Familj, Personligt, Samhället, styrka

Hallå! Livet pågår!

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Påminnelse!

Aldrig förr tror jag att jag upplevt livet som om vi alla kollektivt är satta i ett vacum! Jag tror inte jag är ensam om den här känslan. Den är ganska obehaglig och det är som om vi bara går omkring och väntar…

Sen kommer de där bryska påminnelserna som kallar en tillbaka till en slags verklighet en stund för att i samma stund få oss att känna att världen, situationen, den är ta mig tusan helt knäpp!

Igår fick jag ett meddelande från min pappas granne om att hon var orolig för pappa. Han verkade varm, slö och inte som han brukar. Men ”allt är ok”… sa han… efter 3 försök till samtal via mobilen tog jag mig de ynka 300 m ner till honom. Så tacksam att ha honom nära! Jag låste upp och hittade honom på golvet i sovrummet. Stekhet, svettig och medtagen. Han hade ramlat av sängen och försökt ta sig upp själv utan att lyckas… :/ Det här är 3:e gången detta händer och mer envis gubbstrutt får man leta efter! Rollatorn hade åkt iväg så han nådde inte mobilen och upp, det kom han inte. Sån tacksamhet jag känner för omtänksamma goa grannen som anade oråd och tog kontakt med mig! ❤

Tro oss, sjukhuset är det värsta stället att va på just nu!

Jag ringde efter ambulans. Fint bemötande av en lugn kvinna. Ambulansen kom nog inom 15-20 minuter. Min man och son mötte upp dem utanför, hann prata lite medans de tog på skyddsutrustningen med visir, munskydd, handskar och plastförkläde. Inget mera (tror jag, jag var lite stressad av allt)… fatta hur utsatta de ändå är när de kör ut i dessa tider!!!

Jag vågade inte hjälpa pappa upp. Var livrädd att han skadat sig med nacke, höfter, lårben eller annat. De undersökte honom noga med orolig dotter vid sidan om. 40 g feber, men alla andra värden ok. De reste honom upp, de drog upp denna långa och lite tunga gubbstrutt och han fick sitta på sängkanten och känna efter. ”Allt är bara bra” säger han som alltid. Det kvittar liksom hur illa det är med honom :/ allt är ändå bara bra, man klagar inte i onödan!

De vill inte ta med honom in till sjukhuset. Jag ifrågasätter och blir smått förtvivlad. Då säger de helt ärligt: ”Tro oss, sjukhuset är det värsta stället att vara på just nu pga smittorisken. Bara i yttersta nödfall ska han åka dit”…

Jag låter det sjunka in… tårarna bränner i ögonen, jag håller mig inför sonen och de andra… konstaterar att det är galet just nu i alla sammanhang. Pappa är 80 år, klart han inte är prioriterad och han ligger i en riskzon utöver sin ålder dessutom. Så jag förstår, men ändå inte. Tänk om han fick en liten hjärnblödning, svimmade, fått en fraktur som han fått tidigare med höften och som inte ens undersöktes för han klagade inte då heller, men höftkulan hade lossat… tankar och känslor svamlar omkring inom mig.

Lösningsfokuserad på kvällskvisten

Den ena ambulanspersonen föreslog att om vi var oroliga så kunde en av oss sova hos pappa för att ha lite koll. Pappas granne kom med ett förslag att hon kunde gå över mitt i natten och kolla till honom då hon ändå brukar va vaken en stund. Förstår ni ❤ vad detta innebär i empati, omtanke, vänskap, ja…allt?! Kl 02.42 fick jag ett sms om att allt var lugnt med pappa, han sov gott och kändes inte så varm. Jag är så tacksam att ord inte räcker till! ❤ Vi är en liten brokig familj, men särskilda behov och behov av rutiner och trygghet för att livet ska funka någorlunda normalt.

Så klockan tio igår kväll löste det sig och i morse pratade jag med pappa som mår bättre och febern hade gått ner. Om en stund ska jag gå ner till honom, för igår fick vi bryta vår sociala distans och vara nära. Han som varit så duktig och inte besökt affärer eller annat på länge, som får maten hemkörd först av grannen och sedan från Matöppet, vår lilla fina affär här på hemmaplan.

Jag ville krama, men lät bli, men fick ändå vara inne hos honom och hjälpa honom med lite olika saker. Jag satt bredvid honom på golvet, jag la kudde under huvudet, under benen, la ett täcke på honom och ett bakom honom för att stötta upp där han låg på det hårde trägolvet… Kärlek till min pappa. Ord som sades. Hans blick. Min fina gubbstruttepappa!

Bild från födelsedagsfirande hos pappa förra året. ❤

Han är värd all livskvalité han kan få ha efter allt han har fått vara med om i sitt liv ❤ Jag är tacksam mitt i allt. Han flyttade hit, nära oss för ca 9 år sedan och då vände livet till att bli bättre än på länge för honom! I vilken ålder man än är i, är det aldrig försent att vända skutan och göra något bra av sitt eget liv. Jag vet det och försöker påminna mig själv om det.

Life goes on

Livet, det pågår ”som vanligt”, trots allt annat. Vi glömmer det nästan. För vi är så matade med oro och rädsla för det här viruset att vi glömmer bort nästan allt annat. Kanske är det bara att acceptera? Kanske är det här bara en extra påminnelse om att tiden går oavsett om vi har fryst till is, befinner oss i ett vänteläge?

Livet är vackert, men också väldigt skört.

Så idag uppmanar jag till tid för eftertanke och reflektion. Ställ dig frågan om vad som är viktigt i just Ditt liv!

Kram Jill

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s