Du skapar ditt eget liv

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

I en uppånervändvärld

Det finns inga garantier för någonting alls. Insikten kan tolkas på många sätt. En dålig dag gör den ont, en bra dag kan allt kännas möjligt och ge en full fart framåt…

Själv fick jag en stund av stilla, nästan mållösa känslor nu på morgonkvisten. Något jag läste på facebook fick det att knytas i magen och idag känns saker extra mycket, vad det än är. Livet är stundtals så skört och svårt att förstå så man nästan känner en hopplöshet…för att i nästa stund få andra meningar och infallsvinklar. För så är livet också. Helt oförutsägbart och gastkramande sorgligt, inga ord kan eller behövs. Kanske bara en stilla stund för att titta inom sig själv. För hur än allt omkring en än är, så kan jag ”bara” påverka och göra något åt mitt eget. Men just idag, känns världen lite mera omskakad och uppånervänd…

sorg gör någonting med oss

En dag kommer vi att dö – men alla dagar fram till dess ska vi se till att leva medvetet här och nu. Livet är inte rättvist. Döden kan vara så himla orättvis! Ett barn, mitt, ditt barn… den sorgen går utanpå allt annat.

Vi vet inte när den kommer, vi vet bara att den kommer och aldrig mjukt och fint utan alltid känns den skoningslös, för den är så konkret. Döden kan vara en befrielse om smärtan och lidandet är outhärdligt, men den för ändå med sig reaktioner som förr eller senare kommer i kapp oss. Ofta i form av saknad. När allt lagt sig, när man ordnat med allt praktiskt och den där vardagen kommer igen, för den gör ju det förr eller senare.

Döden brukar föra med sig stora rädslor och vi vill se bort, inte möta varken andras ögon eller sorgen som kommer över oss. Fast till slut har vi oftast inte något val… Men frågan är, ska vi leva våra dagar med skräcken för att någon vi älskar ska dö ifrån oss? Eller ska vi leva med glädje och tacksamhet över att vi får leva tillsammans här och nu?

De här tankarna har jag tänkt massor på. Kanske just för att jag fick uppleva en otrolig sorg när jag var liten när min mamma dog och jag bara var 6 år? Tro mig, ingen hjälpte mig att hantera den och det gjorde att jag fick hitta egna vägar. Jag levde i många år med en slags dödsskräck. I vuxen ålder för att jag själv skulle dö ifrån min son för tidigt. Den tanken är fortfarande outhärdlig att tänka… hur ska han klara sig? Att sedan våga älska någon annan, förutom sitt barn där det är så självklart med villkorslös kärlek. Hur älskar man någon annan så? För tänk om jag mister? Då kanske det är bäst att ”bara älska lite”?

allt detta är mina egna tankar

Känslorna bara poppar upp nu idag, för att jag läste något så outhärdligt sorgligt nyss… men allt här i bloggen bygger på mina egna tankar som jag burit med mig. Jag bestämde mig för ett antal år sedan att våga vara medmänniska. Våga vara närvarande och lyssna om någon behöver ett lyssnande. Våga möta blicken, våga möta andras sorg och visa omtanke. För att det är viktigt. För att den som bär sorg ofta möter andra som tittar bort och behandlar en som en främling.

Döden är naturlig på ett sätt, men känns högst onaturlig på ett annat. Därför behöver vi skapa upp våra liv så som vi vill leva dem redan här och nu. Ibland känns det som att vi väntar på något annat först, innan vi kan ta steget och leva fullt ut.

Jag tror det är för att vi har svårt att vara i kontakt med våra känslor så de känns i kroppen. För även glädjen kan i nästa sekund föra med sig automattankar, inbyggda i vårt undermedvetna, om att inte bli för glad för att i nästa sekund kan vi mista allt… Hur kommer vi förbi detta?

Så idag, när döden är närvarande i mitt medvetande väljer jag titeln – Du skapar ditt eget liv…

För att påminna mig själv, för att påminna andra om att vi är skapare av vårt eget liv här och nu. Vi kan inte se bort från det, inte vänta på att leva sen, för vi är ju bara här och nu. När jag skriver de här meningarna så poppar ”klyscha” upp i huvudet. För det känns just idag framkrystat med tanke på det jag läste.

Kanske har det med åldern på mig att göra? För nu börjar krämpor och annat elände på riktigt sätta in i den åldern jag är i. Kanske för att jag levt mer än halva mitt liv OM jag har förmånen att få hänga med till normal dödsålder… Jag ser ödmjukt på livet. Samtidigt som jag blir ledsen när jag skriver nu, så vet och känner jag livet och jag tillåter mig att känna det. För min skull. För att jag vet att det är viktigt. För att jag vill leva ett sant och ärligt liv. För att jag har fått insikten att fast jag vill det, så är det inte alltid så himla självklart att göra så.

I många år, under mina tonår och en bit över 20 så såg jag inte det vackra i att leva. Jag förstod aldrig meningen och ärligt talat så kanske jag inte gör det nu heller. Men jag är här och jag ska göra mitt allra bästa för att vara en god medmänniska i alla de roller jag har som mamma, fru, dotter, vän och allmän person. För att livet är mestadels vackert om jag öppnar mina ögon. För att jag känner en stor tacksamhet över mitt liv, trots att jag ibland tycker att det är svårt att leva och vara närvarande. För att jag vågar skriva det som många känner inom sig, men aldrig vågar ta till ytan. Jag finns av en anledning, precis som du gör…

Därför, en av anledningarna, så skapades feelgoodbloggen – för att dela med mig av att nå mera sköna stunder i livet mitt i allt det som pågår. Livet är nu, endast nu och skapa det du vill från ditt hjärta, inte från ditt intellekt. Var sann och ärlig – var du. // Jill

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s