Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist
Lättare att andas
Att rensa både mentalt och fysiskt har kommit smygande till mig den sista tiden. I varje vrå av mig själv så känner jag att det behövs. För varje sak eller känsla jag lyfter, tittar på och tar ett val att rensa eller spara så lättar trycket över bröstet.
Jag har väntat alldeles för länge med det här personliga projektet. Kanske fanns inte ork och motiveringen tidigare, kanske behövde jag komma till en viss punkt innan sparken i häcken fick mig att kavla upp ärmarna? För mig kvittar det. Processen är igång om än lite långsamt och helst när energin känns tillräcklig. Men jag går på känsla och plötsliga infall och då sätter jag fart ordentligt.
Stor brasa
I ärlighetens namn har jag rensat en hel del de senaste åren. För några år sedan satt jag en hel dag på helgen och eldade upp massor av gammalt. Under hela mitt liv, sedan jag var gammal nog att skriva, så har jag just skrivit. Där fanns allt möjligt att hitta i mina sparade lådor. Det började med spretiga och på barns vis naiva texter men med starkt innehåll, till tonårskänslor med starka ord, till ung vuxens förtvivlan och tusen frågor till… ja allt. I alla år sparade jag dem för vad och vilket syfte? Undrade jag när till slut då satt där på golvet framför kaminen och rev ur tusentals papper från dagböcker, anteckningsblock i A4 format, brev, teckningar… I alla år, alla flyttar hade de där lådorna flyttats med och ställts undan. Känslan när jag satt där i hettan från kaminen var ”tack gode gud att jag nu äntligen bränner upp skiten så ingen annan får läsa den”!
Så lämnade jag en del av minnena (de flesta, då de inte var bra) för att försvinna upp i rök. Det kändes skönt och som ett statement. Men alla som rensar mentalt vet att det är som att skala en lök. Det är många lager och det kan svida rejält beroende på hur stark löken (minnet) är. Så acceptansen har fått infinna sig i att även om jag då brände upp dem så måste jag i mitt hjärta, min själ förlåta och släppa iväg dem som på moln så de kan sväva iväg, bort från mig och upplösas.
Ett pricksäkert budskap
Jag hittade en sådan talande text för ett tag sedan som jag sparade ner på min dator. Kanske den kan hjälpa någon mer än jag, vet jag att jag tänkte då. Och ja, självklart kan den det! Att bli äldre är en del av livets godhet, om vi får privilegiet att hänga med. Att både förlåta och älska sig själv är viktigt, faktiskt viktigare än jag först kunde ana. För ärligt så trodde jag inte att jag kunde älska mig själv, jag trodde inte att jag var värd att älskas av någon. Jag var i många år upptagen med att skuldbelägga mig själv för i princip allt. Nu är jag på upptäcktsresa på min inre bana, lär känna mig själv och är så mycket mer förlåtande och kärleksfull emot mig själv än jag någonsin varit förut. Det går framåt i små mini pyttesteg 😉
Igår hamnade jag på golvet framför en av de orensade garderoberna i sovrummet. Där kläder ligger i högar intryckta, som tyvärr inte passar just nu då kroppen passade på att växa när jag var sjuk och den biten inte alls tagits om hand… Ska öva vidare i att älska min kropp som den är just nu ❤ och se framför mig hur ångesten som lagt sig över mig sakta smälter bort och skulpterar fram mig själv igen! Fast den här gången mycket starkare fysiskt än tidigare versioner av mig själv. De där hyllorna ska rensas och spara på det som jag tror att jag vill använda igen. Det andra skänks till välgörenhet.
det finns en mening med allt
Återigen hittade jag en ”blandlåda” som blivit kvar, som jag missade. Jag började kika i den. Hittade en del texter och det kändes som att denna låda var kvar dels som en påminnelse och för att den behövdes, av olika anledningar, just nu i det som är nu. För mig handlar lådorna om förlåtelse mestadels. Förlåtelse för mig mig själv, mitt inre arbete som behöver göras för min skull. Inget för någon utomstående att se. Alla människor bär på sitt eget ansvar hur de är, hur de vill vara emot sig själv och behandla andra. Vad de vill ge och få tillbaka. Så också för mig.
Så för att ta det där snäppet vidare i ännu mer harmoni i själen så kommer jag rensa även här i blandlådan nu. Det är dags för ännu en låda att skåda 🙂
För varje grej jag tar upp, tittar på, känner in och sedan väljer att rensa bort så känns det väldigt skönt inombords. Jag tror att jag är redo för att fortsätta gå min livsväg med ett lättare bagage och OM jag känner för det, så kan jag låta något nytt få komma med på vägen, för det börjar finnas plats för nytt, för spännande saker. Det spelar ingen roll hur gammal jag är, min nyfikenhet är en av de egenskaperna jag är mest glad för 🙂
I hela ”den stora processen” så rensas och slängs det friskt i sonens garderob, köksskåp, tvättstuga, toalettskåp mm mm… Även här så känns det lättare att andas för varje liten pinal som jag rensar bort då den inte längre fyller sitt syfte här hemma.
Det var meningen att jag skulle hitta blandlådan nu. Det var meningen att jag skulle läsa mina rader jag skrivit just igår. Nu är det meningen att en ny brasa ska flamma upp, för nu är jag helt redo att ta den där sista stora lådan i besittning och släppa taget. Jag är glad och tacksam för att jag använt mitt skrivande till att lätta mitt hjärta, så jag inte hållit allt inom mig. Det har fått pysa, även om raderna efteråt mest känns… tunga. Insikten finns också att jag idag inte bär på lika många rader som måste skrivas i ett visst modus, vilket är bra. Men samtidigt finns insikten om att pysa ut inte varit något jag ägnat mig åt på väldigt länge. Jag har en idé om hur min ”pyskanal” ska vara från här och nu och framåt.
kan min väg hjälpa?
Allt jag skriver här i bloggen är mestadels personligt. Jag tror inte på att hela tiden pratskriva i någon slags ”såhär visar studier” formen. Visst lyssnar vi bättre på djungeltrummor och riktiga äkta människors egna historier? Visst känns det ärligare och mer sant? För varför ska man bara visa en glättig yta när vi behöver få känna en samhörighet, en slags bekräftelse på att fler än man själv går omkring med knastankar, ångest och ledsamheter – också? Blandat med ett gott liv, tror jag att många känner. Det är lätt att känna sig skamsen, som att man klagar, trots att man har tak över huvudet, mat på bordet och lite pengar på kontot. Vi får lov att känna, tänka och va mänskliga vi också, vi med livets förnödenheter under mestadels kontroll. Kanske är det just den känslan att vi inte har någon rätt att få känna att livet är pestigt, som det blir uppdämda känslor inombords som på sikt orsakar ett inre kaos? För vi skäms, för att vi mår så dåligt trots att vi enligt yttre synen på välfärd, har det så himla bra!
Kanske skulle vi bara säga till oss själva att det är ok att känna saker oavsett levnadsstandard?
Kanske borde vi sträcka ut händerna för att ge av oss själva till andra och låta det synas, det där mindre vackra som också är livet?
Kanske skulle pressen och stressen minska om vi fick va oss själva utan att skamset gömma undan allt som inte är en glättig yta?
Jag hoppas och önskar att mina rader, min ärlighet, min historia kan inspirera dig att se över det som kanske skaver och framför allt hoppas jag att du släpper prestationskraven.
Det är OK, så himla jätte OK att vara precis som DU är!
Kram Jill
Feelgoodbloggen 