Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
Livet rullar på
Inget är som vanligt, men samtidigt är allt ganska som vanligt ändå just i detta nu, inne i vårt hem. Jag sitter här och lyssnar på skön relaxmusik med pianotoner som strömmar i huset, andra koppen kaffe är på gång, Sune ligger på fotpallen och suckar nöjt. Ja ungefär som det brukar vara varje morgon. Ändå finns de där små påminnelserna och tankarna direkt när jag stigit upp ur sängens varma mjuka känsla. Det är snudd på oundvikligt att värja sig. Kanske ska jag/vi inte värja oss nu utan istället stanna upp och känna in ”något”? Kanske är det någon större mening bakom allt som sker?
Hur många gånger har inte jag och du läst det? ”Meningen med pandemin” Ändå så tror jag att det är för många som inte ännu snuddat vid de tankarna, då de har fullt upp med andra tankar. Vi är olika, det är helt ok. Men ju fler som ger sig tiden att stanna upp, känna och tänka en stund – desto bättre tror jag.
Hoppa av spinninghjulet
Det mesta har snurrat i en alldeles för snabb takt de sista 10 åren… vi är många som känner att tiden inte räcker till, att vi upplever att tiden går mycket fortare, precis som att en timme inte är en timme längre…
Vi är många som känt av att stressen över tiden varit jobbig. Likaså är arbetsplatserna fyllda av omöjliga krav att hinna med, orka med, ha förmågan att prestera i det långa loppet. Ur ett kort tidsperspektiv är det mesta möjligt gällande att orka med stresspåslag, men känslan är att inget är kortsiktigt gällande stresspåslag. Varför? Därför att det inte hinns med att göra en långsiktig, hållbar planering, eftersom att allt sker så snabbt, nya förutsättningar kommer in hela tiden, ingen mening att lägga en bra grund då den är så ostabil och labil. Vad händer då? Jo plattformen vi står på är i ständig gungning, den gör oss mer förvirrade, osäkra, trötta av den ständiga fokusen att bara balansera allt som är, allt som är i gungning, rullning, i farten, i ständig förändring och jag är helt säker på att många känner att de inte har kontrollen på vad det är som sker på sitt jobb. De försöker hålla masken inför andra, men inom sig är det bara fullständigt rörig kaos i hjärnkontoret. Många viskar tyst: ”Vad håller jag på med?”, men säger inget högt till någon annan, man vill ju inte verka svag eller ej samarbetsvillig. Den långsiktiga, hållbara planeringen är viktig för att minska stressnivåerna som man fick använda ur det kortsiktiga perspektivet för att sätta bollen i rullning. Sen måste man vila och förlita sig på den långsiktiga planen så att säga, för att sammanfatta. Men den finns inte på särskilt många stället nuförtiden…
Klart som fan att vi inte kan ha det såhär! Tänker jag tyst. Det här har jag tänkt i många år. Jag har upplevt själv, den där kaosen, de där ständiga ändringarna och nya beskeden, företaget som säljs till investmentbolag som ”bara vill mjölka verksamheten” – inte investera långsiktigt och det blir den kortsiktiga lösningen för att räddas… sen säljs man (ja alltså företaget man är anställd i) och så ska det nya in och ändra precis allt för att sätta sin egen agenda och nya strategier för största möjliga lönsamhet för att aktieägarna ska få ut största möjliga utdelning… För egen del kände jag i slutet att det mest var som en dålig komedi som ingen roas av, men man skrattar och håller med fast man inte inte alls tycker det är roligt eller ok med de dåliga skämten. Sedan dess har jag hört liknande berättelser genom mitt yrke idag. Alldeles för många kör fullständigt slut på sig.
Det här kan låta syniskt, men jag vet med stor säkerhet att många idag upplever just det här, eller i alla fall något liknande. Själv känner sig den anställda mer och mer som en bricka i ett spel, en bricka utan någon personlig känsla, som lätt kan bytas ut om man vill ändra eller inte hänga med. ”Slit & släng” har liksom blivit något som görs emot människor och en metafor är väl att känna sig som en engångsförpackning som ev kan återvinnas någon annan stans om man har tur. Är man mer nedbrytbar så blir livet riktigt jobbigt i det läget. Inte säkert att just den ”reservdel” man själv behöver finns kvar, för idag är det liksom hela kit istället och det är ju inte säkert att just de slimmade och noga utvalda kiten passar en annan… Jag behöver inte fortsätta, de flesta som arbetar som anställda och i alla fall de som är över 40 har nog varit med om liknande. Då har jag inte ens nämnt den stora ömma punkten med de inom vård & omsorg… där känns det helt överflödigt.
Så kanske är tvärniten mer nödvändig än vi förstått?
Tänk om det är meningen att saker ska ställas på ”ända” nu? Tvärstopp! Ur funktion! Stängt! För att hela mänskligheten blev så fartblinda och till slut blev åksjukan en pandemi för att det behövdes en sån jävla käftsmäll så vi inte fick något som helst annat val!? Pandemin skördar oskyldiga, gör en hemsk utrensning och inget vet med säkerhet hur just en själv kommer reagera på viruset om/när man blir smittad… det här föder rädslor, oro, panik, ilska, frustration i massor. Givetvis! Media verkar lyriska och alla ”Krösamajor” och ”Vargen kommer människor” gnuggar förnöjt händerna när de kan dela dela dela allt utan eftertanke, utan att ens en sekund stanna upp och tänka på om det här är sant, om det är bra att dela mer oro och rädsla, om hur de själva vill uppfattas och lämna en känsla kvar hos andra…
”Fler kommer vakna. Fler kommer välja lugn. Fler kommer låta insikterna komma och sjunka in. Fler kommer vilja tänka, känna och göra bättre val för sig själva, för sin familj, för sina nära och kära, för sina arbetskollegor, för bekanta och okända. Fler kommer vilja välja kärleken, omtanken och respekten för allt vi har på denna jord. Då… kommer pandemin att lugna sig. För pandemin är inte bara det hemska viruset enligt mitt sätt att se på saken. Pandemin har lika mycket med allt som sker runtomkring den. /Jill”
Kanske är det bara meningen att vi ska chilla mera nu?
Ta djupa andetag. Fylla upp lungorna, dra ner syret till botten, balansera upp oss, bemästra oss själva och få in mer harmoni. Hade det inte varit gött? DEN känslan!
Så vad tror ni?
I allt jag inte kan göra något åt hittar jag mitt lugn, min acceptans. I allt jag känner att jag kan göra något åt så är min ambition att sprida LUGN – RO – HARMONI – KÄRLEK – OMTANKE – RESPEKT till alla som vill, som är redo att ta emot. Vi kommer blir fler och fler som stillar sig, som hellre chillar och gör det lilla som blir det stora så småningom. Som ringar på vattnet, ni vet, de sprider sig och kanske blir det en stor fet våg som sköljer fram och över och bort det som behöver spolas bort. Sen kommer solen och torkar upp. Fint!
Kanske är det meningen att känna tacksamheten ända från tårna och upp i huvvet nu? Jag är tacksam över mycket i mitt liv, mest min familj. Jag är tacksam över känslan av att jag i det lilla, i min lilla värld, så har jag hoppat av det spinnande hjulet, stannat upp och leendet finns i mina ögon.
Feelgoodbloggen 