi komma igen?
Rytande maskbeklädda människor tar ton, plats och allt syre!
Nä, nu skojar jag mitt i allt i hopa lite grann 😉 men med ett lite krasst konstaterande betraktelser på morgonkvisten så kom den rubriken flygande till mig. – ”Det var inte jag!”
Vissa höjer sina röster och ryter och vi får se såna som ”aldrig annars berättar något på IG/FB” säga sina meningar och då, då är det allvar! Jag tänker främst faktiskt på alla de sjuksköterskor och undersköterskor som gör enorma prestationer just nu iförda svettigt varma otäcka skyddsmunderingar… De är trötta och många av dem får uppleva tragik och hemskheter som de normalt sett kanske inte får se i den omfattningen. Men samtidigt är en del av livet inom vården just detta att ta hand om sjuka, så det är inget nytt i sig. Men nu får de en möjlighet att göra sina röster hörda, för världens ögon är så mycket mera riktade åt deras håll än det brukar. Jag antar att de inte är medietränade heller, utan bara kör på rakt från sina hjärtan ❤
Folkens egna mediekanaler, där vi rapporterar från verkliga livet… de största är Facebook och Instagram. Där är det så att säga full rulle med diverse olika flöden med berättelser ur livet. Nu är det många som jobbar inom vården som berättar ledsamma och tragiska historier vilka alla skär i hjärtat. Nu på morgonen läste jag ännu ett delat inlägg som förmodligen har några tusen delningar nu, många har sett det och sköterskan är ursinnig/urlakad/trött ända in i själen och står där med en gasmask eller nåt och denna gången lyfts även lönen och relaterade problem kring att ha blivit sjuk på jobbet upp och denna miserabla sjuklön som pricken över i och sen… det faktum att hon inte får träffa sin familj. Usch och fy fasen alltså! Alltså att hon inte får träffa sin familj 
Sjuk av jobbet? Det är inget nytt fenomen (tyvärr) utan något som funnits nu några årtionden eller så.
Ändå känner jag allra mest… stilla er, zooma ut, titta er omkring och andas djupa andetag… Använd din energi du har till dig själv och din familj just nu. Ok? ❤
Nu är tiden för att lyfta på många stenar och visa misären…?
De sista 20 åren, ja det är nog faktiskt så länge nu eller ännu längre sen, så har människor trillat i högar, fullständigt rasat ihop då livet blivit för mycket. Samhället vi lever i som blev mer och mer osunt i form av för mycket i alla delar av ens liv, samt den saknade känslan av empati, att någon bryr sig om den som faller och varför den faller. Jag tror de flesta branscher är involverade i denna karusell med sin del av livskakan. Resten har vi själva varit med och fyllt ut degen med, faktiskt.
Vården är en del av denna smuliga kaka som just nu är ännu mer utsatta och till allas beskådan. Det är bra att de passar på att visa på brister och lämna önskemål när det ändå är fokus på dem. Men snälla ni, försök att förstå att ni inte är ensamma och skrik inte ut att ni, bara ni, är de enda som gäller här och nu! För det är inte så. Det får bara andra, som redan befunnit sig i dåligt mående länge, att inte orka bry sig, inte orka ta till sig för de blir eller är redan matta av sin egen skit.
När man skriker ut sin förtvivlan och samtidigt kallar den stora massan människor runtomkring för mer eller mindre idioter, så får man sällan eller aldrig gehör på riktigt. Alla de som i sin goa tro dansat, applåderat för er och försökt ge er hopp, uppskattning och energi att orka – alla de känner sig dumma nu som ens försökte eftersom de nu hängs ut som idioter som tror att det hjälper er…
Ja, kanske får du en energikick av att just ditt inlägg blev delat tusen gånger, men gör ditt inlägg någon skillnad? Människor delar i rädsla och förfäran, ändrar åsikt och delar för att de inte vill verka som någon av de idioter som just nu hängs ut av arg och kränkt vårdpersonal! Inlägg som görs för att tala om för andra att de verkligen är idioter och det som allra mest kommer fastna är att de stackare som får Covid-19 antingen själva är en av idioterna som inte var tillräckligt försiktiga och egentligen får skylla sig själva, eller mött en idiot som på allvar smittat dem för att de sket i att skydda sig… men vad? Vad gynnar det här för några?
Du som skriker ut att ”alla är idioter” som befinner sig utomhus, brydde du dig för exempel om när rapporterna om misären kring LSS uppmärksammades en liten stund, när en o annan handikappad drunknade, blev slagen, fasthållen, inlåst och rapporterna kom om missförhållande för vårt lands mest utsatta individer? Eller när arbetsvillkoren och fackförbundens kraft förlorade genomslag för människors rättigheter till anständiga arbetsvillkor inom vissa branscher har minskat? Brydde du dig? Tog du dig tid att sätta dig in i andras livsöden innan pandemin? Handen på hjärtat alla nu? Brydde ni er? Nä, för det orkade vi inte då och inte heller än, men kanske snart eller sen?
Eller…Nu är tiden att sträcka ut armarna och öka gemenskapen?
Vi sitter i samma båt eller i alla fall lika dana båtar. Ingen går obemärkt förbi denna pandemi. Ingen klarar sig från att på något sätt drabbas. Alla har sin historia att berätta om hur de berörs själva, eller familj, eller vänner, eller bekanta eller favoritaffären som stänger, eller frisören som inte kan ta emot kunder och håret ser för jävligt ut, eller någon annan… ja vem som faktiskt.
På ytan verkar det ju inte så allvarligt, men kanske om du skrapat lite på ytan, så fick du veta något alldeles särskilt ledsamt och jobbigt eller en smått makalöst historia. Om du tog dig den tiden vill säga… bara för att inse att du inte är ensam eller på något sätt unik i denna situation. Samtidigt som du är en alldeles unik och egen person och varelse såklart ❤
Men ta några djupa andetag och lägg en tanke eller två på människor runt omkring dig… bara för att bredda ditt perspektiv och känna, att du inte är ensam på gott och ont.
Förlamande rädsla!
Många upplever stora utmaningar nu. En del har helt gått in i rädsla som fyller dem med panikångest, isolerar dem från omvärlden, gör att de inte vågar gå ut. En del går inte ut för att myndigheterna säger att man inte får (vem sa att du inte fick gå ut utanför dörren i vårt land? – ingen!) en del kan inte ens säga ”hej” när de möter någon med 10 m avstånd för att de är så förlamade av skräck av att smittas att de tror att ett hej på avstånd smittar, jo det är sant! En del självmedicinerar med ångestdämpande de beställt på nätet för de vågar inte gå till doktorn av rädsla för att smittas. En del ökar själva dosen på sin medicin nu fall i fall… en del ökar alkoholkonsumtionen för att döva ångesten. En del av de papperslösa som bor i vårt land, ”skamfläcken” vi inte talar högt om – ja, de dör utan någon som helst uppmärksamhet, för de ”finns” inte. De som gömmer sig och bor trångt ihop med andra. De flyr, smittade eller inte, när sjukvårdspersonalen ska komma… all den där skiten vi inte vill höra talas om och inte se 😦
Livet det pågår utanför de smittade sjukhussalarna
Är det tid nu för att sträcka ut händerna emot andra? Är det tid att sluta tänka på sig själva och istället kavla upp ärmarna och hjälpa varandra oavsett? Stötta varandra med det vi faktiskt kan? Alltså, vi lever inte i någon krigszon, men det här är väl någon slags påminnelse om ett utsatt läge kanske? Men om vi öppnar ögonen, har vi då sett allt fint som också sker runtomkring oss just i detta nuet?
I det lilla, personliga livet har människor fått mer tid att på riktigt umgås i familjen, man pratar mer med sina nära och kära, man skickar bilder, man gråter en skvätt av saknad när man facetimar med någon på avstånd… man hinner gräva i trädgården, måla staketet, läsa böckerna man aldrig av sig tid för, balkonger prunkar och inreds mysigt överallt nu vilket är så fint att se! Fler får upptäcka sin egen omgivning med det käcka namnet ”Hemester” som är en spinnoff på planen ”Swemester” som delvis kom av sig när vi ”bara” får köra max 2 timmars resa hemifrån. Wow, va fint vi har det!
I de lite större sammanhangen pågår kreativa lösningar med att dela musik, upplevelser mm via cyberspace (som jag fortfarande kallar det) och många underbara lösningar gör att människor kommer närmre varann trots avstånd. Är det inte smått fantastiskt?
Det pågår också en del i kulisserna av avslöjande om maktmissbruk, orättvisor mm och många helt vanliga människor vaknar upp och höjer sina röster. De protesterar högt och kräver förändringar! Dolda agendor avslöjas, om den lilla grupp som tjänar stort, på att hålla ”vanliga” människor i fållorna.
Människor samlar ihop sig, trots panedmin, och vågar stå upp för saker. För när världen liksom stannar upp med mycket av miljöförstörelsen, så kan det vanliga folket plötsligt se blå himmel, se haven och kanalerna klarna, luften går att andas och ja, ni vet alla dessa härliga grejjerna.
Kanske är det så att vi alla är eldsjälar på ett eller annat sätt när allt ställs på sin spets? Kanske borde vi gasa och släppa bromsen?
Använd er fria rätt att fortsätta rapportera om det braiga!
Flera som spelat in egna klipp och lagt ut så Youtube tas bort. Men fortsätt lägga in, sprida de bra budskapen och även avslöjanden som det försöker läggas locket på. För det finns stora sighter som faktiskt just nu får filmerna och lägger upp på sina sidor, där det inte är lika lätt att plocka bort och dölja. Våga var en av dem som vill väl genom att kämpa för oss alla! Det låter ju knäppt att lilla jag sitter och skriver det här för vem är väl jag? Jag är en del av en större tillhörighet – människosläktet – och många av oss vill sprida allra mest ljus, kärlek, hopp och tillit nu. Vi blir fler och fler. Vi vill inte vara förlamade av rädsla och skrämselpropaganda! Vi vill LEVA här och nu! Vi vill fira livet, inte sättas på paus!
Nä, jag och du är inte dumma i huvudet! Vi är inga idioter! Vi är fria människor med en tanke om kärlek – omtanke – respekt för livet, för människorna runt omkring oss, för djuren, för naturen och allt vi har i denna värld. Den tillhör oss alla! Kram Jill ❤
Feelgoodbloggen 