Vad gör jag nu då?

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Mycket

Just i detta nu är det befogat med uttrycket ”Det är lite mycket nu!”

Jag sitter i mitt kök hemma i lugnet med finstämd pianomusik i bakgrunden och myshunden Sune drar djupa suckar av välbehag. Här i hemmets lugna vrå. Jag smuttar på ett av mina goda hälsoteer jag har börjat sälja. ”Vitaminboost” – så himla gott och smakrikt. Stod och funderade på vad som passade bäst av förkylningste, infektioner, virus mm. Men i dagsläget föll mitt val på boosten, för det är det jag tror på allra mest om man känner sig frisk. Att fortsätta boosta och förhoppningsvis ha möjlighet att tackla viruset på ett lite bättre sätt. Virus finns alltid runt omkring oss, inget nytt egentligen… men den enorma kaosrapportering är i klass med ”Krösamajas” och den är inte bra. Jag tillhör den lugna delen av befolkningen. Jag ignorerar inte, men jag har tillräcklig kunskap för att inse att det är viktigt att behålla lugnet och inte gå i taket. Stress och onormalt hög oro rubbar alltid balansen i oss.

Det är nu insikterna börjar komma

För en del kommer känslan av kaos att stanna kvar länge inombords. Efterhand kommer fler att sakta ner tempot, ganska ofrivilligt i början, men så småningom kommer en mer eller mindre känsla av acceptans att sprida sig. Till slut kommer de djupare suckarna att tas även av människor (syftar här på min coola hund). Snabba flåsiga suckar som går från oro/frustration/kaos teorier/panik till…. djupa suckar av medvetande, lugn, insikt om vad som är värt något på riktigt, harmoni, kärlek, respekt, omtanke, empati, gemenskap, lika värde, ja allt som många idag stängt av men som jag är övertygad om att det finns inom oss alla.

Vi kommer inte vilja backa tillbaka till den stress vi lever i nu och har gjort, den som bara ökat, gjort oss fartblinda, gjort oss mindre omtänksamma och fått egot att skrika ut sin vilja att det bara är jag, jag och jag som är viktig. Vi kommer vilja leva mer medvetet och se likavärdet hos varandra. Wow vad jag ser fram emot detta!

Omtumlande dagar

Viruset sätter sin prägel för alla nu, men det händer också andra saker i livet som skakar om.

Igår kväll kom budskapet om att en alldeles särskilt vacker människa lämnat livet. Hon berörde alla hon mötte på ett ovanligt närvarande sätt, hon gick ingen obemärkt förbi, hon hade ett vänligt ord till alla, hon sträckte ut sin hand till alla, hon gav så mycket av sig själv till andra. Hennes ”rosa livsglitter” ströddes generöst omkring sig. Vi är många som är djupt ledsna och sörjer henne nu. En del kände henne nära, en del mötte henne och tog henne genast till sitt hjärta. Hon lämnar efter sig 2 söner vars liv aldrig mera kommer bli sig likt. En enorm sorg, ett enormt tomrum. Hon lämnade livet i en tid av kaos och vi får fortsätta i hennes anda att påminnas om att vi själva också behöver strö rosa livsglitter omkring oss och runt alla vi möter. Det känns ännu mera viktigt och tydligt nu.

Vi vet aldrig vad nästa stund ger oss och vad som tas ifrån oss eller andra. Vi vet sällan när det är tid för oss själva att lämna detta livet och gå vidare in i evigheten. Jag känner en tacksamhet över att ha fått möta en sådan kärleksfull människa och en så stor sorg över att hon lämnat för tidigt. Ändå ler jag när jag tänker på henne. Vi ska leva alla dagar så mycket vi förmår oss ❤ inte vänta, inte slösa ❤

Tack fina för allt du gav oss andra!

Igår kom också beskedet om att stänga gymnasier och högskolor. Eleverna ska göra uppgifter och arbeta hemma på distans. Bra beslut tycker vissa, men inte om man går på särskolans läroplan av anledningar som gör att de här besluten inte funkar. Först BOM – det gäller alla! Några timmar senare dras beslutet tillbaka för de hann inte, i den stress som finns från alla håll, tänka klart och idag är min son i skolan. Däremot dras prova på veckan nästa vecka in. Inte blanda, inte umgås och riskera. Helt rätt tänk. Men vi hanterar en annan slags oro utöver den allmänna oron, så jag är oerhört tacksam och hoppas på att besluten fortsätter gälla.

Jag är lösningsfokuserad, drog upp nya planer och även om sonen inte inkluderas i dem så kommer jag ställa upp om behovet finns. Mer om det kommer kanske senare…

Vi behöver hjälpas åt och samarbeta i nytt tänk

Tänk dig ett samhälle där vi återigen ställer upp och hjälper varann. Jag bara vet inom mig att vi besitter den kraften, viljan och styrkan. MEN det krävs så himla mycket innan vi plockar fram det inom oss. För vi har helt enkelt fostrats om och in i en egoistisk era. Men jag tror vi kommer att se slutet på den eran nu och en ny som växer fram. Ju mer motstånd vi gör mot ”det nya” ju längre tid får vi möta utmaningarna, det är vad jag tror. Visst, det är ju bara mina tankar, men jag vet att jag delar dem med ganska många. Vi som tillhör de lugna, de reflekterande, de som söker insikter och annan mening. Vi känner att det är rätt väg. Vissa är inte där ännu, vissa behöver ta några rundor till innan medvetandet sjunker in. Vi är alla olika, även med det här. Tills dess kommer jag göra min del, det jag funderat på att jag kan bidra med. Kanske en pjuttliten del, men om alla pjuttar sin lilla del så blir det ändå rätt mycket kraft i det också.

Heja oss alla! Sprid rosa livsglitter omkring dig! Massor! Kram Jill